Bild: 

R

 
av: Mikael Parkvall

Varför har det skorrande r-ljudet spritt sig så snabbt över Europa? Kanske är det överklassfasoner.Eller ett franskt talfel. Eller rent av slumpen. Det finns många teorier. Men ingen verkar hålla vid närmare granskning.

Marie fredriksson gör det. Liksom Timbuktu, Carl Bildt, Hasse Alfredson och två miljoner andra svenskar. De använder ett bakre r, ibland kallat tungrots-r. De skorrar.

Det gör förstås också de flesta danskar och fransmän. Liksom tyskar, många nederländare, belgare, portugiser och kanske en tredjedel av norrmännen. Men i övriga Europa, liksom i mellersta och norra Sverige, är det ett annat r som dominerar, tungspets-r:et.

Skorrning förekommer även i andra världsdelar, men de allra flesta skorrande språk talas i Europa, och dessutom oftast i områden med geografisk kontakt. Detta leder till misstanken att det finns ett samband mellan skånskans och franskans skorrning, att det alltså är ett drag som har uppstått någonstans och sedan spritt sig så att det nu omfattar hälften av västeuropéerna.

Mycket riktigt tyder det mesta på att alla skorrande språk i Europa för bara ett par hundra år sedan använde tungspets-r. Skorrandet är alltså ett nytt fenomen. Hur nytt, kan illustreras av en svensk lärobok i fransk grammatik. Författaren konstaterar där att eftersom såväl svenska som franska har båda typerna av r, kan den svenskspråkiga franskstudenten tryggt fortsätta att använda sitt normala r i franska, alltså även tungspetsvarianten. Denna lärobok trycktes så sent som 1965, och hur många av dagens svenskar har någonsin hört en fransman använda tungspets-r? Hur många vet ens om att det har förekommit?

Faktum är att i just Frankrike, ofta betraktat som skorrets främsta hemvist, blev majoriteten inte skorrare förrän under mellankrigstiden!

Det fascinerande är med andra ord att denna nymodighet förefaller ha spritt sig över stora delar av Europa, tvärs över både språkliga och politiska gränser, under en extremt kort tidsperiod.

På kartan på nästa uppslag syns den ungefär­liga utbredningen. De röda områdena skorrade på 1930-talet, de orangefärgade föll till föga några decennier senare och de gula markerar ännu senare expansion.

Utanför Europa har spridningen fortsatt till hebreiska (via jiddisch), till brasiliansk portu­gisiska, till de flesta, men inte alla, utomeuropeiska varianter av franska, till dialekter av spanska i Västindien samt till en del varianter av afrikaans och sesotho i södra Afrika.

Hur har detta gått till? Ofta leder som bekant språkliga förändringar till protester och kommentarer på insändarsidor och i andra forum. Eftersom skorrexpansionen förefaller vara så sentida, hade jag väntat mig att den skulle vara ganska lätt att spåra. Kanske inte direkt genom braskande kvällstidningsrubriker som ”Skorrchock – så skyddar du dig”, men väl genom kommentarer i till exempel reseskildringar, språkvårdspublikationer och dialektbeskrivningar. Men det är häpnadsväckande hur lite det finns av den varan.

Bland språkvetarna kan vi dock finna både teorier om uppkomst och ursprung och beskrivningar av spridningsvägarna. Ofta hänger de intimt samman.

För att börja med det förstnämnda, uppkomsten, så föreslog den danska språkvetaren Otto Jespersen på 1800-talet att urbaniseringen lett till att folk vistas mer inomhus och då inte behöver lägga ner lika mycket artikulatorisk energi för att bli hörda. Hans svenska kollega Olof Gjerdman föreslog å sin sida att folk talar mer i städerna, och att språkljud slits om man använder dem för mycket. Tysken Moritz Trautmann lanserade det som kommit att bli det kanske mest kända försöket till förklaring: att en fransk kung hade talfel, vilket hans omgivning av artighet imiterade. Tungrots-r:ets segertåg skulle därmed ha utgått från det franska hovet.

Ingen av dessa förklaringar anses väl speciellt trovärdiga i dag, även om det fortfarande ofta antas att trenden började i just Paris.

