Bild: 
SCANPIX
Yvig till språk, åsikt och hår. Anders Zorns porträtt av August Strindberg (bilden är beskuren).

Svenska språkets yrväder

 
av: Nils Johan Tjärnlund

August Strindbergs genombrottsroman Röda rummet chockerade inte bara med sin samtidssatir, utan också med den djärva förnyelsen av språket.

”Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten, och rabatterna voro ej uppgrävda.”

Redan i den berömda inledningen hittar man snabbt prov på August Strindbergs egenart. Ett exempel är det hastigt uppdrivna tempot, som han åstadkom med hjälp av en rask uppräkning av intryck och ett flitigt bruk av aktiva verb.

”Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden; ångvincharne snurrade nere i stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade i järnvågen, slussvaktarnes pipor visslade, ångbåtarne vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussarne hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen.”

Det är en litteratur som inte slår sig till ro, och där vinddraget – och till och med solstrålarna – utnyttjas för att skapa dramatik: ”Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på skeppsbro­båtarne …”

Röda rummet kom till i efterdyningarna av finanskrisen 1878–79 och skrevs under tidspress av Strindberg, som själv hade drabbats hårt av ekonomiska problem. Titeln syftar på den lokal i Berns kafé där bohemkretsen av journalister och konstnärer brukade träffas och diskutera samhällsproblem. I romanen beskrivs hur vissa lever på svältgränsen och tvingas kompromissa med sina ideal för att klara livhanken. I satirens form skildrar Strindberg ett samhälle som är korrupt och oåtkomligt, och där dolda intressen agerar under ytan.

Recensenterna uppmärksammade det nydanande bildspråket och fortfarande i dag framstår det som Strindbergs mest innovativa sida av för­fattarskapet – hans outtröttliga förmåga att skapa metaforer och ge nytt liv åt gamla, utslitna bilder.

I svenskan liksom i andra språk finns gott om stelnade metaforer och talesätt. Vi tänker inte längre på dem som bildliga, eftersom de har blivit helt integrerade i vårt vardagsspråk: han vände kappan efter vinden; bostadsmarknaden är stendöd; skolan är Folkpartiets käpphäst; torget väcks ur sin törnrosasömn.

August Strindberg kunde med olika knep blåsa nytt liv i sådana uttryck. Ibland räckte det med en förändring från singular till plural, som konkretiserade den ursprungliga betydelsen. Han kände ”pressarne lyftas från bröstet” i stället för pressen, och i en uppsats handlar det om lusten att ”bereda motvikter mot regentens makt”, i stället för motvikt. En liknande effekt kunde uppnås genom att skapa ett nytt, sammansatt ord: ”minnen har jag ryckt upp med pålrötterne”, i stället för bara rötterne. Det slitna uttrycket söka stöd hos någon byts ut när Strindberg låter Norman i Hemsöborna alltid känna efter ”att han hade ett litet armbågstöd hos husbonden”.

Att lägga till en berättande förklaring eller vändning är också till hjälp för läsaren för att verkligen se bilden framför sig: ”Falander såg ut som en, vilken blivit kastad ur sadeln, men håller på att kravla sig upp igen”.

Den snabba samhällsutvecklingen stimulerade Strindberg till en förnyelse av bildspråket. Under sin livstid upplevde han en teknisk revolution som saknar motstycke i historien. Född år 1849 fick han vara med om genombrottet för ångfartyg och järnvägar i Sverige och även införandet av telegrafen, telefonin, fotograferingskonsten, rörlig film och elektriskt ljus.

August Strindberg slukade det moderna med hull och hår, och nyheterna satte avtryck i språket. Han var inte först med järnvägsbilder, men hittade nya sätt att använda dem, och de lever fortfarande kvar i svenskan. I en konstrecension år 1877 liknade han Düsseldorf vid en ”anhaltstation på kulturens stora stråkväg”. Agnes Rundgren i Röda rummet känner sig ”liksom den vilken sett tåget komma rusande mot sig, men undgått det”. Ordet tankespår är troligen en strindbergsk innovation, även det hämtat ur Röda rummet: ”Falander kastade i samma ögonblick med huvudet, som om han ville låta tankarne växla spår”.

Redan från barnsben var Strindberg mycket fascinerad av naturvetenskap, och utan detta intresse hade knappast moderna uttryck från fysik, kemi och medicin letat sig in i hans språk. Han beskriver till exempel den norske författaren Jonas Lie som ”ett livligt fosforescerande ingenium”.  

I Röda rummet porträtteras Agnes Rundgren i följande rader: ”Det drog en hel skara av vita norrskensflammor över hennes ansikte och alla muskler sattes i rörelse som om de varit under inflytande av en galvanisk stapel.” Det delade Polen liknas vid en ”atrofierad lem”, lindar med mörkgröna löv ser ut ”som om de lede av fettbildning” och uppfostran är ”som gammal syfilis, den slår upp sina sår när vi ej ana det”.

Metaforer som hade med fotografi att göra började dyka upp i litteraturen på 1840-talet, så fort som den tidiga fotoprocessen, daguerrotypierna, hade fått sitt genombrott. Från början förekom fotometaforer främst som neutrala liknelser om försök att efterlikna verkligheten, senare i negativ bemärkelse om att efterapa och göra sämre än verkligheten. Svenska Akademiens ordbok refererar till exempel en recension av Gustave Flauberts Madame Bovary i Svensk Litteratur-Tidskrift från 1868, där det heter: ”En del saker synas endast fotografierade efter verkligheten.”

