Största möjliga tystnad

Det fanns de som trodde att den där lite tillbakadragne och intensive pojken Jonas Gardell var lite efterbliven. Visserligen lärde han sig läsa redan vid tre års ålder, men tala kunde han inte. Bokstäverna trilskades, och det som kom ut ur munnen passerade snabbt och var tämligen obegripligt.

– Jag var bara så ivrig, säger han nu, vid närmare 50 och prisad författare till böcker, filmmanus, poesi, shower, ståupp och Twitterinlägg.

– När det gick lätt för vissa fick jag erövra språket ljud för ljud. Jag misstänker att det är likadant för andra. Vi blir inte författare för att vi är bra på att skriva, utan för att vi har varit tvungna att kämpa.

I många år gick Jonas Gardell hos talpedagog. Han avskydde det, men han hade också sina egna strategier. Det fanns en period i barndomen, då han försökte formulera  meningar som inte innehöll den hatade bokstaven s, och blev ganska skicklig på det.

– Det är svårare än man kan tro, konstaterar han, men det här gjorde att jag både läste och skrev innan jag kunde prata.

Mamma trodde på sonen. Tant Birgit också, hon som när han var sex år gav honom den där stora gröna pärmen med  de vita pappren och uppmanade honom att skriva poesi. Hans minns dem än. Nu deklamerar han:

”Över jorden sträcker sig solens glans,

men älvorna dansar  sin sista dans,

Ingen anar den nalkande fara som på jorden härja ...”

– Du hör, det är datadata och jämna rim och alltsammans. Jag minns i första klass hur jag föraktade mina klasskamrater och deras ”en katt är en hatt som fick fnatt”, och hur uselt jag tyckte att de skrev.

Han var ett relativt ensamt barn, som gick för sig själv  i skogen och komponerade  dikter, eller vände ungarna på gården ryggen och skapade teater i sitt pojkrum. Publiken satt på sängöverkastet, arbetslampan på skrivbordet var spotlight och han var både dramatiker, regissör och skåde­spelare.

Berättelser skrev han också och signerade dem tidigt med ©JoGa produktion. Han tog efter storebrorsan, som också signerade sina texter med copyright och firmanamn.

Mycket var högtravande, teman och ord hämtade från Bibeln och Evert Taube. ”Jag har sonat mitt brott och mitt hemska spader ess jag spelat bort”, präntade han som sjuåring. Och så hjältarna på äventyr, den flintskallige  Djonas och en argsintare  variant av Lilla Fridolf.

Specialiserade du dig på travestier? frågar jag, och Jonas Gardell stärker rösten.

– En konstnär måste börja med att härma mästarna, fake it til you make it.

Den som läser noga, säger han, hittar spår i hans texter från Jules Verne, Karin Boye, Bibeln, Milan Kundera, Fantomen, P.O. Enquist och kärnfulla satser inspirerade av Svenska Mad.

Så kom Bröderna Lejon­hjärta och den unge författaren, nu nio år, började skriva berättelser om hjältemodiga unga gossar som hoppade  i döden. Och språket och historierna var så lika Astrid Lindgrens förlaga att Jonas för säkerhets skull i en fotnot poängterade: ”OBS skrevs före Bröderna Lejonhjärta.”

Vid femton hade han härmat färdigt. Nu började arbetet med att mejsla fram ett eget språk.

– När man står på scenen gäller det att inte krångla till det, säger han. Läs vad som står och sätt dit de expressiva konsonanterna, så löser sig resten, ska du se.

Så händer något avgörande. Litteraturkritikern Sven Christer Swahn läser Jonas Gardells första roman, Passionsspelet, och skriver positivt om det ”skenbart avskalade språket”.

– Han såg något som jag redan anat, men inte formulerat. Något jag var på jakt efter.

Jonas Gardell börjar rensa, skala av, i tjugo år följde han Sven Christer Swahns råd.

 – Allt som inte skulle vara där tog jag bort, jag skrev  kortare meningar och kortare och kortare kapitel.

