Så bra funkar språket

Låt oss göra ett tankeexperiment. Vi tar en svensktalande – vem som helst – och släpper ner denna i tunnelbanan i Stockholm för att ta ställning till några klurigt formulerade budskap. Vi kan se det som ”Finn fem fel”, men försökspersonen behöver inte fylla i någon svarsblankett, utan bara bete sig rätt.

Väl nere i tunnelbanestationen Hötorget pekar vi på en skylt som säger ”Tåg västerut”, och vår försöksperson gör helt rätt: försöker inte ens stiga ombord på skylten utan inser att den absolut inte är ett tåg, utan bara markerar den perrong där västgående tåg stannar. Grattis! Ett poäng.

Och när det kommer ett tåg på just det spåret står det bara ordet ”Vällingby” på det. Vår försöksperson hade kunnat gå på bluffen och utropa ”Redan framme!” men det blir ett poäng till, eftersom försökspersonen i stället stiger på och åker hela resan mot Vällingby.

Väl framme i Vällingby ser vår försöksperson två skyltar: En uppmanar – med mycket stor text i färg och med hotfulla utropstecken – alla förbipasserande att skaffa ett telefonabonnemang hos en viss operatör. På en annan, liten skylt, står de knasterneutrala orden ”Förbjudet för obehöriga att beträda spårområdet”, dessutom med ganska små bokstäver.

Här blir det ytterligare två pluspoäng, för försökspersonen gör den rätta prioriteringen, det vill säga lyder den lilla skylten och håller sig borta från spårområdet, men är helt kallsinnig till att byta telefonoperatör. Kanske går försökspersonen miste om ett bra erbjudande, men överlever till gagn för det fortsatta experimentet.

En femte och sista fråga, en klurig en – en riktig slamkrypare. I taket hänger en skylt med ordet ”Vällingby”. Nej, en bagatell för försökspersonen som tolkar detta som nästan sant, för självfallet är detta inte det riktiga Vällingby, bara tunnelbanestationen med samma namn. Men det finns en ”Utgång”. Den ingår dock inte i experimentet.

Dessa tolkningar av korta texter är så självklara att vi inte behöver tänka efter, utan bara automatiskt översätta från ”vad det står” till ”vad som menas”. Att det handlar om så olika saker som information, uppmaning och varning, hindrar oss inte från att automatiskt hantera dem rätt – för vi har hundraprocentigt gått in i alla vardagliga regler som gäller för dem som talar svenska.

Vi kan också, utan en sekunds eftertanke, sortera budskapen i kategorier som viktigt/oviktigt, centralt/perifert, allmänt/personligt – och säkert ännu fler.

Dags för en dos teori. Det vi har testat nu är pragmatik, läran om hur vi utför och tar emot språkliga handlingar. Detta är typisk arm chair linguistics (på svenska kan vi säga fåtöljforskning), alltså mer ett fält för teorier och tankekonstruktioner än för handfasta undersökningar. Man ser sällan pragmatiker på fältarbete i tunnelbanan.

Kort sammanfattat finns det standardiserade språkhandlingar. En av dessa är påståenden, som slutar med punkt eller fallton. Frågor är en annan språkhandling, som slutar med frågetecken eller stigton. Men det finns också så kallade indirekta språkhandlingar. Jag vet var du bor är till exempel inte ett påstående, utan ett hot. Läget? kan se ut som en fråga, men är egentligen en hälsning. Och som tunnelbaneexperimentet visade – ”det som menas” är mycket starkare än ”det som står skrivet” eller ”det som uttalas”.

Ett annat sätt att säga det: vi är oerhört beroende av både sammanhang och vana – det som fåtöljforskarna kallar kontext och konvention. Frågan är bara hur beroende vi är; kan språket klara sig på egen hand, alltså med bara ord?

Nog med teori och upp till bevis! Kan vi – utan något som helst sammanhang alls – skilja på en text som vill informera oss, en som vill övertyga oss och en som bara vill uttrycka skribentens känslor? Alltså sådant som klassisk semiotik kallade språkets signal-, symbol- och symptomfunktion? Det är inte så självklart. För det första har ingen fåtöljforskare förmått sig till att kolla saken. För det andra har tidigare experiment med text utan sammanhang visat växlande resultat.

I Språktidningen 1/2009 redovisade jag ett test som visade att läsare är kusligt genrekänsliga. Det räckte med en enda rad för att de skulle kunna skilja mellan tidningstexter om sport, politik, kultur, ekonomi, inrikesnyheter – även om vi bytte ut alla innehållsord som kunde ge ledning.

I en annan experimentserie, som jag och Sven Lange – professor i nordiska språk – gjorde, visade det sig att försökspersoner hade mycket svårt att rätt värdera stilegenskaper. De kunde till exempel uppfatta texter som lättlästa, trots att de hade tagit lång tid att traggla sig igenom.

De kunde heller inte rätt bedöma om en text var detaljerad eller allmän. Och det märkligaste av allt: de kunde fatta tycke för texter även om de hade lågt förtroende för dem. Det var ingenting märkligt med texterna – det var bara försökspersonernas reaktioner som förvånade.

