Så blev det gôrgôtt på Västkusten
Ju längre västerut i landet man kommer, desto gladare och käckare är människorna. Eller hur är det? Är det kanske bara dialekten som låter glad? Är de goa västsvenskarna i själva verket lika magsura och missnöjda som vilken gnällbältesbo som helst? Ja, vad är det som styr själva ljudet? Är det mentaliteten eller dialekten?
Att det låter så här glatt, det är norrmännens fel (eller förtjänst). Deras muntra satsmelodi har spillt över till de närmaste grannarna. I Norge låter ju många opassande glada; även sorger och bedrövelser återberättas med en morsom liten klackspark i slutet av meningen. I östra och norra Sverige är det bara riktigt goda nyheter som förmedlas med en sådan intonation. Därför är det inte så konstigt att vi utgår från att den som låter så där glad måste vara på ett strålande humör. Är det möjligen vi och våra förväntningar som är med och skapar den här lättsamma attityden i Västsverige?
Göteborgarna känner sig kanske pressade att leva upp till rollen som sorgfria lustigkurrar, och det får dem att rulla lite extra på r:en med ett hallå ellerrr! och krydda med änna, la och gubbagrönt när de träffar någon utsocknes – i synnerhet en stockholmare. Den naturliga rivaliteten mellan landets största och näst största stad kan nog leda till att invånarna överdriver sina dialektala egenarter för att stärka grupptillhörigheten och betona skillnaderna i mentalitet.
Men myten om den glada västsvensken skulle inte leva vidare om det inte fanns någon sanning alls i den. Det kan inte bara vara själva lätet som har gjort att göteborgskan hamnat i topp när såväl sexigaste som mest säljande dialekt har röstats fram av svenskarna. Många tycker att den typiska göteborgaren är trevlig, lättsam och alltid redo att dra fram ett skämt ur bakfickan. Och påfallande många historieberättare kommer ju faktiskt från Västsverige. Tänk bara på alla författare från Värmland, komiker från Västergötland och ordvitsare och revyartister från Göteborg.
Invånarna själva omhuldar också bilden av den gemytliga göteborgaren. När Göteborgs-Posten bad sina läsare rösta fram det som var ”mest götebosskt” hamnade Sonya Hedenbratt på första plats och goa gubbar som Sten-Åke Cederhök, Kurt Olsson, Glenn Hysén och Kal &Ada kom inte långt efter. På topp tio-listan placerade sig även ett par typiska götebossuttryck. På plats nummer sex hamnade edugoeller? (är du go’, eller?). Det ska uttalas med stuns i artikulationen och rejäl betoning på go, och kan översättas med ’menar du allvar?’ eller ’är du helt dum i huvudet?’. Enligt GP är uttrycket en totalsågning, men eftersom det oftast sägs med en stor portion hjärtevärme ska man inte ta så illa upp. Just denna kombination av kritiskt och vänligt menar GP är möjlig enbart på götebosska, och kanske är det så. Det ord som ligger på plats tio – tjôta – rymmer en liknande motsättning. Att sitta och tjôta med några tjommar, ’snacka med kompisar’, är trevligt, bara det inte blir tjôtigt, ’långtråkigt’ eller ’jobbigt’.
Tjôta är det standardsvenska tjata i västsvensk tappning, men det är något i uttalet som inte riktigt stämmer. Ett typiskt drag i göteborgskan är nämligen att långt a uttalas som ett å-ljud, så att Vasagatan blir Våsagåtan. Följaktligen borde tjata snarare uttalas ”tjåta”. Så varifrån kommer då tjôta? Är det en ren dialektöverdrift? Är göteborgarna så stolta över sin dialekt att de vill knö in den även där den egentligen inte hör hemma? Nej, det finns en annan förklaring: Det här långa ô-ljudet har ofta sitt ursprung i ett äldre, kort u-ljud. Ursprungligen har alltså tjôta uttalats ungefär som ”tjutta”, och därifrån är ju steget inte så långt till ett ô-uttal.
Och ö-ljudet är populärt i Västsverige. Titta bara på det välkända allround-ordet gôtt. I resten av landet används gott framför allt om sådant som smakar bra, men i Göteborg med omnejd kan det mesta som är bra och trevligt vara gôtt. En statistisk undersökning av hur vi formulerar oss i sms i olika delar av landet visade att göteborgarna skrev gött tre gånger oftare än man gjorde i övriga landet.
När något är riktigt bra då är det till och med gôrgôtt. Gôr är ett äldre ord för ’skit’ eller ’smuts’, och det användes tidigare över hela landet. Nu frodas det i stort sett bara i Västsverige, men där är det så frekvent att man kan misstänka att västsvenskarna faktiskt odlar och förstärker sin egen dialekt.
Men det är minsann inte bara göteborgare som gillar att ha det gôtt. Allt fler svenskar vill vara västsvenskt goa och svänger sig med ordet och försöker få till uttalet efter bästa förmåga. Om inte göteborgarna vill att gôtt ska blir svenskt allmängods får de nog vidta åtgärder för att förankra ordet där det hör hemma. De skulle kunna bejaka sina ordvitsartraditioner och kalla Sveriges framsida för Gôtteborg. Räcker inte det får det väl bli Gôrgôtteborg.
Fredrik Lindström är programledare och språkvetare.
