Dialekter ur tiden
Bland det första du minns är ljudet av din mamma. Och det du hör och präglas av – redan som foster – är din mammas dialekt. Långt innan du lär dig ett språk skapar du minnen av hennes betoningar och språkmelodi.
Säkert är det därför som känslan för dialekter är så stark. Vi gillar eller retar oss på dialekter helt oreflekterat. Vi kommenterar och skrattar åt dem helt instinktivt.
En som hade ett mer reflekterande förhållningssätt till dialekterna var Gun Widmark, professor i nordiska språk. Hon avled för tre veckor sedan, 93 år gammal. In i det sista var hon aktiv och det hon skrev på är en uppgörelse med svensk dialektforskning. Jag hittade texten i hennes dator och den griper tag i både mig och vår tid.
Gun Widmark var min gudmor, min extramamma. Men hennes egen dialekt har inte alls präglat mig. Gun var uppvuxen på en bondgård i Stenkvista utanför Eskilstuna, och kunde prata lika särpräglat som andra gör i gnällbältet. Men även om jag säkert lyssnat lika mycket på henne som på min biologiska mamma, så har hon aldrig pratat sörmländska så att jag hört det. Likt de flesta andra som ville göra karriär vinnlade hon sig om att tala god rikssvenska, också privat.
Så är det med dialekter. De tillhör det mest ursprungliga vi har, men de har levt undanträngda under större delen av 1900-talet. Utjämningen av de lokala språken var ett moderniseringsprojekt som drevs av statsmakten, ofta med folkligt stöd. Många faktorer samverkade, som införandet av folkskolan, fokuseringen på det skrivna språket, urbaniseringen, utvecklingen av massmedier. Dialekter var mossiga och hörde till bondesamhället, riksspråket var framtidens språk.
Men nu är det annorlunda. Även om processen inte går att backa, är de spillror som finns kvar omhuldade och kära. Dialekter är på modet. Fredrik Lindström har i flera år gjort språkprogram med miljonpublik som handlar om dialektmysterier. I grannkanalens reklaminslag är dialekter ett närmast uttjatat knep för att väcka tittarnas känslor. Och det är inte en slump att telefonförsäljarna uppmuntras att låta sitt ursprung – gärna från Norrland – skina igenom. Det låter så trovärdigt.
Det är som med bulldoften i butiken. Dialekterna får dina okontrollerbara känslor i svang. Du hör det omedvetet och reagerar. Både längtan till nybakade bullar och förnimmelsen av din mammas dialekt får dig att shoppa loss.
Reklammakare, säljbolag och underhållare är språkmusikaliskt moderna när de utnyttjar känslan i dialekterna, men det finns andra som är tondöva. Staten går i otakt med vårt språkintresse. Det visade sig nyligen när Institutet för språk och folkminnen – den svenska språkmyndigheten – beslutade att lägga ner sina dialektavdelningar i Lund och Umeå. Pengarna påstås inte räcka till. Och kulturministern, ur vars budget språkmyndigheten får sina anslag, vill inte hjälpa till. Försvaret av det språkliga kulturarvet, i dess mest känsloladdade form, prioriteras ned.
Gun Widmark begravs i dag. Hennes sista akademiska text driver tesen att den historiska dialektforskningen behöver förstärkas. Hon ansåg att de ledtrådar som gömmer sig i de lokala varianter vi fortfarande kan höra är alltför förbisedda. Det är inte dyrt att kartlägga och undersöka dialekterna närmare, men det kostar desto mer om vi tappar den språkliga mångfalden.
/Patrik Hadenius
