Hjärtat bultar kort

Man går med sökande blick längs bokhyllan och hittar författarnamn och boktitlar, ofta med lika stora bokstäver. Författaren är en kändis, en bekanting, lyser med sitt namn. Men vad hette boken nu igen? Titeln ska fastna även den. Den bär bokens identitet, skiljer den från de andra böckerna.

I sällsynta fall får boken heta närmast likadant i översättning – Bibeln (bestämd form). Gustave Flauberts Madame Bovary får heta detsamma på svenska (på polska heter den däremot Pani Bovary, det vill säga Fru Bovary).

Av många skäl bör en boktitel vara kort och kärnfull. På min verkslista finns mest kortfattade översättningstitlar: Utopia (dikter av Wisława Szymborska), Ärans fält (Jean Rouauds roman Les champs d’honneur), Texaco (roman av Patrick Chamoiseau, med samma originaltitel).

Ett talande undantag blev Hervé Guiberts aids-bok, där temat dikterade en lång titel: À l’ami qui ne m’a pas sauvé la vie blev på svenska Till vännen som inte ville rädda mitt liv. Här framstår titeln som en diktrad, och det gäller att hålla reda på rytmen och räkna stavelserna. Det gäller även Hector Bianciottis poetiska prosa: Les pas si lents de l’amour, på svenska Kärlekens långsamma steg.

Species-distinktionen, det vill säga skillnaden mellan obestämd och bestämd form, finns på franska och svenska. Därför kan Bernard Noëls bestämda slott också översättas bestämt: Le château de cène blir Nattvardsslottet. Men den finns inte morfologiskt uttryckt på polska. Witold Gombrowicz ”dagbok” i tre band är så pass distinkt att jag ändå har vågat mig på att kalla den bestämt Dagboken I, II, III.

Ryszard Kapuscinskis språkligt generösa prosaböcker har också blivit bestämda på svenska: Imperiet, Fotbollskriget. Ett urval av Ewa Lipskas lapidariska dikter har däremot fått titeln Zon, inte Zonen.

Den franske prosaförfattaren Jean Rouaud har en både poetisk och ironisk ådra, som i en roman om enkla soldater i första världskriget: Des hommes illustres, som på svenska heter Stora män. Och han leker med orden, som i nästa titel: Le monde à peu près – Världen nära på.

Det är förstås inte översättaren som bestämmer vad den översatta boken ska heta på svenska – det är utgivarens, förläggarens, uppgift och ansvar.

Nu arbetar jag med Gustave Flauberts andra stora roman, L’Éducation sentimentale (1869), och här finns ingen given titelöversättning.

Den har utkommit i två tidigare översättningar: Hjärtats fostran (översatt av Ellen Witting 1951) och Hjärtats begärelse (översatt av Per Meurling 1957).

Romanen tillhör, liksom Madame Bovary, världslitteraturen. ’Hjärtat’ finns inte med på franska, men det bultar också i den norska översättningen – Hjertets skole. Den polska översättningen har valt känslan före hjärtat: Szkoła uczuć – Känslornas skola eller Känlsoskolan.

Och på svenska kanske titeln blir Känslans bildning.

Anders Bodegård är översättare från polska och franska till svenska.