”Man får välja vilka ord man vill”
När Erik Andersson skriver romaner fastnar han inte i någon annans sätt att tänka. Men samtidigt tvingar det honom till ett annat ansvar än när han översätter andras verk.
Vad skulle du göra om du blev kung? Den frågan är utgångspunkten för Erik Anderssons nya roman Allt är förbjudet. Och han angriper den med sin sedvanliga blandning av eftertänksamhet och underfundig humor.
– Vem som helst kan ju fundera över hur man skulle organisera samhället om man plötsligt fick fullständig makt över sitt land. Min första tanke var att man skulle förbjuda allt. Sedan låter man saker och ting växa fram successivt för att se vad som kan godkännas, säger han.
Men resultatet blir inte någon framtidsutopi. I stället regerar romanens kung, som beskrivs som den största politiska begåvningen i alla tider, över ett Sverige präglat av ruralisering, avteknologisering och den politiske rivalen Forsberg, som likt en medeltida storman hotar att köpa hela Dalarna.
Det är som om den historiska utvecklingen går baklänges – även i språket, som är fyllt av obsoleta begrepp som härad, fögderi och knektar.
– Vi är vana vid att tänka att allting går framåt, men vissa processer kanske går åt andra hållet. För mig var det till exempel väldigt förvånande när LP-skivan kom tillbaka. Och tågresor, som på 1960- och 70-talen var på väg att fasas ut helt, betraktas plötsligt som något väldigt bra igen.
”Om jag läser en bok där jag förstår allt så lägger jag den helst åt sidan”
Vad denna egendomliga kräftgång beror på får läsaren försöka reda ut på egen hand. Berättarjaget – en obetydlig tjänsteman på Inrikesdepartementet – verkar nämligen inte veta särskilt mycket själv, och det lilla han känner till tycker han är så självklart att han inte bryr sig om att förklara det.
– Det är som när jag var liten och försökte förstå de vuxna när de satt och pratade med varandra. Jag tror att det är en väldigt bra träning för förståndet att utsätta sig för saker som man inte riktigt begriper – om jag läser en bok där jag förstår allt så lägger jag den helst åt sidan.
Det var just viljan att förstå de vuxna som fick Erik Andersson att tidigt börja läsa och skriva. Som tonåring gav han ut egna fanzine om science fiction, vilket ledde till uppdrag som litteraturkritiker och kulturskribent – och så småningom hans första översättning.
– Översättandet blev ett svar på frågan: Vad ska jag få mina pengar ifrån? När man översätter en bok är man ju sysselsatt i flera månader och behöver inte jaga nya uppdrag hela tiden. Det tyckte jag verkade bra.
Sedan dess har han översatt så vitt skilda författare som modernisten Flann O’Brien, eleganten Oscar Wilde och den sparsmakade Colm Tóibín. Och han blir fortfarande lika nöjd varje gång han hittar det rätta uttrycket.
Mest uppmärksamhet fick kanske hans nyöversättning av J. R. R. Tolkiens fantasytrilogi The lord of the rings i början av 2000-talet. Då var intresset hos allmänheten så stort att han blev ombedd att publicera dagboksanteckningar om arbetet både i Dagens Nyheter och i bokform.
Hans svenska versioner av de fiktiva person- och ortnamnen underkastades stränga prövningar av hängivna tolkienister, och det hela blev inte lättare av att det redan fanns vedertagna svenska översättningar att förhålla sig till samt detaljerade översättningsanvisningar från Tolkien själv.
– Man kan säga att intresset för Tolkienöversättningen var en del av en större rörelse som har lett till en ökad medvetenhet om översättarnas roll. I dag händer det till och med att översättarens namn står på bokomslaget.
2012 hamnade Erik Andersson återigen i strålkastarljuset när han fick i uppdrag att nyöversätta James Joyces legendariska roman Ulysses. Men den här gången fick han inte alls lika många synpunkter på vad han gjorde.
Själv tror han att det beror på att Ulysses är ett ännu mer svåröversatt verk med sina utförliga gestaltningar av huvudpersonens medvetandeström där tankarna avlöser varandra utan något uppenbart sammanhang.
