Historien är inte alltid bäst i presens
När det förflutna skildras som nutid är historiskt presens ett effektivt grepp. Men greppet har fallgropar.
När det börjar så börjar det ofta så här. Presens. I ett nu som egentligen är ett då. Här står Selma Lagerlöfs präst äntligen i predikstolen och August Strindbergs Carlsson kommer som ett yrväder en aprilafton och har ett höganäskrus i en svångrem om halsen.
Jag skriver detta med en hand djupt i syltburken medan den andra delar ut självironiska näsknäppar. Historiskt presens kan vara snudd på oemotståndligt. I överdosering kan det vara snudd på olidligt.
Selma Lagerlöf ratade historiskt presens i inledningen av Gösta Berlings saga liksom August Strindberg avstod i Hemsöborna. Scenernas styrka fångade läsaren ändå. Men alla berättare har inte samma formuleringsfiness och alla berättelser inte samma potential att fängsla.
”Det var inte illa berättat i sig. Det var bara alldeles för ofta.”
Mest grävde jag i syltburken när jag skrev min första bok. Den bestod av drygt 130 korta och fristående kapitel skrivna under ungefär ett år. Först när jag samlade allt och pusslade ihop kapitlen kronologiskt insåg jag hur jag för ofta gjort det för enkelt för mig. Jag hade gång på gång identifierat ett när, byggt en scen runt denna händelse och låtit den bära kapitlets inledande stycken formulerade i historisk presens för att därefter gå över till förfluten tid. Det var inte illa berättat i sig. Det var bara alldeles för ofta. Och därför ändå ganska illa.
Nästa suckdigra fas av arbetet var därför att skriva om inledningar och öppningsscener samt att byta tempus. I något ögonblick muttrade jag för mig själv att det borde vara lika dyrt och komplicerat att köpa användningsrättigheter till historiskt presens som att köpa utsläppsrätter för att få ner halten till en hälsosam nivå.
Historiskt presens har använts ända sedan antiken. I Svenska Akademiens grammatik definieras det som ’presens som – ofta inom ramen för en sammanhängande berättelse – refererar till en given tid i det förflutna som om talaren och lyssnaren hade varit närvarande när den återgivna aktionen utspelade sig’.
I 1939 års upplaga av Riktig svenska beskrev språkvårdaren Erik Wellander detta stilgrepp som lämpligt ”när en skildring blir så livlig, att den talande liksom ser händelserna utspelas inför sina ögon i det ögonblick då han berättar dem”. När det var som bäst – som i Esaias Tegnérs Frithiofs saga – fungerade historiskt presens som ”ett slag av ett trollspö” som förflyttade ”det förflutna upp i nuet”:
Hör! det knattrar, lågan slår
guldtand i tak och sparrar.
Dödsblek Björn vid porten står,
Frithiof blygs, att han darrar.
Men han varnade för att överdosera eftersom ett ”alltför flitigt bruk” av historiskt presens ”verkar oroande och i längden tröttande”. Inte heller rekommenderade Erik Wellander ”ett nyckfullt hoppande från ett tempus till ett annat”.
Ungefär samma mönster nämns i Svenska Akademiens grammatik. Historiskt presens dyker ofta upp i skildringar av historiska händelser (Regalskeppet Vasa sjunker inför stockholmarnas ögon), muntligt berättande (Så upptäcker vi att vi glömt passen först när vi är på Arlanda), skönlitterära berättelser (Ingenting blir som man har tänkt sig!) och sammanfattningar av andra texter (I Emil i Lönneberga färgar Astrid Lindgren språket med dialektala drag från Småland).
Den senare varianten är nära besläktad med den form som kallas annalistiskt presens. Den används ofta när någon refererar till något som sagts tidigare. ”Om det omtalade yttrandet skrevs en gång i det förflutna men sedan tack vare skriften finns kvar, kan vi uppleva det som om författaren talar till oss var gång vi läser texten, och i så fall blir det naturligt att använda presens”, heter det till exempel i Svenska Akademiens grammatik – ett heter som har ett slags nu i den här texten trots att verket utkom 1999.
Visst går det att hålla sig enbart till historiskt presens för den som vill. Språkrådet avråder från det i protokoll eftersom ”det kan misstolkas” då presens både kan användas ”för syftning på framtiden eller som en beskrivning av vad som gäller”. Om inte sammanhanget hjälper läsaren kan en mening som Styrelsen presenterar ett förslag bli tvetydig.
Ändå kan det vara klokt att eftersträva tempusharmoni – ett grepp som utgår från att texten utspelar sig i ett nu eller ett då. Om fokus ligger på nuet kan presens kombineras med perfekt:
Äntligen står prästen i predikstolen. I en av bänkarna sitter Carlsson med ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Han har kommit som ett yrväder en aprilafton.
