Bild: 
Johan Paulin / SVT
Fredrik Lindström är programledare och språkvetare.

Fredrik Lindström: Svenska dialekter

Värmlänningen gillar kôrv – men låter inte hårdkokt

 
av: Fredrik Lindström

Hur vi talar säger egentligen inget om vår personlighet. Ändå har värmlänningen fått stämpel som särskilt go och gla – och det går inte att bortse från att dialekten spelar en roll i den uppfattningen.

Den som har en dialekt har en historia, och den berättar om var man vuxit upp och blivit människa. Och ibland säger den mer än så – den påstår något om ens personlighet. Somliga dialekter är som en varudeklaration stämplad på talaren. Värmländskan, till exempel. Den typiska värmlänningen är oförställd, go och gla, berättar skrönor, brer på och broderar ut.

Men varifrån kommer denna uppfattning? Är det något i den värmländska myllan? Med diktare som Selma Lagerlöf, Göran Tunström och Gustaf Fröding i värmlänningarnas skara ligger den slutsatsen nära till hands. Eller kan det vara sola i Karlstad? Ho lyser ju för jämnan – kan en bli annat än gla?

Eller beror det på själva dialekten? Ja, satsmelodin bidrar onekligen till det sorglösa intrycket. Precis som i norskan går den upp i slutet av meningarna, och det låter lika glatt och skôj även när man talar om något ledsamt. Den här betoningen använder stockholmare bara i riktigt positiva uttryck som supernajs!

Annars är det svårt att hitta dialektdrag som entydigt förklarar uppfattningen om en värmländsk personlighet. Det är till och med knepigt att hitta drag som gäller för hela Värmland. Det finns flera dialektvarianter att välja på. Värmlandsmålen är påverkade från olika håll: från norskan, västgötskan, dalmålen och östliga, mellansvenska dialekter. Titta bara på de värmländska vokalljuden: jämfört med standardsvenskan så kan u uttalas som o, ö som ä, i som e, och både ä, å och e som a. Man blir yr i hôvve och känner sig ungefär som den harrkär (’herreman’) som kom gånass (’gående’) på landsvägen i Frödings dikt Dumt fôlk och skulle försöka navigera i terrängen med hjälp av beskrivningen ”å i åa ä e ö”.

Just ö verkar värmlänningarna extra förtjusta i. Både pôjker och jänter äter kôrv, möe kôrv (inte kônstit, så gôtt sôm dä ä!). I Värmland har fôlk grôschel (’småmynt’) i böxfickera och kallar varandra klôvhôvve (’klantskalle’) när de är sinnia (’arga’).

Tjocka l-ljud är också populära, precis som breda ä-ljud.

Sje-ljudet delar Värmland: västerut är det ett främre, lite spetsigare sje-ljud, liknande det i tjata och kök. Österut vandrar ljudet bakåt i munnen och låter som i ett standardsvenskt sjösjuk.

Andra specialiteter är ändelser. Ordet hästarna är ett bra exempel på värmländsk variation. Den vanligaste formen är hästera, men i hagar runtom i landskapet står även hästa, hästan (med både långt och kort a-ljud) och hästane. Ändelsen -aste, som i go(d)aste, blir -erst: goerst. Och -pt i slutet av ord blir -ft: Har du kleft däj? Dretsnygg frisyr!

Dret (’skit’) är för övrigt ett bra ord att känna till om man vill förstå vad värmlänningarna strir (’pratar och tjatar’) om. Till typiskt värmländska ord brukar också glingt (’halt’) och töli (’tråkig; krånglig, omständlig’) räknas.

Och så säger de jämt jämt. De ska jämt dricka en kopp kaffe/ringa ett samtal/gå på toa. I Värmland kan jämt betyda ’bara’. Har det månne bidragit till föreställningen om den glada värmlänningen? Hälsningsfrasen Hur är läget? besvaras ju oftast i rikssvenskan med Det är bara bra! Så när en värmlänning frågar Vass ärre märre? borde svaret bli Det är jämt bra!

Personlighetsanalyser grundade på dialekt bör man nog ändå avstå från, men det går inte att helt bortse från dialekten och tro att den inte spelar någon roll. Om man arbetar som säljare är värmländskan en tillgång – så där låter ingen som är bakslug och slipad. Den är sannolikt inte lika fördelaktig i akademiska sammanhang. Jag hörde en gång en forskare säga ”den här teoria ho ä så inträssångt!” och studsade ofrivilligt till. De dialektala dragen och den käcka satsmelodin gör att det inte låter seriöst nog för samtal om kärnfysik eller språkvetenskap. Men det beror förstås inte på dialekten, utan enbart på ovana. I den akademiska världen har många slätat ut sina dialekter.

Det är heller inte så lätt att låta hårdkokt på värmländska. En kriminell, knarkande värmlänning i en Ulf Malmros-film, nog är han ändå rätt gemytlig? Ett slags mysknarkare som snart kommer att finna sitt rätta jag som författare. Eller åtminstone krönikör.

Och hade komikern Robert Gustafssons populära figur Roland Järverup i filmen Torsk på Tallinn varit lika rörande tafatt utan sin dialekt? Hade han framstått som lite smådryg och beskäftig om han talat skånska? Och tänk om han pratat stockholmska! Då hade vi kanske suttit och funderat på om han i själva verket var en så kallad early adopter, en som är så väldigt först med det senaste att man inte vet om han är en ärketönt eller en superhipster. Om kanske midjekort kavaj, dansbandsmusik och fläskfilé med ananas snart är det allra senaste.

Publicerad i nummer: 
November 2014