Våga komparera med mer och mest
Språkvården är inte överens. Men när det gäller adjektiv kan det vara klokt att låta stilistiska aspekter avgöra.
Kanske var det en pedagogisk lögn på ungefär samma sätt som att det skulle vara förbjudet att inleda meningar med och och men. I skolan var det åtminstone förr många som fick lära sig att adjektiv med en eller två stavelser komparerades med ändelser medan mer och mest användes med adjektiv med tre eller fler stavelser. Det borde därför heta finare i komparativ och finast i superlativ för det enstaviga fin men mer respektive mest plikttrogen för det trestaviga plikttrogen.
Det här var ett slags tumregel som många lärare förmedlade. Utanför skolan var verkligheten ofta mer komplicerad än klassrummets förenklade principer.
I 1939 års upplaga av språkvårdsbibeln Riktig svenska lassade Erik Wellander över en hel del av ansvaret på skribentens språkkänsla. Hans utgångspunkt var att ”formerna med ändelser” var ”att föredraga”. Bara när ”dessa former bli alltför tunga och oviga, böra de komparerande adverben mera och mest anlitas”. Han exemplifierade bland annat med gladare och säkrast – men också med mera och mest praktisk i stället för ”de klumpiga formerna” praktiskare och praktiskast. Det tvåstaviga praktisk betedde sig alltså inte på ett sätt som var förenligt med den pedagogiska lögn som många fått höra under skolåren.
”Olika auktoriteter ger olika råd”
Än i dag är komparation av adjektiv något som ställer till med bekymmer för en hel del skribenter – inte minst för att olika auktoriteter ger olika råd.
Språkrådet skriver i en rekommendation att huvudprincipen ”är att längre eller på andra vis komplexa adjektiv oftare kompareras med mer(a) och mest” som i mer och mest funktionell. Den som i stället vänder sig till Svenska Akademiens ordlista, SAOL, får beskedet att det bör heta funktionellare och funktionellast liksom exempelvis jämställdare och jämställdast, auktoritärare och auktoritärast samt plikttrognare och plikttrognast.
SAOL förordar i betydligt större utsträckning komparation med ändelser. Det valet tar mer hänsyn till språket som system än det faktiska språkbruket. I svenska medietexter utklassar komparation med mer och mest former som jämställdare och plikttrognast. Språkrådets rekommendation tycks alltså utgå mer från bruket och mindre från idealet att komparera med ändelser.
Men det finns fler saker som ställer till det. Particip och participliknande adjektiv kompareras huvudsakligen med mer och mest – som i mer och mest intresseväckande, lovande, korkad och godartad. Undantag från denna princip är bland annat berömd och känd som även kan kompareras med ändelser.
Sammansatta adjektiv och particip kan också tvinga skribenten att plocka fram magkänslan snarare än regelboken. Lättillgänglig, svårförståelig och glesbebyggd tillhörde en grupp som enligt Erik Wellander gav skäl att överväga ”om meningen kommer bäst fram genom komparation av hela ordet eller av förleden”. Han hävdade att det fanns ”en allmän benägenhet att komparera hela ordet” men att den andra lösningen ofta var ”ur mer än en synpunkt att föredraga”. I vissa fall kunde det därför vara lämpligare med lättare tillgängliga än lättillgängligare.
I dagens mediespråk förefaller komparation med ändelser vara vanligare även i den här typen av situationer. I SAOL listas dock bara formerna lättillgängligare och lättillgängligast.
”Det kan vara lättare att betona mer och mest”
I den här frågan är alltså SAOL mer konservativ (eller konservativare för att använda den enda form som tas upp i ordlistan) i rekommendationerna. Den som föredrar komparation med ändelser kan därför i regel luta sig mot SAOL som auktoritet. Valet av form skapar i sig heller ingen betydelseförvirring. Däremot kan ibland tungvrickarfaktorn minska avsevärt genom att undvika ändelser och att i stället välja mer och mest för till exempel finlandssvensk, paranoid och ansvarsmedveten.
Rent stilistiska aspekter kan vara ett annat skäl att välja mer och mest. Det kan vara lättare att betona mer och mest – och om det är viktigt för sammanhanget kan det få fälla avgörandet. Vi ska bli mer ansvarsfulla, mer klimatvänliga och mer miljömedvetna kan få en annan retorisk tyngd än användning av ändelser: Vi ska bli ansvarsfullare, klimatvänligare och miljömedvetnare.