Som i Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter från 1998 där:

”Anna och Pia ser ned på sina tallrikar. De ser rakt fram.  De ser inget alls.”

– Ja, det där är nästan  motsatsen till ranelidskan, säger han.

Till slut blev språket så  avskalat att det nästan försvann och flera romaner  slutar i stället med en vers.

Tyst vill han ha det omkring sig när han arbetar med orden. En bestämd plats, avskalad också den. Periodvis går han direkt upp från sängen, sätter på datorn och jobbar till dess han går och lägger sig. Ofta med flera projekt på en gång.

Romanerna kommer ibland till honom i form av bilder, ja faktiskt som film. Sedan ordsätter han dem. Men det gäller att inte ha för bråttom. Han måste vänta in, låta dem visa sig, orden måste finna sin plats, sin ordning. Han skriver, redigerar och skriver om.

Andra böcker har börjat som brev som blivit längre och längre. Showerna talar han fram, gärna ensam på en skärgårdsklippa, där han framträder  för måsar och vågor. Låttexter kan komma plötsligt klockan sex på morgonen på ett hotellrum i Oslo, efter en show eller under ett besatt rimmande en förmiddag.

Fast oftast går det inte fort. Romanen Jenny, ”det bästa jag skrivit språkligt sett, en mörk och sorgsen ballad”, tog fem år att färdigställa. Formen måste stämma med innehållet, orden ska vara de rätta. Ibland sätter han upp regler. Som i En komikers uppväxt, där han bestämde sig för att alla liknelser och metaforer måste kunna förstås av en tolvåring.

 – ”Håret var vitt som hos en farmor”, citerar han sig själv. Det kan ett barn begripa.

Ibland tar arbetet med språket kringelkrångliga vägar. Som den där gången när han satsade på att bli deckarförfattare och slå i USA. Jo, det är faktiskt sant. Han medger att han önskar att han kunde säga att hans stolthet förbjöd honom, men så är det inte.

Deckaren hette Henry Adams, ”så fruktansvärt pinsamt”, och Jonas kunde inte bestämma sig för om han tvunget måste vara frånskild och ha problem med alkoholen eller inte.

– Fy fan helt enkelt för Henry Adams, säger Jonas Gardell och vrider sig i stolen. Jag som föraktar deckarförfattare, nej, jag föraktar mig själv!

För att få ihop plotten, ”som var ganska bra”, var han tvungen att ”tokresearcha” Gamla testamentet, och efter en tid upptäckte han att han hade hundratals sidor med anteckningar om Jahve och Abraham, men bara tre smaskiga mord och ett enda kapitel om Henry.

Det blev ingen amerikansk deckarkarriär, orden ville inte anpassa sig. I stället hittade han en resonerande fackprosa: ”När Jerusalem krossats under den mortelstöt som var det babyloniska rikets armé ...”. Tio år tog det att skriva boken Om Gud; några år senare blev Jonas Gardell hedersdoktor  i teologi vid Lund universitet.

Som en rak linje, likt ett livsprojekt, löper erövrandet av språket. Han har just avslutat en trilogi, ett episkt romanbygge, på nästan tusen sidor.  Språket är inte längre avskalat. Med långa kapitel och många, många ord berättar han i Torka aldrig tårar utan handskar om det 1980-tal då aids förändrade Sverige.

Så i våras blev han korad till landets med inflytelserika twittrare.

– Jag älskar Twitter. Det är som gjort för mig, ett slags haiku. Man ska skriva kort,  140 tecken – det kan jag. Man ska vara rolig – jag är ju  komiker. Man ska formulera sig snyggt – jag är författare.

Och nästan som en hälsning till den där lille pojken med s-förbud har Jonas Gardell satt upp några högst privata Twitter­regler, för att utmana sig själv: Inga förkortningar. Det är fusk. Inte använda kursiv. Och så ska det vara hela korrekta meningar.

Som 18 maj 13.38:

”Man ska åldras med värdighet men inte i onödan.”