Våga vägra svenska pricken över i
Främmande bokstäver med diakriter återges allt oftare i svenskan. Därför talar tiden för Reykjavík.
Bild: Saga Bergebo
Ett ord som ströks ur årets upplaga av Svenska Akademiens ordlista, SAOL, var lybsk – ett adjektiv som används om sådant som har med den nordtyska hamnstaden Lübeck att göra. Att det mönstrades ut var inte märkligt i sig. Adjektivet – som enligt Svenska Akademiens ordbok även förekommit i varianter som lybecksk, lybeckisk, lybesk och lybisk – har på senare år blivit allt sällsyntare. Det är belagt i svenskan sedan 1523. Då fungerade Lübeck som ett slags huvudstad för handelsförbundet Hansan och hade därför stor betydelse även i Sverige. Ordets dalande popularitet sammanfaller med att stadens roll som handelsnav tynat bort.
I förra upplagan av SAOL från 2015 hade lybsk för första gången fått sällskap av Lübeck. Innan dess användes stavningen Lybeck i en rad upplagor. Trots att den rekommendationen fanns i över ett århundrade fick det försvenskade skrivsättet begränsat genomslag.
Skiftet från Lybeck till Lübeck återspeglade en bredare trend. I allt större utsträckning används diakritiska tecken från främmande språk i svenska texter. Den förändringen underlättas av den tekniska utvecklingen som gör det lättare att återge olika bokstavsvarianter.
Det här är också en strömning som språkvården står bakom. I Språkrådets Svenska skrivregler konstateras att vissa ovanliga diakriter ofta ratas i bland annat mediespråket men att skribenter i allmänhet ändå bör sträva efter att använda mer etablerade diakriter: ”Med moderna trycktekniker och teckenuppsättningar i datorn bör ambitionen dock vara att så långt som möjligt återge diakritiska och främmande tecken från andra språk i svenska texter, inte minst från nordiska grannspråk och nationella minoritetsspråk (danskt-norskt æ och ø, nordsamiskt ŋ och ŧ etc.).”
I den mer kortfattade och elevanpassade Snabba skrivregler är rekommendationen principfastare: ”Om det är tekniskt möjligt ska du återge sådana bokstäver i dina texter.”
Numera skrivs alltså Lübeck just så. Enligt samma mönster blir det i dagens mediespråk alltid Düsseldorf, Nürnberg, Zürich och så vidare. Och i SAOL har den försvenskade formen mysli sorterats bort och kvar finns bara müsli.
”Gränsen för hävd är allt annat än tydlig”
Men just när det gäller geografiska namn står olika principer mot varandra. Språkrådet förordar exempelvis São Paulo och Moçambique med diakriter i stället för Sao Paulo och Mocambique. Undantag görs dock för namn ”som av hävd har en speciell svensk form, t.ex. Köpenhamn (i stället för København)”. Undantaget gäller även ”lite ovanligare diakriter, bl.a. för etablerade namnformer på huvudstäder som Chisinau (egentligen Chișinău) och Riga (Rīga)”.
I TT-språket – som används av nyhetsbyrån TT och många andra redaktioner – listas andra undantag som Själland (inte Sjælland), Vitön (inte Kvitøya) och Grönland (inte Grønland) ”där svensk skrivning har gammal hävd”.
Skrivsätt som Helsingör, Rödby och Rönne ”anses också vara så inarbetade i svenskan att de får förses med svenskt ö” i stället för danskt ø.
Gränsen för hävd är allt annat än tydlig. I medierna blir Färöarnas huvudstad snäppet oftare Tórshavn med färöisk stavning än Torshamn med försvenskad stavning medan den danska formen Thorshavn är sällsynt. Islands huvudstad har i regel skrivits Reykjavik men den isländska formen Reykjavík ökar nu i bruket. Vinner mark gör även bokstaven ð som förekommer i isländskan, färöiskan och älvdalskan. Den får i större omfattning vara kvar i ortnamn som Ísafjörður, Egilsstaðir och Fuglafjørður som alltmer sällan blir Isafjördur, Egilsstadir och Fuglafjördur.
Nog skulle det gå att argumentera för att skrivsättet Reykjavik åtminstone hade stark hävd i svenskan. Ändå pågår en glidning mot Reykjavík. Men en sådan utveckling är samtidigt betydligt diskretare än ett eventuellt steg från Köpenhamn till København eftersom det även skulle färga synen på uttalet.
I någon mån blir den här typen av val därför i vissa fall en fråga om personlig smak och synen på hävd. Några heltäckande och entydiga råd finns nämligen inte för ortnamn. En källa som kan fungera som riktmärke är dock Nationalencyklopedin (som bland annat skriver just Reykjavík och Tórshavn). När det gäller länder finns däremot Utrikes namnbok som listar alla officiella nationsnamn på svenska.
Samma språkvård som förordar försvenskade svajpa i stället för swipea eller swipa rekommenderar alltså São Paulo, Moçambique och Lübeck i stället för anpassade Sao Paulo, Mocambique och Lybeck. Det är förstås fritt fram att tycka att det är ologiskt.