– Egentligen är det omöjligt att översätta en sådan text, för ordens betydelse avgörs ju av sammanhanget. I de besvärligaste fallen fick jag helt enkelt välja den svenska betydelse som jag tyckte gynnade boken mest.
För det främsta målet med en översättning, menar Erik Andersson, är att den ska kunna läsas som ett självständigt litterärt verk. Det kräver att översättaren tar kommandot över texten, till exempel genom att byta ut en svåröversatt ordlek med en egen dito på ett annat ställe i boken.
Han tycker att han vågar ta sig fler sådana friheter sedan han började skriva mer själv. I dag arbetar han växelvis med översättningar och egna bokprojekt – och han känner sig alltid lika lättad när han får byta spår.
– Som översättare är man hela tiden fast i en annan persons sätt att uttrycka sig. Man kan bli väldigt trött på det. När man skriver själv får man välja vilka ord man vill, men i gengäld måste man hela tiden fundera på vad som ska hända med personerna och intrigen. Det slipper man som översättare.
I båda fallen kastar han sig in i skrivandet direkt – utan att göra någon synopsis eller läsa igenom hela romanen som ska översättas. Det gör honom mer uppmärksam på den text som han har framför sig.
I sitt skönlitterära skapande är det enda han har att utgå från ofta ett ämne som han är intresserad av men inte riktigt förstår. Bakom hans uppmärksammade västgötaepos Den larmande hopens dal från 2008 låg till exempel en förundran över hur lokaltidningar upprättar sitt eget centrum.
– När jag flyttade tillbaka till Alingsås och började läsa lokaltidningen märkte jag hur mycket av omvärldsbevakningen som saknades – samtidigt som en nyöppnad skoaffär kunde få ett helt uppslag. I dag pratar man om filterbubblor, men jag tänker att världen på sätt och vis alltid har varit så.
Och upprinnelsen till den gåtfulla reseskrönan Indialänderna från 2015 var en fascination över hur vissa människors sociala talanger tycks övervinna nästan vilka språk- och kunskapsbarriärer som helst.
Men när Erik Andersson väl sätter igång att skriva smyger sig en massa andra specialintressen in i berättelserna, om det så handlar om västgötsk hembygdshistoria eller georgisk körsång. Mycket i hans senaste bok Allt är förbjudet kretsar till exempel kring hans intresse för gränsdragningar i tid och rum – inte minst omläggningen till sommartid.
– Jag tycker att det är ganska fantastiskt hur mycket energi folk lägger ner på att diskutera om vi ska ha sommartid eller inte. Vad vi än kallar det för så går ju solen upp och ner på precis samma sätt som förut.
”Först efter ett par år har jag fått klart för mig vad de egentligen handlar om”
Vad blir då slutresultatet av detta sammelsurium av idéer? Det är en fråga som Erik Andersson med glädje överlåter till läsaren. För även om han aldrig upphör att fascineras av hur man med språket kan påverka andra personers medvetanden, så menar han att utfallet beror lika mycket på den som läser.
– Jag hoppas att läsarna ska tala om för mig vad det är som jag har gjort i Allt är förbjudet. Så har det varit med mina tidigare böcker också: först efter ett par år har jag fått klart för mig vad de egentligen handlar om.
Kort om Erik Andersson
Född: 1962 i Västra Bodarne utanför Alingsås.
Bor: I Västra Bodarne med hustrun Åsa Arping, professor i litteraturvetenskap.
Aktuell: Med nya romanen Allt är förbjudet.
Böcker i urval: Romanerna Den larmande hopens dal (2008) och Indialänderna (2015), reseskildringarna Hem (2020) och Torv (2023) samt böckerna om översättning Översättarens anmärkningar (2007) och Dag ut och dag in med en dag i Dublin (2012).
Är stolt över: Sista meningen i James Joyces novell De döda: ”Hans själ domnade sakta bort medan han hörde snön falla stilla genom universum och stilla falla, som om det var dess sista bestämmelse, över alla levande och döda.” Det här är ingen genial översättning, men jag kommer ihåg att jag tänkte så här: Schabbla inte bort det här. Det är sista meningen i en av de bästa novellerna som skrivits. De flesta läsarna har tårar i ögonen. Gör ingenting som drar uppmärksamheten till sig. Försök inte vara duktig.
