Ordet DÖLJER ansvaret

Så smått har jag börjat besöka fysiska butiker efter drygt ett år med ytterst få besök av det slaget. Jag är närmast häpen över att det fortfarande finns levande människor här. Som dessutom tycks välkomna gäster utan att rygga bakåt. Eller kunder, kanske det heter.

Men vad kallas de som verkar så glada att se mig, och vars engagemang tycks helt fokuserat på just mitt ärende? Expediter? Biträden?

Då och då får jag reklam från min närliggande Ica-butik. I många år undertecknades utskicken ”Mats med medarbetare”. Men för något år sedan byttes medarbetare mot säljare. Först tyckte jag att det lät lite hårdare, åt det cyniska hållet. Men sedan tänkte jag efter, och mindes vad det är som pågår i det där mattemplet. Att kalla dem som tjänstgör säljare kanske bara var en icke-inlindad beskrivning av deras roll och uppgift?

Ett annat sätt att benämna dem som har till uppgift att hålla maskineriet i gång är personal. Det är ett intressant ord, egentligen. Det borde inte störa någon – förutom när det används om en anställd bland flera: en personal är sjuk i dag.

Men i speciella sammanhang får ordet förändrad betydelse; det kan tillföras flera lager av bibetydelser och undertexter, som förbyter innebörden från något som handlar om resurser och kompetens till närmast motsatsen: problem, belastning, kanske till och med ett hot.

Jag tänker på den händelse som briserade i maj med en före detta nyhetsreporter på Sveriges Radio. Nyhetssajten Doku hade avslöjat det hela, och det visade sig att reportern hade fått sluta redan sju månader tidigare – men utan att Ekoredaktionens chef eller bolagets ledning hade yppat ett ljud. Det hade framkommit att journalisten hade inlett en privat relation med en person som hon hade intervjuat många gånger, trots att Säpo pekat ut personen som ett säkerhetshot. Och nu kunde både hennes och redaktionens integritet ifrågasättas.

Chefen för nyhetsredaktionen blev förstås ansatt av frågor. Hans skäl för att inte vara öppen om att reportern hade slutat kan uttryckas med ett enda ord: personalärende.

Av formuleringarna framgår att alla bör förstå att om en chef har att hantera en situation med en anställd i centrum – då kommer alla omständigheter att placeras längst in i ett synnerligen oåtkomligt kassaskåp. Ingen utomstående har legitim rätt att få veta någonting annat än att anställningen är avslutad. Eftersom detta är ett personalärende.

Om man döms för ett brott är transparensen stor. Vem som helst får läsa domen och förundersökningen. Men om någon har haft en anställning som avslutas av inte helt uppenbara skäl – då ska hemligstämplar förhindra all insyn.

Min gissning är att denna praxis oftast avser att skydda den tidigare anställda. Men den kommer också väldigt väl till pass för arbetsgivare (läs: makthavare) som vill slippa allmänhetens ögon på händelser och skeenden som kan skada företagets anseende.

Jag undrar hur resten av yrkeskarriären kan komma att arta sig om man redan runt 30 års ålder blev ett personalärende på ett högprofilerat medieföretag. Och vem som blev skyddad.

Staffan Dopping är journalist och podd-redaktör på nättidskriften Kvartal.
Foto: Peter Knutsson