Bild: 
Jens Magnusson
Jaha prins Oscar, ska vi säga Ocke då?

Smeknamnet är redan givet

Vad ska lille prinsen kallas? Osse eller Ocke funkar. Men inte Oske. Språkprofessor Tomas Riad har hittat den svenska smeknamnslagen.

Oavsett hur ditt namn ser ut, kan det kapas, förlängas eller på annat sätt bakas om, för att passa in i smekformen. Namnet får finna sig i att bli av med stavelser eller tilldelas nya. Så blir till exempel Sven till Svempa, Kristina till Kicki och Katarina till Kattis. Till slut får smekformen alltid precis två stavelser – oavsett hur många stavelser namnet hade innan.

Och detta är helt uppenbart ett krav på just smeknamnen. Lagen är strikt på den punkten. Tvåstaviga ord med betoningen på första stavelsen är för svenskans del optimala ord.

De svenska smeknamnen bildas enligt det vi kan kalla Askungens sko-principen. Styvmamman spelar en avgörande roll även i denna version av aktiviteterna som äger rum dagen efter balen.

Prinsen rider runt i sitt rike med den funna glasskon för att prova sig fram till den förtjusande unga kvinna som han hade dansat med kvällen innan. När han kommer fram till Askungens hus öppnar styvmodern som, när hon ser glasskon, omedelbart förstår vad som måste göras för att skon ska passa den äldsta dottern Katarinas fot. Hon tar med sig flickan ut i köket och räcker henne en kniv att skära av tårna med. ”När du blir prinsessa behöver du aldrig mer gå”, säger hon övertygande. Efter åtgärden blir Katarina till Kattis, foten passar i skon och prinsen rider i väg med sin tilltänkta brud.

När de närmar sig slottet passerar de ett hasselsnår i vilket det sitter en liten fågel som sjunger: ”Det är fel brud i sadeln!” Ekipaget får vända. Prinsen kommer tillbaka till stugan, och nu skickar styvmamman fram sin andra dotter, Karolina, som dessvärre har en alltför kraftig häl för att foten ska passa i skon. Detta löser mamman i köket med motsvarande metod och argument. Karolina blir på detta sätt till Lina. Prinsen, påfallande aningslös, rider igen bort med den andra styvdottern. Men när de kommer till hasselsnåret sitter den lilla fågeln där igen, och kvittrar: ”Fel brud i sadeln!”

Härifrån får vi tänka oss en korrupt – och ännu blodigare – version av sagan, befolkad med fler styvsyskon, vars fötter på olika sätt inte heller passar i glasskon.

Den tredje styvsystern har båda de föregående systrarnas besvär, det vill säga både för stora tår och för stor häl. Med mammans hjälp blir då Elisabet till Lisa. Den fjärde styvsystern har en väldig hålfot. Kniven gör Margareta till Meta.

Prinsen bryr sig nu inte mycket om könet på sin tilltänkta, och när han för fjärde gången återvänder till köket möter han Bo, en av två styvlillebröder. Bos fot är dock på tok för liten. På något sätt blir han hjälpt (det finns ju nu en del att arbeta med i köket) och så blir Bo till Bosse. Minstingen Lennart slinter med kniven och skär till båda fötterna och försöker sedan få ner dem samtidigt i skon: Lennart blir således Lennart+Lennart, det vill säga Lelle.

Till slut får äntligen Askungen, som heter Hanna, sätta foten i skon. Och den passar perfekt!

Vi kan konstatera att vägarna är många, men att målet är ett. Det gäller att smekformen ska bli tvåstavig med betoningen på första stavelsen, oavsett antalet stavelser i utgångsläget. Det hela har med fonologi – språkets ljudstruktur – att göra.

En svag punkt i vår Askungemetafor (vid sidan av att prinsen framstår som mer än lovligt ouppmärksam) gäller smekformernas andra stavelse. Denna stavelse är nämligen alltid en ändelse.

Smeknamnen består alltså av en rot – en grundenhet – som har exakt en stavelse. Roten kan vara Kat-, Lin-, Lis-, Met-, Bos- eller Lel-. Och på denna hänger man sedan en enstavig ändelse, som -is, -a eller -e.

Inom språkvetenskapen talar man om morfologi – läran om de språkliga betydelseenheterna, deras varianter och funktion. Och så här ser alltså den morfologiska strukturen hos smeknamnen ut: enstavig rot plus enstavig ändelse.

Flera olika ändelser kan användas i smeknamnen. Några av dem känner vi igen från den ”vanliga” morfologin, alltså hur man bildar smekformer av andra ord än namn.