Staffan Eng är frilansjournalist.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Vad skulle du göra om du blev kung? Den frågan är utgångspunkten för Erik Anderssons nya roman Allt är förbjudet. Och han angriper den med sin sedvanliga blandning av eftertänksamhet och underfundig humor.
– Vem som helst kan ju fundera över hur man skulle organisera samhället om man plötsligt fick fullständig makt över sitt land. Min första tanke var att man skulle förbjuda allt. Sedan låter man saker och ting växa fram successivt för att se vad som kan godkännas, säger han.
Men resultatet blir inte någon framtidsutopi. I stället regerar romanens kung, som beskrivs som den största politiska begåvningen i alla tider, över ett Sverige präglat av ruralisering, avteknologisering och den politiske rivalen Forsberg, som likt en medeltida storman hotar att köpa hela Dalarna.
Det är som om den historiska utvecklingen går baklänges – även i språket, som är fyllt av obsoleta begrepp som härad, fögderi och knektar.
– Vi är vana vid att tänka att allting går framåt, men vissa processer kanske går åt andra hållet. För mig var det till exempel väldigt förvånande när LP-skivan kom tillbaka. Och tågresor, som på 1960- och 70-talen var på väg att fasas ut helt, betraktas plötsligt som något väldigt bra igen.
”Om jag läser en bok där jag förstår allt så lägger jag den helst åt sidan”
Vad denna egendomliga kräftgång beror på får läsaren försöka reda ut på egen hand. Berättarjaget – en obetydlig tjänsteman på Inrikesdepartementet – verkar nämligen inte veta särskilt mycket själv, och det lilla han känner till tycker han är så självklart att han inte bryr sig om att förklara det.
– Det är som när jag var liten och försökte förstå de vuxna när de satt och pratade med varandra. Jag tror att det är en väldigt bra träning för förståndet att utsätta sig för saker som man inte riktigt begriper – om jag läser en bok där jag förstår allt så lägger jag den helst åt sidan.
Det var just viljan att förstå de vuxna som fick Erik Andersson att tidigt börja läsa och skriva. Som tonåring gav han ut egna fanzine om science fiction, vilket ledde till uppdrag som litteraturkritiker och kulturskribent – och så småningom hans första översättning.
– Översättandet blev ett svar på frågan: Vad ska jag få mina pengar ifrån? När man översätter en bok är man ju sysselsatt i flera månader och behöver inte jaga nya uppdrag hela tiden. Det tyckte jag verkade bra.
Sedan dess har han översatt så vitt skilda författare som modernisten Flann O’Brien, eleganten Oscar Wilde och den sparsmakade Colm Tóibín. Och han blir fortfarande lika nöjd varje gång han hittar det rätta uttrycket.
Mest uppmärksamhet fick kanske hans nyöversättning av J. R. R. Tolkiens fantasytrilogi The lord of the rings i början av 2000-talet. Då var intresset hos allmänheten så stort att han blev ombedd att publicera dagboksanteckningar om arbetet både i Dagens Nyheter och i bokform.
Hans svenska versioner av de fiktiva person- och ortnamnen underkastades stränga prövningar av hängivna tolkienister, och det hela blev inte lättare av att det redan fanns vedertagna svenska översättningar att förhålla sig till samt detaljerade översättningsanvisningar från Tolkien själv.
– Man kan säga att intresset för Tolkienöversättningen var en del av en större rörelse som har lett till en ökad medvetenhet om översättarnas roll. I dag händer det till och med att översättarens namn står på bokomslaget.
2012 hamnade Erik Andersson återigen i strålkastarljuset när han fick i uppdrag att nyöversätta James Joyces legendariska roman Ulysses. Men den här gången fick han inte alls lika många synpunkter på vad han gjorde.
Själv tror han att det beror på att Ulysses är ett ännu mer svåröversatt verk med sina utförliga gestaltningar av huvudpersonens medvetandeström där tankarna avlöser varandra utan något uppenbart sammanhang.
– Egentligen är det omöjligt att översätta en sådan text, för ordens betydelse avgörs ju av sammanhanget. I de besvärligaste fallen fick jag helt enkelt välja den svenska betydelse som jag tyckte gynnade boken mest.
