Bild: 
Johanna Hanno
”Det är ganska klart att arabiska är det största icke-erkända språket i Sverige”

Arabiska

Språkskydd går utanför avtal!

I en artikel i Dagens Nyheter föreslår litteraturkritikern och författaren Lyra Ekström Lindbäck att arabiskan borde göras till nationellt minoritetsspråk. De med arabiska som modersmål i Sverige är, enligt henne, ungefär lika många som de med finska som modersmål – omkring en kvarts miljon. Fler svenskar borde lära sig arabiska, tycker hon. Därför borde man förbättra möjligheterna att studera det ”redan från mellanstadiet”. Om arabiskan dessutom skulle få status som nationellt minoritetsspråk, så skulle Sverige förbinda sig att skydda och utveckla det, ”och det skulle också skicka en mycket tydlig politisk signal att Sverige är ett land där man talar flera andra språk än svenska, och där rasismen ska krossas”.

I dag har Sverige fem nationella minoritetsspråk: finska, jiddisch, meänkieli, romani och samiska. Erkännandet av de nationella minoritetsspråken hänger ihop med att Sverige har skrivit på den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. I stadgan finns flera krav på de språk som ska erkännas. Ett av dem är att språket ska ha ”använts av hävd” i landet, vilket sägs innebära att ”språk som talas av invandrare” utesluts. Det brukar anses att ”av hävd” ska tolkas som att språket har talats i landet i åtminstone hundra år. Det här villkoret skulle förstås direkt diskvalificera arabiska från att bli erkänt som nationellt minoritetsspråk – ett problem som Lyra Ekström Lindbäck inte nämner.

Nu finns det väl inte något som hindrar att Sverige för en mer generös politik än vad stadgan föreskriver, och inte bryr sig om kravet på en långvarig anknytning till landet. Onekligen kan det kravet te sig lite otidsenligt. En invandrare blir svensk medborgare efter fem år i Sverige, men invandrarens språk får vänta i ytterligare 95 år innan det får ”hemortsrätt” här. Det blir lite bisarrt att mina språkliga rättigheter år 2015 påverkas av om det fanns någon människa år 1915 som talade mitt modersmål i Sverige – och att invandrare om 100 år kommer att kunna dra nytta av att deras språk talades i Sverige år 2015.

Det är en sympatisk tanke att vi ska höja statusen på invandrarnas språk. Men här uppkommer frågan: varför då bara arabiska? Visserligen är Lyra Ekström Lindbäcks siffror i högsta laget. Enligt lingvisten Mikael Parkvalls beräkningar, rör det sig snarare om cirka 150 000 arabisktalande i Sverige, men det är ändå ganska klart att arabiska är det största icke-erkända språket i Sverige (om vi bortser från att talspråken i arabländerna skiljer sig så mycket åt att de ofta inte är inbördes begripliga – skriftspråket är dock gemensamt).

Men det finns många andra stora invandrarspråk. Persiska och kurdiska har tillsammans lika många talare i Sverige som arabiska, och bland de språk som har mer än 50 000 talare hittar vi också bosniska/kroatiska/serbiska, kurdiska, polska, spanska, tyska, danska, norska, engelska, somaliska och arameiska. Ytterligare 15 icke erkända språk har minst 10 000 talare. Samtidigt har ett par av de erkända nationella minoritetsspråken – även med ett maximalt generöst sätt att räkna – inte mer än ett fyrsiffrigt antal talare. Ska vi behandla språk lika oberoende av om de talas här ”av hävd” blir vi tvungna att erkänna alla de här språken och inte bara privilegiera arabiskan. Minoritetsspråklagstiftningen motiveras minst lika mycket av omtanke om språken i sig som om deras talare. Arabiskan är knappast ett utrotningshotat språk, men dess talare skulle må väl av att språkets status höjdes – och det gäller förstås också andra invandrarspråk. Därmed hamnar jag på samma slutkläm som jag hamnat på förut: en efterlysning av en mer flexibel minoritetspolitik som inte begränsas av de avtal som vi en gång har råkat skriva på.

Östen Dahl är professor i lingvistik.

Publicerad i nummer: 
1/2015