Det verkade som om förtroendet för en text steg om den var formellt skriven – oavsett innehåll.

Är pragmatiken som de framgångsrika tidningstexterna eller som stilistikfloppen? Nu vet vi svaret, för saken avgjordes med en tripp-trapp-trull-undersökning som jag genomförde våren 2017:

1. En grupp försökspersoner skrev texter med klar inriktning mot ett av tre mål: att informera, att påverka läsaren eller att skriva av sig sina egna känslor, alltså de tre klassiska grundfunktionerna.
2. Av texterna behöll jag de fyra första meningarna och utsatte dessa för en statistisk textanalys.
3. Nya försökspersoner fick läsa texterna, en mening i taget och ange dels vilket huvudsyfte de ansåg att texten hade, dels hur säkra de var på detta.

I det första steget lät jag försökspersoner, alla vana skribenter, ta hand om en av tre korta faktabaser, och omvandla dem till texter med mycket specifika syften. Ett exempel av de tre är följande fakta om en tänkt telefonapp:

Faktabas: App för att hitta parkeringsplats, kallad Papp

Syfte: underlätta fordonssökning på stora parkeringsplatser samt optimera betald parkeringstid.

Funktion: visar fordonets plats med gps; identifierar med bilens parkeringssensorer parkeringsvakters rörelsemönster och aktiverar vid behov parkeringstjänst via Easy Park eller annan operatör.

Kvalitet: max 3 meters missvisning av position. 2 procent missad parkeringsvakt. 6 procent falska alarm, vilket med normala parkeringsavgifter och vitesbelopp ger ett klart positivt netto.

Applikationen är laglig i samtliga EU-länder.

Systemkrav:

1. Bilen har parkeringssensorer som kan omkopplas så att de fungerar även med avslagen tändning.

2. Den smarta telefonen ska ha påslagen gps-funktion.

3. Telefonen ska ha en parkeringsapp.

De andra faktabaserna handlade om ett fallfärdigt hus och om en projekterad motorled.

Vissa försökspersoner fick uppdraget att skriva en rent säljande text, alltså med avsikt att påverka läsaren att köpa produkten eller, tvärtom, att påverka någon myndighet att förbjuda den. Andra fick uttrycka sina egna känslor inför produkten, till exempel i en blogg; de fick välja om de skulle gilla eller ogilla den.

En tredje grupp fick uppgiften att så objektivt som möjligt presentera produkten, det vill säga skriva i ett strikt informativt syfte.

Dessa avsikter förmodades leda till olika språkval som skulle vara lätta att räkna. Vi analyserade de fyra första meningarna i texterna som gick ut på att antingen påverka eller uttrycka känslor, eftersom det borde vara viktigt både för skribent och för läsare att mycket snart etablera textens huvudsyfte. Dessutom visar några stickprov att data inte blir tydligare om man räknar på hela texter.

Analysen gav följande resultat av det totala antalet förekomster av skribenternas språkval:

De rent informativa texterna finns inte med i tabellen. Vi antog att de texterna skulle sakna alla dessa drag, men ett och annat värdeord – och till och med en interjektion – smög sig in även i dem.

I tabellen finns annars mycket att förvåna sig över. Förväntat var att känslotexter skulle vimla av jag och påverkanstexter av du.

I själva verket tar sig känslorna ett enda starkt uttryck: värdeord, något som också finns i påverkanstexterna. Några exempel på värdeord som förekommer i texterna är fulparkera, bra och ett steg före.

Det retoriska verkningsmedlet, anafor, förekommer bara i känslotexterna. En anafor är en svit fraser, satser, meningar eller stycken som inleds med samma ord eller fras, till exempel slippa oroa sig för tiden, slippa leta efter bilen och slippa böter.

Däremot innehöll känslotexterna som förväntat fler utropstecken än påverkanstexterna, som i sin tur innehöll fler retoriska frågor, till exempel ”Är du trött på dyra P-böter?” Men det var däremot inte förväntat att skillnaderna skulle vara så små.

Slutsatsen är att det knappast är något som skiljer texterna åt.

I en andra fas fick helt andra försökspersoner läsa vardera fyra texter från det första delmomentet, men bara de fyra första meningarna. De fick läsa en mening i sänder och besvara frågorna:

1. Är textens syfte att informera, att ge utlopp för känslor eller att påverka läsaren?
2. Jag är helt säker, ganska säker, osäker.

När de läst hela texten fick de dessutom ange hur mycket förtroende de hade för den.

Nå, hur gick det? Självklart, som man kan förstå redan av den första analysen, havererade det. En kort, sorglig, sammanfattning:

1. Antalet felbedömningar var stort.
2. Osäkerheten var stor, och försökspersoner som varit helt säkra hade ofta tagit fel.
3. Till och med de informativa texterna missuppfattades.

På en skala mellan max 12, ”helt säker redan vid första meningen” till minus 12, ”mycket säker efter fyra meningar, men på fel svar”, låg medeltalet för alla textbedömningar på 2,3, det vill säga strax över 0.