Men vi får naturligtvis inte utan vidare utesluta möjligheten att det mönster vi tycker oss se beror på slumpen. För detta talar det faktum att det i många tungspets-trakter finns enstaka orter med skorrande r, där inget tyder på speciellt nära kontakter med skorr-områden. Ett sådant är den lilla byn Skansnäs i Vilhelminafjällen, ett annat är Pargas i den finländska skärgården.

I svenskt språkområde finns, eller har funnits, åtskilliga fler. Det verkar därför som om skorr kan uppkomma utan något yttre stimulus.

Mot detta talar att skorrande r är så ovanligt i världen. Kan det verkligen vara en slump att så många skorrande språk talas inom ett begränsat område i Europa? Omöjligt är det naturligtvis inte, men det ställer stora krav på slumpen.

Det vanligaste antagandet är som sagt att Paris är ”allt skorrs heliga moder”. Vi vet att fransk kultur hade en stark påverkan på högreståndsmiljöer under den relevanta tiden, och därifrån kan skorret ha letat sig ner i bredare folklager. Det är fastställt att skorret spreds ”uppifrån och ner” i många länder, och det har ofta förknippats med urbana miljöer.

Det finns också ett förslag på varför skorret skulle ha uppstått just där och just då. I äldre franska texter kan vi se hur det fanns en tendens att uttala r som tonande s (detta kan vi se, eftersom dessa båda ljud, till skillnad från våra olika r-uttal, kan betecknas med olika bokstäver i vanlig skrift). I princip lyckades dåtidens språkvårdare få bukt med denna vana, även om enstaka spår kan observeras än i dag. Ordet stol heter exempelvis fortfarande chaise på franska, medan det i engelska som bekant heter chair, eftersom engelsmännen lånade ordet innan det tonande s-ljudet drabbade Frankrike.

Detta vet vi alltså, men vad som är svårare att bevisa är att just denna process gav upphov till skorret. Förslaget bygger på att dåtidens parisare så till den milda grad hade vant sig av med tungspets-r att de inte längre kunde åstadkomma det. När de så skulle försöka återgå till just detta uttal, var ett skorrande r det närmaste de kunde komma. Detta ljud (tänk snarare Edith Piaf än Jacques Chirac) innehöll åtminstone den tremulantiska, smattrande, komponenten som ett traditionellt tungspets-r har. Alltså, inte samma uttalsställe i munnen, men åtminstone samma uttalssätt. För tonande s gäller ju motsatsen i förhållande till tungspets-r, visserligen samma uttalsställe (tandvallen), men olika uttalssätt (väsande snarare än smattrande).

Det finns alltså en hel del som talar för Paris-scenariot, eftersom det redogör för både uppkomst och spridning. Men det är inte helt problemfritt. Ett aber är att det finns så lite belägg i litteraturen. Fransmän har av tradition varit språkvårdsintresserade, men likväl är det svårt att hitta uppgifter om skorrning som är tidiga nog. Och om nu skorrandet uppstod i Paris, varför spreds det mest i nordöstlig riktning? Skulle vi inte förvänta oss att folk i Bordeaux skulle skorra tidigare än de i Köpenhamn?

Ett annat förslag är att skorrandet inte alls har gått från franska till grannspråken tyska och nederländska, utan precis tvärtom: det är de germanska språken som har överfört uttalsvanan till Frankrike. Denna idé dök upp samtidigt som Tysklands förhållande till omvärlden omvärderades efter andra världskriget.

I efterkrigs-Tyskland tog man på sig ansvaret även för spridningen av tungrots-r. Oavsett bevekelsegrunderna måste vi så klart utvärdera detta förslags meriter på samma villkor som de andra teorierna.

Faktum är att beläggen för skorr från det tyska språkområdet är äldre än från det franska. Dessutom matchar de tidigast skorrande områdena i Frankrike (landets norra delar) den geografiska utbredningen av ett antal andra språkliga drag, vilka bevisligen har införts i språket av germaner. För det tredje är många östeuropeiska dialekter av jiddisch skorrande, och eftersom judarnas migration österut i princip var avslutad runt 1650 talar mycket för att de tyska dialekter, som jiddisch uppstått ur, hade skorr redan då.