Ändelsen -is i Kattis, återfinns till exempel i ord som dagis och godis. Den är av latinskt ursprung och är den enda ändelsen som är exklusiv för just smekformer.

Ändelserna -a och -e känns igen från ett äldre system i svenskan, med tre grammatiska genus: femininum, maskulinum och neutrum. Svaga feminina substantiv slutade då på -a och svaga maskulina på -e. Rester av detta system syns i ord som gumm-a, lamp-a; gubb-e, lak-e.

Dessa ändelser förekommer också ofta i bestämd form bland smeknamnen, särskilt –an, som i Magg-an, Robb- an, Bett-an, men någon gång också –en, som i Svenn-en, Lill-en. Det är inte konstigt att smeknamnen förekommer i den här bestämda formen – de refererar ju till en bestämd person i omgivningen som den som lyssnar förväntas kunna identifiera: en viss Maggan, en viss Lillen.

En sak som kan tyckas lite märklig är att vi gör smekformer även till namn som till synes redan uppfyller smeknamnskravet – namn som i sin grundform är tvåstaviga med betoning på första stavelsen. Magnus blir Mankan, Mang-e, Tomas blir Tomm-e, Tomp-a och Einar blir Ej-e.

Men det som Magnus, Tomas och Einar inte uppfyller är just kravet att den andra stavelsen ska bestå av en ändelse, som -is, -an, -e eller -a.

Det är i det här fallet som smeknamnslagen framstår som allra tydligast. Smekformen måste bestå av en rot plus en ändelse, båda enstaviga.

Och även om namnet råkar innehålla samma vokal som ändelsen, så bildar vi en ny smeknamnsform. Lin-a och Lis-a är alltså morfologiskt komplexa smeknamn, snarare än bara ”utklippta” delar av namnen Karolina och Elisabet.

I normalfallet är språkets ljud en tjänare till språkets ord. Morfologin (ordbildningen) reglerar hur fonologin (ljudbilden) blir. Det är fonologins uppgift att göra uttalbart vadhelst morfologin vill uttrycka.

Men detta gäller inte i svenskans smeknamnslag! Här är rollerna omkastade: fonologin får ett starkare inflytande över morfologin, och ljudstrukturen kan bestämma hur saker och ting ska låta.

De grammatiska relationer som det är fråga om här brukar kallas för trohetsrelationerna.

I ”normal” ordbildning (alltså den som inte gäller smeknamn) råder ett krav på att uttalet ska vara så likt den underliggande, memorerade formen som möjligt.

Mannen nederst på den här sidan – vi kallar honom Fredde – har föreställningen om en fisk i sitt medvetande, där den är kopplad till morfemet fisk med ljudstrukturen /fisk/. Vi kallar detta för ordets underliggande form. Han uttalar ordet ’fisk’. Det skulle inte bli bra om han uttalade det ’lejon’ eller ’mamma’, när den underliggande formen är /fisk/. Då blir den uttalade formen alltför olik, det vill säga ”otrogen”, den underliggande formen. Trohetsrelationen är bruten! Troheten fungerar alltså konservativt – den underliggande formen bevaras i uttalet. Men detta krav på trohet gäller ändå inte fullt ut. Språkets betoningsregler kan framtvinga vissa modifikationer. I exemplet är det konsonanten /s/ efter vokalen /i/ som i uttalet måste bli lång i svenskan.

I en betonad stavelse måste antingen vokalen eller konsonanten efter vokalen vara lång. Detta betoningsvillkor är överordnat troheten i svenskan.

Vid smekformsbildning blir det viktigare att ordet får en ändelse och att det blir tvåstavigt. Det innebär att flera förändringar medges i smekformer i jämförelse med ordets underliggande form. Som i bilden här nedan.

Nu säger Fredde ’firre’ och menar /fisk/. Troheten är uppenbart mindre mot grundformen, i och med att /sk/ försvunnit och ersatts av ett långt r. En stavelse har också tillkommit, i och med ändelsen -e.

För att två motstridiga språklagar ska kunna existera på det här sättet, krävs att man accepterar att båda systemen föreligger samtidigt: så länge vi är trogna mot fisk, kan vi också säga firre! Vi kan ha smekformer, ”vid sidan om”, så länge vi använder den mer rekorderliga grammatiska relationen.

Då och då faller grundformen bort ur minnet, och i sådana lägen får smekformen övergå till att bli den underliggande formen. Exempel på detta är dille och markan. Dessa ord är från början smekformer till delirium och marketenteriet. Men numera är det inte så många som har koll på det, och de övergår då till att bli ord i sin egen rätt. Ett exempel på ett smeknamn som gått samma väg är Ulla, som från början är en smekform till Ulrika.