Möjligen kan det bli inkonsekvent om olika skribenter gör olika bedömningar. Men risken för missförstånd torde vara minimal.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
Läs fler skrivtips:
Historien är inte alltid bäst i presens
Våga komparera med mer och mest
Språkråd när rådgivarna inte är överens
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Ett ord som ströks ur årets upplaga av Svenska Akademiens ordlista, SAOL, var lybsk – ett adjektiv som används om sådant som har med den nordtyska hamnstaden Lübeck att göra. Att det mönstrades ut var inte märkligt i sig. Adjektivet – som enligt Svenska Akademiens ordbok även förekommit i varianter som lybecksk, lybeckisk, lybesk och lybisk – har på senare år blivit allt sällsyntare. Det är belagt i svenskan sedan 1523. Då fungerade Lübeck som ett slags huvudstad för handelsförbundet Hansan och hade därför stor betydelse även i Sverige. Ordets dalande popularitet sammanfaller med att stadens roll som handelsnav tynat bort.
I förra upplagan av SAOL från 2015 hade lybsk för första gången fått sällskap av Lübeck. Innan dess användes stavningen Lybeck i en rad upplagor. Trots att den rekommendationen fanns i över ett århundrade fick det försvenskade skrivsättet begränsat genomslag.
Skiftet från Lybeck till Lübeck återspeglade en bredare trend. I allt större utsträckning används diakritiska tecken från främmande språk i svenska texter. Den förändringen underlättas av den tekniska utvecklingen som gör det lättare att återge olika bokstavsvarianter.
Det här är också en strömning som språkvården står bakom. I Språkrådets Svenska skrivregler konstateras att vissa ovanliga diakriter ofta ratas i bland annat mediespråket men att skribenter i allmänhet ändå bör sträva efter att använda mer etablerade diakriter: ”Med moderna trycktekniker och teckenuppsättningar i datorn bör ambitionen dock vara att så långt som möjligt återge diakritiska och främmande tecken från andra språk i svenska texter, inte minst från nordiska grannspråk och nationella minoritetsspråk (danskt-norskt æ och ø, nordsamiskt ŋ och ŧ etc.).”
I den mer kortfattade och elevanpassade Snabba skrivregler är rekommendationen principfastare: ”Om det är tekniskt möjligt ska du återge sådana bokstäver i dina texter.”
Numera skrivs alltså Lübeck just så. Enligt samma mönster blir det i dagens mediespråk alltid Düsseldorf, Nürnberg, Zürich och så vidare. Och i SAOL har den försvenskade formen mysli sorterats bort och kvar finns bara müsli.
”Gränsen för hävd är allt annat än tydlig”
Men just när det gäller geografiska namn står olika principer mot varandra. Språkrådet förordar exempelvis São Paulo och Moçambique med diakriter i stället för Sao Paulo och Mocambique. Undantag görs dock för namn ”som av hävd har en speciell svensk form, t.ex. Köpenhamn (i stället för København)”. Undantaget gäller även ”lite ovanligare diakriter, bl.a. för etablerade namnformer på huvudstäder som Chisinau (egentligen Chișinău) och Riga (Rīga)”.
I TT-språket – som används av nyhetsbyrån TT och många andra redaktioner – listas andra undantag som Själland (inte Sjælland), Vitön (inte Kvitøya) och Grönland (inte Grønland) ”där svensk skrivning har gammal hävd”.
Skrivsätt som Helsingör, Rödby och Rönne ”anses också vara så inarbetade i svenskan att de får förses med svenskt ö” i stället för danskt ø.
Gränsen för hävd är allt annat än tydlig. I medierna blir Färöarnas huvudstad snäppet oftare Tórshavn med färöisk stavning än Torshamn med försvenskad stavning medan den danska formen Thorshavn är sällsynt. Islands huvudstad har i regel skrivits Reykjavik men den isländska formen Reykjavík ökar nu i bruket. Vinner mark gör även bokstaven ð som förekommer i isländskan, färöiskan och älvdalskan. Den får i större omfattning vara kvar i ortnamn som Ísafjörður, Egilsstaðir och Fuglafjørður som alltmer sällan blir Isafjördur, Egilsstadir och Fuglafjördur.
Nog skulle det gå att argumentera för att skrivsättet Reykjavik åtminstone hade stark hävd i svenskan. Ändå pågår en glidning mot Reykjavík. Men en sådan utveckling är samtidigt betydligt diskretare än ett eventuellt steg från Köpenhamn till København eftersom det även skulle färga synen på uttalet.
I någon mån blir den här typen av val därför i vissa fall en fråga om personlig smak och synen på hävd. Några heltäckande och entydiga råd finns nämligen inte för ortnamn. En källa som kan fungera som riktmärke är dock Nationalencyklopedin (som bland annat skriver just Reykjavík och Tórshavn). När det gäller länder finns däremot Utrikes namnbok som listar alla officiella nationsnamn på svenska.
Samma språkvård som förordar försvenskade svajpa i stället för swipea eller swipa rekommenderar alltså São Paulo, Moçambique och Lübeck i stället för anpassade Sao Paulo, Mocambique och Lybeck. Det är förstås fritt fram att tycka att det är ologiskt.
Möjligen kan det bli inkonsekvent om olika skribenter gör olika bedömningar. Men risken för missförstånd torde vara minimal.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