Men återigen stöter vi på patrull. Många av de tyskspråkiga orter där skorr belades som allra tidigast var inte längre skorrande på 1900-talet. Skulle man verkligen ha haft tillräcklig prestige för att kunna exportera uttalet om man inte ens fann det mödan värt att behålla det själv? Och vi vet att judar på många andra håll under samma period inte bara bytte uttal, utan rentav språk till något som inte fanns i närområdet. Om nu judar i Grekland och Egypten bytte till prestigespråket franska, trots att det inte talades allmänt i deras närområde, skulle då inte judar i Östeuropa ha kunnat byta r-uttal av samma skäl?

Ett eventuellt skorrande i germanska har föreslagits vara så gammalt att det redan förekom i ur-germanska, men det skulle innebära att nästan alla dotterspråken, oberoende av varandra, bytte till tungspets-r – bara för att i vissa fall under 1900-talet återgå till att skorra. Det verkar inte särskilt troligt, i synnerhet inte som vi kan vara ganska säkra på att indoeuropeiska språk i största allmänhet alltid har haft tungspets-r. I de germanska språkens historia kan vi även se att r har övergått till l och tonande s, ljud som ju båda uttalas med tungspetsen.

De franska hugenotterna får skulden i ytterligare en teori bakom hur skorrandet spritt sig. Hugenotterna var franska protestanter som förvisades i slutet av 1600-talet av den katolske kungen Ludvig XIV. Eftersom de ansågs driftiga och företagsamma, togs de emot med öppna armar i protestantiska länder. Fler än 400 000 av 1,2 miljoner drevs i landsflykt. Många hamnade i Tyskland, Nederländerna, Sydafrika och Danmark.

Deras anseende och kunskaper i franska och den högt aktade franska kulturen gjorde att de gärna hamnade på inflytelserika poster, som exempelvis lärare. Bara i Berlin, som då var en liten håla som den preussiske kungen närmast skämdes för, slog sig 5 000 hugenotter ner. De kom då att utgöra en fjärdedel av stadens hela befolkning.

Hugenotterna passar därmed perfekt i tid och rum. De utvandrade precis vid den tidpunkt då vi misstänker att skorrandet började erövra Europa, de hade tillräcklig status för att få andra att ta efter dem och i de länder där de hamnade (med undantag av Storbritannien) skorras det i dag.

Men inte ens detta scenario är invändningsfritt. Man tar lätt för givet att hugenotterna skorrade eftersom de var fransmän. Men den största hugenottbefolkningen fanns faktiskt i södra Frankrike, dit tungrots-r:en nådde först under 1900-talet. Och om de nu skorrade, så borde väl även deras katolska grannar (som blev kvar i hemlandet) ha gjort det.

Å andra sidan verkar det som om de flyende hugenotterna representerade ett skevt urval, och de kom faktiskt företrädesvis från landets norra delar. Dessutom finns det 1900-talsbelägg från Groningen i Nederländerna, där judar och katoliker men inte deras protestantiska grannar skorrade. Alltså är det inte uteslutet att r-uttalet skulle skilja sig med avseende på religiös tillhörighet.

Mycket tyder på att normanderna var tidigare ute med skorret än vad parisarna var. Dels finns där sedan gammalt en ljudövergång från h till r, vilket gör det rimligare att det blev ett bakre r än att det blev ett främre: h uttalas så långt tillbaka i munnen som man över huvud taget kan komma. Dessutom skorrar man i de franska kolonier, i till exempel Västindien, som under tidigt 1600-tal befolkades huvudsakligen från Normandiet, och inget tyder på att skorret skulle var en sen import där. Vid samma tid koloniserades Akadien (de kanadensiska Atlantprovinserna) av folk från sydligare franska landskap. Där, liksom i Louisiana, talas ännu franska med tungspets-r.

Det tidiga uppdykandet i Normandiet för också in de brittiska öarna i bilden. Skorrande områden finns i Nordumbrialand och på Irlands östkust, vilka knappast är de områden som vi skulle förvänta oss först skulle nås av det senaste från kontinenten. Snarare liknar de reliktområden, det vill säga trakter där äldre språkdrag dröjer sig kvar allra längst.