För det främsta målet med en översättning, menar Erik Andersson, är att den ska kunna läsas som ett självständigt litterärt verk. Det kräver att översättaren tar kommandot över texten, till exempel genom att byta ut en svåröversatt ordlek med en egen dito på ett annat ställe i boken.
Han tycker att han vågar ta sig fler sådana friheter sedan han började skriva mer själv. I dag arbetar han växelvis med översättningar och egna bokprojekt – och han känner sig alltid lika lättad när han får byta spår.
– Som översättare är man hela tiden fast i en annan persons sätt att uttrycka sig. Man kan bli väldigt trött på det. När man skriver själv får man välja vilka ord man vill, men i gengäld måste man hela tiden fundera på vad som ska hända med personerna och intrigen. Det slipper man som översättare.
I båda fallen kastar han sig in i skrivandet direkt – utan att göra någon synopsis eller läsa igenom hela romanen som ska översättas. Det gör honom mer uppmärksam på den text som han har framför sig.
I sitt skönlitterära skapande är det enda han har att utgå från ofta ett ämne som han är intresserad av men inte riktigt förstår. Bakom hans uppmärksammade västgötaepos Den larmande hopens dal från 2008 låg till exempel en förundran över hur lokaltidningar upprättar sitt eget centrum.
– När jag flyttade tillbaka till Alingsås och började läsa lokaltidningen märkte jag hur mycket av omvärldsbevakningen som saknades – samtidigt som en nyöppnad skoaffär kunde få ett helt uppslag. I dag pratar man om filterbubblor, men jag tänker att världen på sätt och vis alltid har varit så.
Och upprinnelsen till den gåtfulla reseskrönan Indialänderna från 2015 var en fascination över hur vissa människors sociala talanger tycks övervinna nästan vilka språk- och kunskapsbarriärer som helst.
Men när Erik Andersson väl sätter igång att skriva smyger sig en massa andra specialintressen in i berättelserna, om det så handlar om västgötsk hembygdshistoria eller georgisk körsång. Mycket i hans senaste bok Allt är förbjudet kretsar till exempel kring hans intresse för gränsdragningar i tid och rum – inte minst omläggningen till sommartid.
– Jag tycker att det är ganska fantastiskt hur mycket energi folk lägger ner på att diskutera om vi ska ha sommartid eller inte. Vad vi än kallar det för så går ju solen upp och ner på precis samma sätt som förut.
”Först efter ett par år har jag fått klart för mig vad de egentligen handlar om”
Vad blir då slutresultatet av detta sammelsurium av idéer? Det är en fråga som Erik Andersson med glädje överlåter till läsaren. För även om han aldrig upphör att fascineras av hur man med språket kan påverka andra personers medvetanden, så menar han att utfallet beror lika mycket på den som läser.
– Jag hoppas att läsarna ska tala om för mig vad det är som jag har gjort i Allt är förbjudet. Så har det varit med mina tidigare böcker också: först efter ett par år har jag fått klart för mig vad de egentligen handlar om.
Kort om Erik Andersson
Född: 1962 i Västra Bodarne utanför Alingsås.
Bor: I Västra Bodarne med hustrun Åsa Arping, professor i litteraturvetenskap.
Aktuell: Med nya romanen Allt är förbjudet.
Böcker i urval: Romanerna Den larmande hopens dal (2008) och Indialänderna (2015), reseskildringarna Hem (2020) och Torv (2023) samt böckerna om översättning Översättarens anmärkningar (2007) och Dag ut och dag in med en dag i Dublin (2012).
Är stolt över: Sista meningen i James Joyces novell De döda: ”Hans själ domnade sakta bort medan han hörde snön falla stilla genom universum och stilla falla, som om det var dess sista bestämmelse, över alla levande och döda.” Det här är ingen genial översättning, men jag kommer ihåg att jag tänkte så här: Schabbla inte bort det här. Det är sista meningen i en av de bästa novellerna som skrivits. De flesta läsarna har tårar i ögonen. Gör ingenting som drar uppmärksamheten till sig. Försök inte vara duktig.
Staffan Eng är frilansjournalist.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