Den pedagogiska lögnen om komparation som många stött på genom åren kan jämföras med förbudet mot och och men som meningsinledare. Båda kan fylla ett syfte som ett slags riktlinje innan eleverna har mognat och kan diskutera fler nyanser i skrivprocessen. Innan dess kan det hårdraget svartvita vara en vägvisare. Längre fram inser många att verkligheten är (för att följa SAOL) komplexare eller (för att följa det dominerande språkbruket) mer komplex.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Kanske var det en pedagogisk lögn på ungefär samma sätt som att det skulle vara förbjudet att inleda meningar med och och men. I skolan var det åtminstone förr många som fick lära sig att adjektiv med en eller två stavelser komparerades med ändelser medan mer och mest användes med adjektiv med tre eller fler stavelser. Det borde därför heta finare i komparativ och finast i superlativ för det enstaviga fin men mer respektive mest plikttrogen för det trestaviga plikttrogen.
Det här var ett slags tumregel som många lärare förmedlade. Utanför skolan var verkligheten ofta mer komplicerad än klassrummets förenklade principer.
I 1939 års upplaga av språkvårdsbibeln Riktig svenska lassade Erik Wellander över en hel del av ansvaret på skribentens språkkänsla. Hans utgångspunkt var att ”formerna med ändelser” var ”att föredraga”. Bara när ”dessa former bli alltför tunga och oviga, böra de komparerande adverben mera och mest anlitas”. Han exemplifierade bland annat med gladare och säkrast – men också med mera och mest praktisk i stället för ”de klumpiga formerna” praktiskare och praktiskast. Det tvåstaviga praktisk betedde sig alltså inte på ett sätt som var förenligt med den pedagogiska lögn som många fått höra under skolåren.
”Olika auktoriteter ger olika råd”
Än i dag är komparation av adjektiv något som ställer till med bekymmer för en hel del skribenter – inte minst för att olika auktoriteter ger olika råd.
Språkrådet skriver i en rekommendation att huvudprincipen ”är att längre eller på andra vis komplexa adjektiv oftare kompareras med mer(a) och mest” som i mer och mest funktionell. Den som i stället vänder sig till Svenska Akademiens ordlista, SAOL, får beskedet att det bör heta funktionellare och funktionellast liksom exempelvis jämställdare och jämställdast, auktoritärare och auktoritärast samt plikttrognare och plikttrognast.
SAOL förordar i betydligt större utsträckning komparation med ändelser. Det valet tar mer hänsyn till språket som system än det faktiska språkbruket. I svenska medietexter utklassar komparation med mer och mest former som jämställdare och plikttrognast. Språkrådets rekommendation tycks alltså utgå mer från bruket och mindre från idealet att komparera med ändelser.
Men det finns fler saker som ställer till det. Particip och participliknande adjektiv kompareras huvudsakligen med mer och mest – som i mer och mest intresseväckande, lovande, korkad och godartad. Undantag från denna princip är bland annat berömd och känd som även kan kompareras med ändelser.
Sammansatta adjektiv och particip kan också tvinga skribenten att plocka fram magkänslan snarare än regelboken. Lättillgänglig, svårförståelig och glesbebyggd tillhörde en grupp som enligt Erik Wellander gav skäl att överväga ”om meningen kommer bäst fram genom komparation av hela ordet eller av förleden”. Han hävdade att det fanns ”en allmän benägenhet att komparera hela ordet” men att den andra lösningen ofta var ”ur mer än en synpunkt att föredraga”. I vissa fall kunde det därför vara lämpligare med lättare tillgängliga än lättillgängligare.
I dagens mediespråk förefaller komparation med ändelser vara vanligare även i den här typen av situationer. I SAOL listas dock bara formerna lättillgängligare och lättillgängligast.
”Det kan vara lättare att betona mer och mest”
I den här frågan är alltså SAOL mer konservativ (eller konservativare för att använda den enda form som tas upp i ordlistan) i rekommendationerna. Den som föredrar komparation med ändelser kan därför i regel luta sig mot SAOL som auktoritet. Valet av form skapar i sig heller ingen betydelseförvirring. Däremot kan ibland tungvrickarfaktorn minska avsevärt genom att undvika ändelser och att i stället välja mer och mest för till exempel finlandssvensk, paranoid och ansvarsmedveten.
Rent stilistiska aspekter kan vara ett annat skäl att välja mer och mest. Det kan vara lättare att betona mer och mest – och om det är viktigt för sammanhanget kan det få fälla avgörandet. Vi ska bli mer ansvarsfulla, mer klimatvänliga och mer miljömedvetna kan få en annan retorisk tyngd än användning av ändelser: Vi ska bli ansvarsfullare, klimatvänligare och miljömedvetnare.
Den pedagogiska lögnen om komparation som många stött på genom åren kan jämföras med förbudet mot och och men som meningsinledare. Båda kan fylla ett syfte som ett slags riktlinje innan eleverna har mognat och kan diskutera fler nyanser i skrivprocessen. Innan dess kan det hårdraget svartvita vara en vägvisare. Längre fram inser många att verkligheten är (för att följa SAOL) komplexare eller (för att följa det dominerande språkbruket) mer komplex.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