En möjlighet är att England och östra Irland en gång har varit skorrande, och att detta sedan har spritt sig över Engelska kanalen till Normandiet, därifrån till Paris, och slutligen till stora delar av Europa och resten av världen. Det finns en del som stöder detta, bland annat ljudövergångar liknande dem i Normandiet. När sedan skorrandet gjort sitt segertåg övergår engelsmännen, sin vana trogen, till något mer excentriskt.

Normandiet och delar av de brittiska öarna har förstås en sak till gemensamt, nämligen vikingatida bosättning, och det har föreslagits att skorrandet faktiskt är som allra äldst i södra Skandinavien. Dock visar det sig att det huvudsakliga skorrcentrumet i England inte matchar förekomsten av danska ortnamn.

Oavsett detta är det inte heller självklart att England en gång var skorrande. Det borde väl finnas fler belägg i Storbritannien än bara i Nordumbrialand och i östra Irland. Vi vet också att de flesta engelska landsortsdialekter fram till 1800-talet hade tungspets-r. Inte minst har franska dialekter på kanalöar som Jersey än i dag tungspets-r. Belägna som de är mittemellan England och Normandiet borde de rimligen skorra om omgivningen varit Europas första skorrcentrum.

En intressant observation är att spridningen förefaller sammanfalla med hög folktäthet. Om processen nu började i Paris, så är det notabelt att folktätheten är mycket högre norr och nordost om staden än söder om den. Mycket av spridningen tycks också i tiden sammanfalla med industrialismens genombrott. Vi vet från andra håll att urbanisering gärna leder till behovet av nya språkliga identiteter – kanske fungerade skorret som en sådan?

Man kan också fundera på varför spridningen tog just de vägar den tog. Orter som Oslo, Göteborg, Karlstad och Kapstaden har alla, så att säga, varit under anfall och belägring av skorrare, men ändå inte fallit. Om nu skorrandet är så urbant, varför föll inte Oslo före Vestlandet, och Göteborg före Smålands högland? Och varför gick det hela så exceptionellt fort just i Danmark?

Varför ebbar framryckningen ut i vissa fall? Vad har Bayern, Podalen, Kastilien, den ungerska pustan och södra Storbritannien gemensamt, som gör att deras invånare hade kraft att stå emot den nya trenden? Inga av dessa mysterier har några tillfredsställande svar.

I dag sprider sig tungrots-r:et fortfarande i frans­ka, tyska, portugisiska, norska och nederländska. I Danmark är de sista tungspets-talarna födda alldeles i början av 1900-talet, och därmed är danska på väg att utgöra det första helt erövrade språkområdet. Sverige avviker här från mönstret, i och med att utvecklingen hos oss faktiskt har vänt. Det skorrande r:et pressas numera sakta men säkert tillbaka av tungspetsvarianten. Skorrandets sejourer i Värmland och i Bergslagen blev synnerligen korta, det finns till och med tecken som tyder på att Lund kan vara på väg att återerövras.

Det intressantaste med skorrandets gåta är att ett språkligt drag spritt sig så osannolikt snabbt, och dessutom tvärs över såväl språkliga som politiska gränser. Hastigheten förutsätter till och med att individer har bytt uttal under sin livstid, något som under 1900-talet faktiskt kunnat observeras i Montreal. Där dominerar skorrandet sedan kort tid tillbaka.

I Europa måste det bakre skorrande r-ljudet till stor del ha introducerats i en värld utan telefon, etermedier eller motorvägar. Riktigt hur detta har gått till visar sig dock vara svårare att reda ut än vad man skulle kunna tro.

När jag började intressera mig för detta fenomen tog jag för givet att det skulle gå att knäcka gåtan, just eftersom fenomenet ligger så nära i tid. Men skorrmysteriet väntar fortfarande på sin lösning. Det fortsätter att gäcka oss.

Mikael Parkvall är lingvist vid Stockholms univer­sitet. Han har bland annat skrivit böckerna Vad är språk? och Limits of language.

Publicerad i nummer: 
1/2007