En formell rebell

– Noam Chomsky startade en lingvistisk revolution. Hans bidrag till lingvistiken är oändligt viktigt, säger Christer Platzack, professor emeritus i nordiska språk vid Lunds universitet. 

 

– Jag kan hålla med, men det var mycket som Noam Chomsky inte såg, och han hamnade ibland på mindre fruktbara spår, säger Östen Dahl, professor i lingvistik på Stockholms universitet.

 

Alltihop började med en avhandling som ingen förstod sig på. Den unge Noam Chomsky hade rykte om sig att vara skärpt. När hans avhandling Transformational analysis kom 1955 slog den mycket riktigt folk med –inte så mycket alls, faktiskt. Den fick ingen särskild uppmärksamhet. En möjlig förklaring är att den lingvistiska vetenskapen inte var redo för Chomskys syn på språket. Mer sannolikt berodde det ljumma mottagandet på att det som Chomsky sysslade med hade lite med dåtidens lingvistiska mittfåra att göra.

 

Under 1950-talet hade lingvistiken utvecklat tre huvudinriktningar. Många forskade om språkhistoria och släktskap mellan språk, så kallad komparativ lingvistik. Inom den europeiska strukturalismen, å sin sida, låg tyngdpunkten på att systematisera språkens beståndsdelar. Och i USA – där lingvistiken var störst – var den en beskrivande vetenskap med antropologisk inriktning. Här var målet främst att kartlägga de utomeuropeiska språk som inte fanns beskrivna i den västerländska litteraturen. Ofta bodde den amerikanske lingvisten tillsammans med den folkgrupp som talade språket i fråga, och ägnade sig åt noggrann dokumentation. Lingvisten frågade bland annat vilka språkljud som användes, hur grammatiken var uppbyggd och vilka ordklasser och verbformer som fanns i just det språket. Resultatet blev en beskrivning som inte utgick från den klassiska latinska grammatiken, utan från det aktuella språkets egen uppbyggnad.

 

Alla dessa tre inriktningar är fortfarande livaktiga inom lingvistiken, men vid den här tiden underströk forskarna speciellt språkens olikheter. De menade att det i princip fanns en oändlig mängd variationer som olika språk kan innehålla. Frågor om betydelse och tolkning ansågs inte tillhöra lingvistiken. Vad betydelse är, och hur språklig förståelse går till, lämnade man främst åt psykologer och filosofer att fundera över.  

 

Så kom noam chomskys bok Syntactic structures, år 1957. Det var en lättare och mer pedagogisk version av den avhandling som hade förbigåtts med tystnad två år tidigare. Med Syntactic structures lyckades han lansera ett nytt sätt att se på det mänskliga språket. I stället för att titta på yttre olikheter, var Noam Chomsky intresserad av språkens inre likheter. Chomsky koncentrerade sig på syntaxen, satsläran, det vill säga frasernas och meningarnas uppbyggnad. Han menade att det var där nyckeln fanns för att förstå alla språks gemensamma inre struktur.

 

– Chomsky visade att det finns så mycket under ytan i syntaxen, att det inte går att beskriva den så enkelt som man trodde innan, säger Christer Platzack.

 

Noam Chomsky betraktar syntaxen som ett slutet system, skilt från – men samverkande med – betydelsen. Han beskriver den med hjälp av en logisk-matematisk formalism, besläktad med datorprogrammering. Syftet med den är att kunna ge upphov till – generera – alla korrekta satser i ett språk, men inga andra. I stället för att mödo­samt beskriva de tusentals olika mönstren i varje enskilt språk – teoretiskt är antalet oändligt – anlägger Noam Chomsky ett helhetsperspektiv. Han vill hitta den underliggande, gemensamma struktur som han anser att alla språk delar – en universell grammatik.

 

Det som hände inom lingvistiken i början av 1960-talet kan betraktas som ett paradigmskifte. Noam Chomsky lanserade en ny metod – för att besvara nya frågor, med nya former av data och för att uppnå ett nytt syfte.

 

Den äldre generationen av historiskt och antropologiskt inriktade lingvister fördömde enhälligt Noam Chomskys matematisk-logiska och universella syn på språk. Men de yngre lingvisterna flockades kring hans teori, och snart dominerade Chomskys så kallade generativa grammatik den lingvistiska forskningen.

 

– Det som var slående med den generativa grammatiken var att den fungerade som ett verktyg för beskrivning på ett helt annat sätt än strukturalisternas metod. Som språkforskare fick du ett verktyg som du kunde använda, säger Christer Platzack, som började arbeta med Noam Chomskys metoder på 1960-talet. 

 

Östen Dahl medger att det blev fart på lingvistiken när Noam Chomsky kom. Hans teorier gav inspiration åt många håll, men Östen Dahl tycker inte att Chomsky fokuserade på rätt frågor.

 

– Han var inte tillräckligt intresserad av semantiken, betydelseläran. Dessutom ansåg han att det var tillräckligt att titta på ett enda språk, vilket blev ganska snävt. Han tyckte att det räckte att hålla på med engelskan. Man kan inte precis påstå att Noam Chomsky var fascinerad av språkens mångfald, säger Östen Dahl.

 

Men den generativa grammatikens fokus på engelska har minskat genom åren. Christer Platzack tror att det kan bero på den massiva kritik som kommit från andra lingvister. I dag arbetar svenska chomskyaner med jämförelser mellan exempelvis de nordiska språken.