Vi kan alltså konstatera att om ljudstrukturen får bestämma, så ska ord vara tvåstaviga med betoning på första stavelsen. De ska därtill vara uppbyggda av en enstavig rot plus en enstavig ändelse. Och passar inte skorna, så får orden finna sig i att stöpas om i rätt ljudform.

Men den uppmärksamma har lagt märke till att det inte bara är den yttre formen som är villkorad i smeknamnsbildningen. En hel del händer med språkljuden inuti orden också – med konsonanterna.

Här är det återigen fråga om att smeknamnsordbildningen strävar mot ”bättre” fonologi, mot det optimala. Men optimalitet är inte samma sak som perfektion. Det betyder snarare ’bättre än alternativen’. Ingenstans blir detta tydligare än när det gäller konsonanter mellan vokalerna i de svenska smeknamnen.

En ur fonologisk synpunkt ”god” konsonant ska uttalas tonlöst, täppa till luftströmmen ett ögonblick och uttalas med tungan högt upp i munnen. Den bästa konsonanten är alltså ett t!

Men allt är relativt. Här är några exempel på konsonanter som vi helst uttalar. Detta kan utläsas både som tendenser i världens språk och som vad som föredras bland de svenska smeknamnen:

bättre: p, t, k, s (tonlösa konsonanter)

sämre: b, d, g, z (tonande konsonanter)

bättre: p, t, k, b, d, g (täpper till luftströmmen)   

sämre: f, v, sje, tje, h (släpper igenom luftströmmen en aning)             

Också när det gäller hur stavelser bildas är vi mycket tydliga med vad vi gillar bäst på språkljudsmenyn: vi föredrar enkla konsonanter framför flera konsonanter efter varandra:

bättre: rata – mat – moll            

sämre: prata – mast – smolk      

Det är dessutom så att vi i världens språk hellre väljer stavelser som har en vokal som kärna i stavelsen.

bättre: Bern, varg (vokal som kärna)

sämre: Brno, vlk (konsonant som kärna)

Även i övergången mellan stavelser föredrar vi somligt framför annat. Här är några ord med olika så kallad stavelsekontakt. Punkten signalerar gränsen mellan stavelserna.

bättre: fem.te, kol.ten, grym.ta

sämre: fet.ma, Kott.la, ryt.men

Det är faktiskt så att alla språk strävar efter den bättre fonologin (även om det kanske är svårt att tro ibland). Man kan ibland se hur språkförändringar leder till fonologiska ”förbättringar”, men det finns samtidigt starka konserverande faktorer, som vill bevara trohet mot den underliggande formen.

När vi betraktar enskilda språk, finner vi att preferenserna varierar, och det beror på hur den enskilda ljudstrukturen är uppbyggd. I svenska har vi till exempel nästan ingen tolerans för stavelser som saknar en vokal som stavelsekärna. Det tjeckiska vlk, ’varg’, är inte ens ett tänkbart svenskt ord.

I andra språk är vissa konsonantkluster förbjudna, vilket man kan illustrera med namnet på Sveriges huvudstad. Det inledande klustret /st/ i Stockholm är inget problem på svenska men däremot på finska, ett språk som över huvud taget inte medger sådana kluster i början av stavelsen.

Därför är det finska namnet på Stockholm Tukholma, med den första konsonanten struken. I spanska är konsonantklustret /st/ också problematiskt. Men i stället för att stryka den första konsonanten, lägger man till en vokal som ser till att klustret delas upp mellan stavelserna: Es.to.col.mo.

I det läget bestämmer grammatiken i de olika språken vilken form av otrohet som är minst skadlig, och så får man fram den för det enskilda språket optimala formen.

Det finns också mycket tydliga regler för stavelserna i smeknamnen. Ett uppenbart villkor är att det bara får finnas en typ av konsonant mellan vokalerna. Nils blir till exempel Nisse och inte Nilse, Margareta blir Maggan och inte Margan, Albert blir Abbe och inte Albe, Viktor blir Vicke och inte Vikte.

I namn som i sin grundform innehåller flera konsonanter på rad, kan vi se att det är den ”bästa” konsonanten som behålls i smeknamnet, medan den relativt sämre konsonanten försvinner. Ulf blir Uffe och inte Ulle, Margareta blir Maggan och inte Marran, Albert blir Abbe och inte Alle, Urban blir Ubbe och inte Urre.

Om konsonanterna är ”lika bra”, tenderar vi att välja den första konsonanten, även om det förekommer undantag. Hjalmar blir Hjalle och inte Hjamme, Viktor blir Vicke och inte Vitte – och Mats blir oftare Matte än Masse.

