”Jag har bara skrivit personligt”

Kriget och kollapsen står för dörren när Sarah flyttar ut i öknen. Avstånden är stora, människorna få och misstänksamheten stor. Till den pressande hettan i sand och sten sällar sig ­personer som lämnar samhället bakom sig men tar känslor och ­minnen med sig.

– I öknen har allt redan hänt. Allt det här som vi är rädda för och känner skräck inför – att hela civilisationen ska vara borta. Jag tror att öknen finns som en känslomässig plats i oss, säger Kajsa Grytt.

I nya romanen Ökenhundar skildrar hon människor som sökt sig bort från ­storstäderna och staten. Bortom en bergskedja tre timmars körning ­söder om en metropol som står i brand breder öknen ut sig. Hur den uppstod finns det bara vaga teorier om. Hur vissa hamnade här är nästan lika diffust. Människorna är bara förnamn utan långa historier i bagaget.

– Då gäller det att vara över­tygande i tron på själva platsen så att vi tror på öknen när vi är där.

Läsarna möter öknen och andra personer genom Sarahs sinnen. Ingen annan i romanen bär med sig någon berättelse som inte skissas framför hennes ögon. Därför skriver Kajsa Grytt som om allt skulle utspela sig i nuet.

– Valet av presens var medvetet eftersom jag var i presens när jag skrev eftersom jag inte visste vad som skulle hända. Jag är också förtjust i känslan av att den som berättar inte heller vet vad som ska hända, säger hon.

Det första ­utkastet till Ökenhundar var ­betydligt längre än den färdiga ­romanen. Fler personer passerade förbi Sarahs tillvaro, historierna var fler och krävde att Kajsa Grytt målade upp städer och relationer, andra händelser tvingade henne att uppfinna fler platser och sammanhang. En stor del av redigeringen handlade om att rensa och renodla. Ungefär en tredjedel av den första versionen försvann i bearbetningen.

– Det är som när man beskär ett äppelträd. Det blir luft när man reducerar. Och handlingen blir tätare och tydligare när det finns mer luft.

Att skala av är för Kajsa Grytt något av ett stilideal. När det finns luft i texten finns det också utrymme för läsarens tolkningar.

– En princip för mig i skrivandet är att författaren inte ska ligga i vägen för läsaren.

Av samma skäl hushållar hon gärna med adjektiv. För Kajsa Grytt är det en ransonering som bidrar till att inte göra texten överlastad.

– Det handlar om hur mycket man ska måla av vad som är viktigt. Vad behöver man veta? Det finns så mycket som läsaren lägger till av sina egna bilder.

Det genomgående bruket av presens är en del av samma metod. Framtiden som väntar vid horisonten smälter alltid ihop med nutiden. Den som söker efter förklaringar får snarare vända sig till fantasin än till författarens romanvärld.

– Texten är ett flöde. Det blir som ett slags magisk realism.

Men det går inte alltid till så när Kajsa Grytt ­skriver. Tanken på självbiografin Boken om mig själv från 2011 började efter en förfrågan från ett förlag och var ett resultat av ett mer strukturerat arbete.

– Innan hade jag inte vågat ge mig på att skriva något så långt men jag bestämde mig för att jag skulle testa. Då var jag strukturerad eftersom det var något jag hade med mig från att ha skrivit poesi. Jag hade en tavla där jag strukturerade vad som skulle hända och när. Då är det inte lika läskigt.

Första romanen Nio dagar, nio nätter från 2014 växte även den fram på ett liknande sätt. Kajsa Grytt skissade ett slags schema för händelseförloppet och skrev sig metodiskt från episod till episod.

– Vad är det för kraft i en scen och vad löper den ut till? Var hamnar det då? Och vad går in i och ut ur den?

Snart växte ett mönster fram för arbetet. Hon skrev tre sidor, tog en paus, gick tillbaka till texten och redigerade samma tre sidor. Att dela in ett stort projekt i mindre etapper underlättade.

– Jag älskade att vara i det och jag är inte självkritisk medan det bara flödar på. Det första utkastet måste inte vara jättebra utan då handlar det mest om vad det är jag vill säga. I redigeringsfasen är jag självkritisk på ett bra sätt. Om något inte är bra är det bara att ändra.

Ökenhundar blev dock i slutändan inte ett enda oavbrutet flöde för läsaren. Trots att hon skrev den romanen på ett annat sätt fick den ändå en snäppet mer traditionell struktur i form av kapitel.

– Kapitelindelningen kom jättesent. Det var min förläggare som förklarade att jag måste göra kapitel. Då frågade jag mig: ”Vad är det för känsla här? Hur länge håller den på och vad kommer då?”

Kajsa Grytt var 19 år när hennes band Tant Strul 1980 debuterade med singeln Pappas tant. Hon var den som svarade för en stor del av musiken och texterna. I dag räknas gruppen ofta till en av dom mest inflytelserika i punkvågens kölvatten.

– Jag minns att jag låg i sängen dagen innan vår första skiva med Tant Strul skulle komma. Jag tänkte att nu ska det här ut i världen och att jag ska visa någonting. Jag låg där och tänkte att det var otryggt. Att det var en märklig grej, säger hon.

Ända sedan dess har hon varit verksam i något slags offentlighet – med musik på egen hand och ihop med andra, med lyrik, dramatik, romaner, en barnbok och en självbiografi, synts i tv och på film. Med åren har förväntningarna förändrats.

– Jag har ingen ångest över boken men jag har ju varit nere i grottan och jobbat med den i tre år. Jag tror att det brukar komma precis när den är ute i världen eftersom man vet att det inte lämnar så stort avtryck.

Trots att Kajsa Grytt i årtionden i första hand var artist var tanken på att skriva böcker alltid närvarande – inte minst eftersom hon själv läste så mycket i sin ungdom. Att det skönlitterära skrivandet på något sätt var målet var en känsla hon bar med sig redan innan Tant Strul slog igenom.

– Jag tror att jag väntade på det hela tiden. Men jag tror inte att jag vågade ge mig in i det.

Efter Tant Struls genombrott läste hon svenska och skrev en del noveller. Hon kommer ihåg en som hon själv gillade men som läraren kritiserade för att vara alldeles för personlig. Kajsa Grytt uppskattade inte vad hon uppfattade som ett försök från läraren att skydda henne.

– Det handlade om att jag låg på Stadsgårdskajen och tittade ut över vattnet. Jag var deppig och havet glittrade. Sedan gick jag till Zum Franziskaner och tog en öl. En jättebra historia och det var bra språk.

Inför en återträff med klassen hade läraren upptäckt att Kajsa Grytt var en artist känd för texter lika oblyga som personliga. Nu blev omdömet om novellen annorlunda.

– Då säger hon så här: ”Jag visste inte vem du var. Jag ­visste inte att du har jobbat med text. Då hade jag bedömt det på ett helt annat sätt.” Visst är det knäppt? Om det är någon som inte har skrivit tidigare som nu skriver personligt så är ju det fantastiskt.

Många år har gått sedan dess. I juni fyller Kajsa Grytt 65 år och har tillbringat en stor del av livet inför publik. Men vissa saker förändras inte.

– Jag har bara skrivit personligt. Även när det handlar om någon annan.

Anders Svensson är chef­redaktör på Språktidningen.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.