 

En av de stora konfliktfrågorna mellan chomskyaner och andra lingvister har varit Chomskys tes om att vi föds med en ”språkmodul” i hjärnan, det vill säga att ramarna för hur ett mänskligt språk kan se ut är genetiskt bestämt – och lika för alla människor. Det är bland annat Noam Chomskys förklaring till barns förmåga att – utan någon undervisning – lära sig det språk som talas omkring dem. Andra lingvister hänför i stället detta till vår generella inlärningsförmåga.

 

Chomsky utgår inte från dokumenterat tal, som lingvister inom andra skolor, utan anser att forskare lika väl kan använda sin egen intuition om hur man kan och inte kan säga på modersmålet. Bland ”icke-chomskyanska” lingvister anses denna metod otillräcklig,  eftersom de lägger vikt vid att olika talare av samma språk ofta använder språket på olika sätt.

 

I stället för att strängt hålla sig till observerbara fakta i omvärlden, som hans föregångare, anser Noam Chomsky att det är fullt legitimt att spekulera om underliggande strukturer och medfödda egenskaper. Beviset blir i stället att det system som skapas ur spekulationerna på ett korrekt och sammanhängande sätt förutsäger och beskriver språkets egenskaper, utan några motsägelser. 

 

Men det som i grunden skiljer Noam Chomskys lingvistiska skola från andra är en önskan att beskriva hur den mänskliga språkkunskapen är systematiserad i våra huvuden. Här finns en skillnad i synen på vad som är lingvistikens studie­objekt – det talade språket eller det underliggande och osynliga regelsystemet.

 

Noam Chomsky är en man som det alltid har stormat omkring. Inte nog med att han fick en äldre generation lingvister till bittra motståndare när han lanserade sin nya skola och snabbt tog över som den moderna lingvistikens nestor – snart uppstod även en hätsk kontrovers med några av hans mest begåvade studenter. 

 

Noam Chomsky vann många anhängare under 1960- och 70-talen, som alla entusiastiskt jobbade med att vidareutveckla hans teori i olika riktningar. Några av hans studenter och närmaste medarbetare var intresserade av semantikens roll i den antagna medfödda språkmodulen. De förespråkade allt starkare att semantiken borde betraktas som grundkomponent i det grammatiska teoribygget. Men Noam Chomsky höll inte med om det, och en häftig strid utbröt om vilken riktning som den generativa grammatiken skulle ta. 

 

Om Noam Chomskys föregångare var bittra över den nya forskningsinriktning som tog över lingvistiken, så blev de unga lingvisterna – som kall­ade sig generativa semantiker – både frustrerade och arga när Chomsky motsatte sig deras ståndpunkt. Från att ha varit Chomskys närmaste medarbetare och adepter blev de snabbt hans ihärdigaste motståndare. Och meningsskilj­aktigheterna spred sig bland lingvister i hela världen.

 

Många svenska lingvister var intresserade av semantik och sympatiserade med Chomskys nya motståndare. Kanske är det skälet till att hans generativa grammatik aldrig blev lika dominerande i Sverige som den blev i Nordamerika.

 

– Många av oss sympatiserade med de generativa semantikerna på 1970-talet, säger Östen Dahl. Tanken på formalisering av både syntax och semantik låg naturligt i tiden, menar han. 

 

Då betraktades Noam Chom­skys arga tidigare studenter fortfarande som chomskyaner.­ Men allt eftersom tvisten hårdnade, och de båda inriktningarna rörde sig längre från varandra, blev de mer och mer varandras motsatser. I dag har den generativa semantiken upplösts och övergått i en mängd andra skolor och inriktningar, alla med fokus på betydelse och sammanhang. Dessa står i direkt opposition till Noam Chomskys strikt sammanhangsbefriade, medfödda och syntaktiska modell. Man har också återgått till de systematiska grammatik­beskrivningar av enskilda språk som var vanliga före Noam Chomskys genombrott på 1950-talet.

 

Sida vid sida inom den akademiska lingvistiken lever nu två lingvistiska skolor, med så skilda teoretiska grundvalar, att det sällan förekommer något samtal mellan dem. 

 

– Lingvistiken är i dag polariserad för och emot Chomsky, säger Christer Platzack.

 

Men vad skulle det då innebära för den lingvistiska vetenskapen som helhet om chomskyaner och icke-chomskyaner började samtala med varandra? Christer Platzack måste fundera en stund över frågan. Först påpekar han att den negativa attityden mot ”de andra” tyvärr är stark inom båda skolorna. Och han är inte den enda som har bevittnat de gliringar mot det andra lägret som då och då luftas i akademiska sammanhang. 

 

– Varför ska framträdande forskare ägna sig åt sådant? Det är svårt att begripa, säger Christer Platzack.

 

Men sedan påpekar han att det egentliga hindret för samtal är att utgångspunkterna är så olika inom inriktningarna. Varje samtal skulle behöva inledas med en lång förklaring av vad parterna menar med olika begrepp, och vilka antaganden som dessa begrepp bygger på. Östen Dahl håller med:

 

– Man tänker så pass olika att man inte ställer samma frågor. Därmed kommer man inte heller riktigt i konflikt med varandra. Jag kan för det mesta inte känna för de problem som chomskyaner diskuterar, eftersom de inte blir meningsfulla utanför teoriramen. 

 

Christer Platzack, å sin sida, säger att den chomskyanska lingvistiken ännu bara befinner sig i sin linda.

 

– Den generativa grammatiken är en forskningsgren som bara har funnits en kort tid. Den befinner sig i dag där fysiken var på 1600-talet.