Bäst gick det för påverkanstexterna, som fick plus 5,1, och sämst gick det för känslotexterna, som fick minus 1,6. De informativa texterna låg på plus 2,8.

Påverkanstexterna hade mer av de företeelser som redovisas i tabellen. Men beträffande förtroendet var skillnaderna knappt urskiljbara: alla sorters texter fick i medel strax ovanför ”visst förtroende”.

Ogillar man resultatet kan man i varje fall inte skylla på försökspersonerna, som alla var studenter vid Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet, de allra flesta på språkkonsultprogrammet – en utbildning där studenterna antas på grundval av sin förmåga att formulera sig väl.

Man kan inte heller skylla på försöksledaren som, sedan han färdigställt faktabaserna, diskret höll sig i bakgrunden och inte gjorde något annat än att räkna.

Nej, språket fungerar inte utan sammanhang. Men med sammanhang fungerar det desto bättre. Det är precis som nere i tunnelbanan. Strunt samma vad det står på skyltar, tåg och anslag, det är vad som menas som gäller. Men här visste inte försökspersonerna vad som menades.

Egentligen ansluter detta till en gammal pålitlig ekonomiprincip: slösa inte ord på det som framgår ändå. Och sanningen är ju att alla texter utanför laboratoriemiljö har ett sammanhang och oftast en klart utsagd avsändare.

Språket behöver inte fungera när det finns ett sammanhang. Och frågan är om signal-, symptom- och symbolfunktionerna är språkliga. Är de inte bara kommunikativa? Ett påfund av semiotiker – forskarna med de bekvämaste fåtöljerna?

Men alla vet att språket inte är riktigt så idylliskt att sammanhanget ordnar allt. Det finns nämligen en språklig grundlag som är lika stark: inferenserna, alltså att vi tolkar även det som inte står utskrivet. Vi läser lika mycket mellan raderna som på dem. Men här finns nya förutsättningar: olika läsare har delvis olika ”text” mellan raderna.

Och här behövs inga nya experiment. Det finns redan tusentals experiment som visar att läsare blixtsnabbt drar slutsatser av det lilla som står på raderna för att fylla ut mellan dem. Och deras minnesbilder av inferenserna är lika starka som av det som verkligen står på raderna.

Ett kort exempel:

På raden: svart text, mellan raderna inom []:

Jag steg på [tåget] vid tunnelbanestationen Hötorget och var [efter 20 minuters resa] framme i Vällingby vid tretiden på eftermiddagen. Men jag hade [under hela resan] en kuslig känsla av att någon spionerade på mig. Så fort jag tittade på en skylt [på stationerna], var det en man som gjorde anteckningar [i ett block].

Inferenserna är här ganska självklara, men så behöver det inte vara. Pröva med denna korta text:

Redan på 1960-talet påträffades stora mängder stobolium i Mbasuprovinsen. Det instabila politiska läget lade emellertid locket på. När det på 1990-talet blev möjligt att gå vidare fanns flera intressenter.

Usch, ännu ett exempel på ett fattigt afrikanskt land med en svindyr råvara som andra kan bråka om. Men stopp och belägg! Det står ingenting om Afrika, ingenting om priset på stobolium, inte ens att det är en råvara. Allt är – högst rimliga – inferenser, och läsaren blir helt fascinerad av allt som står mellan raderna: koncessioner, korruption, brytning och inbördeskrig.

En skribent kan aldrig skriva precis allt. Det är nödvändigt att förlita sig på inferenser. Men dessa är lika instabila som det politiska läget i Mbasuprovinsen. Se till exempel på den första meningen i den informativa texten i faktarutan på sidan 22: ”Jo, den är laglig – än så länge.”

Tre personer skulle kunna uppfatta denna mening på tre helt olika sätt. Det beror på att de läser olika text mellan raderna.

Den informativa texten är avsedd att läsas så här:                         

Rad: Jo, den är laglig – än så länge.
Mellan raderna: - - - - - - - - - - - -
Informativ tolkning: Den är laglig nu.

Men pessimisten läser:

Rad: Jo, den är laglig – än så länge.
Mellan raderna: men snart slår politikerna till
Känslomässig tolkning: Fan på stan!

Den stridslystne läser:

Rad: Jo, den är laglig – än så länge.
Mellan raderna: men det finns onda krafter i rörelse
Påverkande tolkning: Upp till kamp! Försvara vår rätt att parkera!

Inferenser är, för övrigt, det perfekta sättet att lura skjortan av sina läsare/åhörare. Till exempel:

Rad: I går kväll hade kungen en liten fest för sina närmaste vänner. Jag hade det jättetrevligt.
Mellan raderna: Jag var en av gästerna.
Verkligt förhållande: Jag satt hemma och spelade Tetris.

Den som intresserar sig för språk får alltså dystra nyheter. För det första är det alltid ”det som menas” som vinner över ”det som står”. För det andra kan vi inte urskilja de viktigaste språkfunktionerna utan sammanhang. Och för det tredje tycker läsaren att det som står mellan raderna är lika viktigt som det som står på dem.

Språk betyder inte så mycket. Varför finns Språktidningen, egentligen?

Lars Melin är docent i svenska vid Stockholms universitet och författare.