Det finns också andra strategier för att ”få” en konsonant mellan vokalerna – i smeknamnet och i andra ”vanliga” ord. En sådan strategi är att byta ut hela konkarongen med konsonanter till något annat. Detta är särskilt vanligt vid till exempel /st/, /sk/ och /nsk/: Gustav blir Gurra och syster blir syrra när st byts mot r. Visky blir virre och fisk blir firre när sk byts mot r. Och franska blir fralla när nsk byts mot l.

I åter andra fall ersätts en enskild konsonant med en annan. Eller så stoppas det in en konsonant där konsonant saknas. Här ser reglerna lite annorlunda ut, och det kan ha att göra med att det ”barnsliga” slår igenom: fot blir fossing, bjuda blir bjussa, frisyr blir frilla eller frille, Klas blir Klabbe, Fredrik blir Frippe, Bo blir Bosse, ko blir kossa och grå (häst) blir Grålle.

Men vissa grupper av konsonanter tolererar vi trots allt i smeknamnen. Vi kan till exempel kalla Henrik, Tomas och Sven för Hempa (eller Henke), Tompa och Svempa. Vad som däremot inte går an är former som Hengta, Tomta och Svengpa.

Detta ger oss anledning att kalibrera formuleringen av villkoret ”en konsonant mellan vokalerna”. Det får vara flera konsonanter om de framställs på ett och samma ställe i munnen: Henrik får smekformen Hengkan men inte Hengta, Tomas blir Tompa men inte Tomta, Margareta kallas Maggan och inte Margan.

Men tro inte att kraven upphör där! Lagen inskärps ytterligare genom att den andra konsonanten i konsonantgruppen ska vara tonlös. Det förbättrar kontakten mellan stavelserna: Tompa inte Tomba (p är tonlöst, b är tonande) för Tomas och Benke (”Bengke”) inte Bengge för Bengt (k är tonlöst, g är tonande).

Ska man gå ännu längre i lagboken, så finns också en paragraf som säger att den konsonant som finns mellan vokalerna ska vara lång. Men den lagen kan man se mellan fingrarna med; bruket varierar lite. Smekformer med lång konsonant är ändå mycket vanligare än sådana med kort. Vi säger hellre Bosse än Bose, Svenne är vanligare än Svene.

Om vi varierar oss upplevs nog ändå den långa konsonanten som mer naturlig, i varje fall i vår tid: för Jan säger vi hellre Janne än Jana, Katarina får oftare heta Kattis eller Katta än Kata.

Reduplikation – eller dubblering – är ett annat sätt att bilda smeknamn på än det som vi ägnat oss åt att studera ovan. Det som fördubblas är en stavelse i ursprungsnamnet. Till exempel ändras Sofia till Fiffi, Kristina till Kicki eller Titti, Bo till Bobbo, Lennart till Lelle, Johanna till Jojjo, Birgitta till Bibbi och Louise till Lollo.

I dessa fall har vi tagit den första och/eller den betonade stavelsen och dubblerat den. Resultatet blir alltid en lång konsonant mellan vokalerna, även om motsvarande stavelse i grundformen innehåller en lång vokal och kort konsonant: Sofia, som har långt i, blir Fiffi med långt f och kort i.

Sannolikt kommer många dubbleringar som dessa från barnspråk. När barnen yttrar sina första ord är dessa oftast enstaviga. Lilla Kristina kommer först att säga ki eller ti om sig själv. När barnen sedan börjar uttala tvåstaviga ord, är det lättare att uttala samma stavelse två gånger än att uttala två olika stavelser. Därför säger Kristina kiki eller titi.

I det läget kommer föräldrarna, med sin fullt utvecklade vuxenfonologi att repetera namnet tillbaka som Kicki eller Titti, och därmed är saken för evigt klar: ”Hon kallas Kicki!”

Det är således föräldrarna som fixerar konsonanten som lång, baserat på att ungen producerar sitt eget namn som tvåstavigt.

Kicki, Svempa, Maggan och de flesta andra svensktalande är totalt ovetande om att smeknamnslagen är en produkt av att fonologin får bestämma över morfologin. Katarina får ändå heta Kattis, oavsett skostorlek.

Tomas Riad är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet och ledamot av Svenska Akademien.

Läs mer!

  • Nils Larsson och Tomas Riad: ”Ibrahim kallas Ibbe” i tidskriften Språkvård (2004)
  • Tomas Riad: ”Svensk smeknamnsfonologi” i tidskriften Studia Anthroponymica Scandinavica (2002)
  • Tomas Riad: Prosodin i svenskans morfologi (2015)
Publicerad i nummer: 
Maj 2016