Om fokus i stället ligger på dået kan preteritum kombineras med pluskvamperfekt:
Äntligen stod prästen i predikstolen. I en av bänkarna satt Carlsson med ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Han hade kommit som ett yrväder en aprilafton.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
Läs fler skrivtips:
Våga komparera med mer och mest
Språkråd när rådgivarna inte är överens
Låt inte AI skapa rädsla för tankstreck
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
När det börjar så börjar det ofta så här. Presens. I ett nu som egentligen är ett då. Här står Selma Lagerlöfs präst äntligen i predikstolen och August Strindbergs Carlsson kommer som ett yrväder en aprilafton och har ett höganäskrus i en svångrem om halsen.
Jag skriver detta med en hand djupt i syltburken medan den andra delar ut självironiska näsknäppar. Historiskt presens kan vara snudd på oemotståndligt. I överdosering kan det vara snudd på olidligt.
Selma Lagerlöf ratade historiskt presens i inledningen av Gösta Berlings saga liksom August Strindberg avstod i Hemsöborna. Scenernas styrka fångade läsaren ändå. Men alla berättare har inte samma formuleringsfiness och alla berättelser inte samma potential att fängsla.
”Det var inte illa berättat i sig. Det var bara alldeles för ofta.”
Mest grävde jag i syltburken när jag skrev min första bok. Den bestod av drygt 130 korta och fristående kapitel skrivna under ungefär ett år. Först när jag samlade allt och pusslade ihop kapitlen kronologiskt insåg jag hur jag för ofta gjort det för enkelt för mig. Jag hade gång på gång identifierat ett när, byggt en scen runt denna händelse och låtit den bära kapitlets inledande stycken formulerade i historisk presens för att därefter gå över till förfluten tid. Det var inte illa berättat i sig. Det var bara alldeles för ofta. Och därför ändå ganska illa.
Nästa suckdigra fas av arbetet var därför att skriva om inledningar och öppningsscener samt att byta tempus. I något ögonblick muttrade jag för mig själv att det borde vara lika dyrt och komplicerat att köpa användningsrättigheter till historiskt presens som att köpa utsläppsrätter för att få ner halten till en hälsosam nivå.
Historiskt presens har använts ända sedan antiken. I Svenska Akademiens grammatik definieras det som ’presens som – ofta inom ramen för en sammanhängande berättelse – refererar till en given tid i det förflutna som om talaren och lyssnaren hade varit närvarande när den återgivna aktionen utspelade sig’.
I 1939 års upplaga av Riktig svenska beskrev språkvårdaren Erik Wellander detta stilgrepp som lämpligt ”när en skildring blir så livlig, att den talande liksom ser händelserna utspelas inför sina ögon i det ögonblick då han berättar dem”. När det var som bäst – som i Esaias Tegnérs Frithiofs saga – fungerade historiskt presens som ”ett slag av ett trollspö” som förflyttade ”det förflutna upp i nuet”:
Hör! det knattrar, lågan slår
guldtand i tak och sparrar.
Dödsblek Björn vid porten står,
Frithiof blygs, att han darrar.
Men han varnade för att överdosera eftersom ett ”alltför flitigt bruk” av historiskt presens ”verkar oroande och i längden tröttande”. Inte heller rekommenderade Erik Wellander ”ett nyckfullt hoppande från ett tempus till ett annat”.
Ungefär samma mönster nämns i Svenska Akademiens grammatik. Historiskt presens dyker ofta upp i skildringar av historiska händelser (Regalskeppet Vasa sjunker inför stockholmarnas ögon), muntligt berättande (Så upptäcker vi att vi glömt passen först när vi är på Arlanda), skönlitterära berättelser (Ingenting blir som man har tänkt sig!) och sammanfattningar av andra texter (I Emil i Lönneberga färgar Astrid Lindgren språket med dialektala drag från Småland).
Den senare varianten är nära besläktad med den form som kallas annalistiskt presens. Den används ofta när någon refererar till något som sagts tidigare. ”Om det omtalade yttrandet skrevs en gång i det förflutna men sedan tack vare skriften finns kvar, kan vi uppleva det som om författaren talar till oss var gång vi läser texten, och i så fall blir det naturligt att använda presens”, heter det till exempel i Svenska Akademiens grammatik – ett heter som har ett slags nu i den här texten trots att verket utkom 1999.
Visst går det att hålla sig enbart till historiskt presens för den som vill. Språkrådet avråder från det i protokoll eftersom ”det kan misstolkas” då presens både kan användas ”för syftning på framtiden eller som en beskrivning av vad som gäller”. Om inte sammanhanget hjälper läsaren kan en mening som Styrelsen presenterar ett förslag bli tvetydig.
Ändå kan det vara klokt att eftersträva tempusharmoni – ett grepp som utgår från att texten utspelar sig i ett nu eller ett då. Om fokus ligger på nuet kan presens kombineras med perfekt:
Äntligen står prästen i predikstolen. I en av bänkarna sitter Carlsson med ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Han har kommit som ett yrväder en aprilafton.
Om fokus i stället ligger på dået kan preteritum kombineras med pluskvamperfekt:
Äntligen stod prästen i predikstolen. I en av bänkarna satt Carlsson med ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Han hade kommit som ett yrväder en aprilafton.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
Läs fler skrivtips:
Våga komparera med mer och mest
Språkråd när rådgivarna inte är överens
Låt inte AI skapa rädsla för tankstreck
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
