Flosklerna hopar sig på tal om pengar
Lars Melin (Morfem)
Lars Melin, docent i nordiska språk vid Stockholms universitet, har gjort det till sin grej att samla ihop språkexempel och sedan ge ut fynden i tryckt form. Corporate bullshit från 2004 har fått en uppföljare i Money talks. Den ger exempel på monetärt relaterade uttryck som för många av oss kanske låter som trötta modeord – eller bara är helt obegripliga.
Men inte bara pengavärlden avhandlas, utan även näringslivets mumbo jumbo (förlåt), som ju har tagit klivet in i den politiska sfären. Lars Melin redogör för hur det kommer sig att politikerna talar om tillväxt och peng och varför de inte säger slösa och konsumera utan väljer de mer positiva orden satsa och investera.
Lars Melin ger så många exempel på jargong och modeord, att jag efter ett tag känner mig redo att implodera. Det är inte ett vackert, poetiskt eller målande språk han beskriver; flosklerna står som spön i backen och mig upp i halsen. Han skriver:
”Floskler finns överallt. Utan dem skulle det bli kusligt tyst. Men för den som har gröna fingrar kan floskler bli riktigt vackra blommor.”
Jag skriver under på detta. Men jag suckar, eftersom gröna språkfingrar är relativt sällsynta i den stålgrå näringslivsbranschen. Lars Melin fortsätter:
”Det är, som du nu sett, lätt att göra sig lustig över floskler. Men floskler behövs. Av sociala och rituella skäl måste vissa självklarheter sägas igen och igen, och kreativiteten räcker inte för nya fräscha formuleringar vid varje tillfälle. Vi behöver floskler när vi känner för att kallprata, smågnälla eller presentera kvartalsrapporten.”
Där vill jag ställa mig upp och skrika nej, stopp, acceptera inte faktum, ge oss exempel på hur alla vd:ar skulle kunna uttrycka sig i stället! Rutschkanor i stället för pipelines kanske?
Till min stora lättnad kommer Lars Melin med medicin och ger floskelpratarna tipset att snegla på Oscar Wilde – för att hitta nya floskler.
Faktum är att det jag tycker mest om i den av exempel sprängfyllda boken är de lättlästa ordförklaringarna på slutet. Plötsligt förstår ärkehumanisten i mig hur det kan vara intressant att följa räntesnurrans rotation och varför räntegapet och räntenettot är samma sak.
