Du behöver inte svälja allt

När Monika Fagerholm skulle skriva sin första roman, Underbara kvinnor vid vatten, räknade hon kallt med att bli klar på exakt en månad – trots att hon inte visste så mycket mer än att berättelsen skulle handla om två frihetslängtande kvinnor strax före 1960-talets kvinnorörelse.

Hon skrev allt i ett svep, utan att gå tillbaka till det hon hade gjort dagen innan. Men när månaden var slut insåg hon att det inte hade blivit någon färdig roman. Däremot hade hon – bara genom att skriva det som föll henne in – gjort en komplett storyline enligt dramaturgins alla regler.

– Det var en stor upptäckt för mig. Så har jag egentligen jobbat med alla mina romaner. Jag vill inte göra någon synopsis, utan skriver intuitivt så länge som möjligt. Ju mer jag börjar planera från början, desto mindre utrymme lämnar jag för det oväntade: faktor X.

Först i slutet av skrivandet släpper hon in det medvetna, som analyserar och ändrar. Resultatet blir långa och kaotiska skrivprocesser – det skulle dröja tre år innan Underbara kvinnor vid vatten var klar 1994, och det är ändå snabbt, jämfört med flera av hennes senare romaner.

– Jag skriver om varje sida nästan 200 gånger. Det som är viktigt är att hitta en melodi och en rytm som passar berättelsen, och i min senaste roman har jag jobbat mycket med att försöka skriva in mig i personernas språk. Det är en mycket arbetsam metod: man håller på och håller på.

Ändå ger flera av hennes böcker ett spontant och lekfullt intryck, späckade med språkliga infall som omtagningar, ljudhärmande ord och talspråkliga vändningar. I hennes Augustprisade roman Den amerikanska flickan, från 2005, är varje textrad centrerad – som i en sång.

Men för Monika Fagerholm är formen aldrig ett självändamål, utan ett sätt att bidra till romanens innehåll. I Den amerikanska flickan, som kretsar kring en mystisk drunkningsolycka i ett träsk, blir till exempel berättelsens komplicerade struktur en utsaga i sig.

– Det är en roman som försöker vara episk, men som hela tiden går sönder i mindre beståndsdelar. Min tanke var att skapa en stor värld med ganska många luckor i. Det vill säga, man får veta mycket men inte allt, så att läsaren ska känna att det finns frågor som inte har något svar.

Intresset för att analysera böcker har hon med sig sedan hon läste litteraturvetenskap. Från början ville hon bli psykolog, men eftersom hon inte tyckte att hon hade tillräcklig livserfarenhet för att hjälpa andra sökte hon sig till litteraturen.

– Jag tog två beslut. Det ena var att jag skulle skriva varje dag; det andra var att jag skulle förändras med det jag gjorde – att skrivandet skulle vara en del av min inre utveckling. Det har jag hållit mig till.

I centrum för Den amerikanska flickan står två brådmogna och lite säregna flickors utveckling. För Monika Fagerholm, som är övertygad feminist, är hennes böcker ett sätt att synliggöra kvinnors existentiella problematik – något som hon menar ofta har varit förbehållet männen.

Ett karakteristiskt drag i romanen är att betydelsefulla scener och fraser återkommer gång på gång i olika sammanhang – inte minst den kryptiska meningen ”ingen kände min ros i världen utom jag”, som upprepas som ett mantra genom de nästan 500 sidorna.

Själv är Monika Fagerholm fascinerad över hur samma formulering får nya betydelser i takt med att sammanhanget förändras. Men hon måste alltid slåss för sina upprepningar – ibland även med sina redaktörer. I grunden tror hon att det handlar om hur man väljer att läsa en text.

– Ofta är vi så måna om att förstå saker på rätt sätt att vi skapar ett avstånd mellan oss och berättelsen. Fortsätt i stället framåt utan att bekymra dig, så kanske du plötsligt befinner dig i en värld som är full av saker du förstår – men också av saker du inte förstår. Och det är lugnt!

Hennes senaste roman, Vem dödade bambi?, skildrar konsekvenserna av fyra pojkars gruppvåldtäkt i en finländsk överklassförort. I den boken blir omtagningarna i stället en realistisk gestaltning av de traumatiska minnen som förövaren Gusten försöker hålla på avstånd.

– Om man har förträngt något så är det just på det här sättet som det poppar upp igen: genom spridda meningar eller konstiga saker som upprepas på precis samma sätt. En recensent har talat om bombsplitter, och det tycker jag är ett kul sätt att beskriva det: det här är splittret!

Tanken med boken – som hon skrev under metoo-rörelsen – var att visa hur den resursstarka Villastaden tonar ner brottet för att skydda sitt eget rykte. Inte ens Gusten – den ende som är beredd att bära sin skuld – tillåts att göra det, vilket skadar honom för lång tid framöver.

Som en flitig läsare av true crime är Monika Fagerholm väl medveten om att ett brott alltid sker i ett sammanhang, vilket driver människor till att göra förfärliga saker. Därför var det viktigt att skriva boken ur en av förövarnas perspektiv.

– I min roman blir alla både offer och förövare, förlorare av ett tystnadssystem som byggs upp samtidigt som alla låtsas vara väldigt öppna. Det är en mekanism som jag tycker att man ofta ser i dag, inte bara i brottsfall utan också i andra kontroversiella samhällsfrågor.

En komisk triumf är järnladyn Annelise Häggerts uttalande ”nu ska vi vända blad och en vacker dag har vi vänt så många blad att ingenting av det här har hänt”.

– Jag försöker skriva realistiskt, men det är en form av hyperrealism: jag markerar ett sätt att tala med en beskrivande replik som man aldrig skulle säga i verkligheten, men som fångar det som man egentligen tänker. Sådana repliker är väldigt roliga att hitta på.

Monika Fagerholm återkommer till frågan i vilken mån människan är fri att forma sitt eget liv. I Vem dödade bambi? är huvudpersonerna drygt 25 år gamla – just den ålder när man börjar bli vuxen på riktigt och brukar få sina första stora motgångar.

– När man är ung tror man att alla drömmar går att infria om man bara jobbar tillräckligt hårt. Det går sönder för de flesta. Men så småningom fattar man kanske ändå att livet har många andra möjligheter.

I grunden betraktar Monika Fagerholm litteraturen som ett sätt att dela med sig av sådana mänskliga erfarenheter. Men det behöver inte vara saker som man har upplevt själv – alla människor har hundratals röster inom sig som bara väntar på att skrivas fram.

Därför blir hon provocerad av den identitetspolitiska tanken att en författare bara får skriva om sin egen grupp. Visserligen förstår hon kritiken om att vita människor har annekterat nästan alla perspektiv, men hon menar att skrivande inte handlar om vittnesmål utan om inlevelse.

– Om alla bara skriver om sin egen erfarenhet skulle det bli en himla kakafoni, där vi inte delar någonting. Och glöm inte bedömarperspektivet: du behöver inte svälja allt, utan kan gå i svaromål eller dialog!