Redan i tonåren intresserade sig August Strindberg för fotografi, då han fick låna en kamera av en kusin. År 1886 tog han upp fotografin på allvar. Tillsammans med Gustaf Steffen ville han skildra de franska böndernas villkor i ett fotoreportage. De flesta bilderna blev misslyckade. Annars hade Strindberg blivit den första moderna svenska fotojournalisten.

Fotograferandet fortsatte med bilder av familjen, psykologiska självporträtt, astronomiska fotografier, experiment med färgbilder och molnstudier.

Litterärt fann Strindberg en ny användning av fotometa­foren, och tog bland annat fasta på kamerans förmåga att bevara intrycken. I novellen Samvetskval från 1884 stiger löjtnant Bleichroden in i kyrkan och får syn på ordet Noël, som framkallar hans minnen: ”Nu såg han åter på detta enda skrivna ord i hela kyrkan, och han stavade det igen; då började i minnets hemliga gömmor en bild stiga fram, såsom när fotografen låter järnvitriolen spola över den gråa negativplåten, då den kommit ur kameran.”

Det nya och moderna var nödvändigt att beskriva för en samtidsskildrare, men hade sannolikt också ett egenvärde för August Strindberg. Det piggade upp språket och höll de uttröttande klichéerna på avstånd. Han tycks förresten, kanske inte alldeles oväntat, ha varit den som introducerade ordet kliché som metafor i svenskan. Den specialtillverkade återanvändbara stämpeln, klichén, hade just fått sitt genombrott i tryckeribranschen.

Efter framgången med Röda rummet fick Strindberg luft under vingarna och gav i rask följd ut flera kulturhistoriska verk. Men den delvis befogade kritiken mot sakfel och sviktande historisk analys blev ett hårt slag. Hämnden serverades sommaren 1882 i Det nya riket, en svidande vidräkning med det oskarianska Sveriges pompa och ståt och vällustigt kryddad med personangrepp. Det kunde givetvis bara sluta på ett sätt: skandal.

Strindberg och hans familj störtade sig ut i landsflykt. Den unge författaren var förvånansvärt produktiv trots de ständiga resorna och oroshändelser som en rättegång för hädelse av Gud och ett alltmer splittrat äktenskap. Och mitt under den svåra äktenskapskrisen med Siri von Essen lyckades han samla sig till ett av de mest helgjutna verken.

På en bondgård i Bayern skrev Strindberg under några sensommarveckor 1887 i rask takt med bortåt sex trycksidor per dag

Skärgårdsromanen Hemsöborna. Strindberg led av hemlängtan och mindes nu med förbluffande skärpa de ljuvliga sommarvistelserna på Kymmendö i Stockholms södra skärgård. Det blev romanens Hemsö där människorna, sedvänjorna, naturen och hela miljön skildras närmast etnografiskt.

August Strindberg strävade efter ökad konkretion genom yttersta precision i ordvalet och i terminologin. Han upplevde det som ett krav från den unga generation som hade växt upp med de moderna, exakta naturvetenskaperna.

I en uppsats, Om realism, från 1882 skriver Strindberg att det inte är tillräckligt att bara tala om ett träd, en blomma, en fågel och så vidare: ”Det nya släktet […] erfar intet intryck av de gamles allmänna antydning. Författaren till dessa synpunkter kan, då han läser i ett gammaldags poem om en ros eller en fjäril, icke se dessa abstrakta släktbegrepp: hans öga våndas innan det får välja ut arten.”

Så kommer det sig att språket i Hemsöborna är målande och precist. Det talas inte om fåglar utan om tärnor, trutar, måsar, ejdrar, svärtor och knipor. Det är inte blommor vilka som helst utan gökmat, skärvgräs, musärter, horletta och tåtelgräs. Men berättelsen präglas framför allt av en sammansmältning av landskapet, årstidsväxlingarna, väder, ljus, djurliv och människors vardag. Det är denna helhetskomposition som gör berättelsen nydanande och ovanlig i svensk litteratur, som när värmlänningen Carlsson först möter madam Flod:

”... rätt opp från bron gick det som en herrgårdsallé med två rader klykstör, och på dem hängde stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu lyktan och kastade sitt sken på sandgången, som gnistrade av musselskal och torkade fiskgälar, och i noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost i spindelnät. Men lyktan lyste också på ett gammalt gummansikte, som tycktes torkat av blåst, och på ett par små vänliga ögon, som krumpit ihop vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan, en raggig best, som kunde gå lika bra i sjön som på land.”

Landkrabban Carlsson kan ingenting om sjön eller fisket och har anställts för att ta hand om jordbruket på gården. Och det är förstås en fördel för Strindbergs berättariver att ön måste upptäckas genom en främlings ögon.

Strindberg lyckas också med välfunna liknelser genom att använda detaljer som hör hemma i omgivningen. Carlssons näsa, till exempel, är ”krokig som en syskonhake”. Fiversätrabon är ”mager, utblåst, livlig och torr som ett kaffeskinn” och pastor Nordström blir ett med det karga skärgårdslandskapet: ”solen lyste över hans kala huvud, kring vilket de gråa hårtestarne ristades av blåsten som hänglavar på en gammal gran”.

Ett annat typiskt stildrag hos Strindberg är användningen av målande ersättningar till verb som säga och yttra. De flödar ymnigt, inte minst i Hemsöborna: ”Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson”; ”Nej, är det pastorn! förvånades Gusten”; ”Har ni skötarne ute? rök han på gumman som försökte krångla till en ursäkt för drängen”.

Hemsöborna blev August Strindbergs största litterära framgång och har nått ännu vidare popularitet som film och tv-drama under 1900-talet. Samma eufori upplevde inte invånarna på Kymmendö, som fann sig uthängda till allmän beskådan. August Strindberg utestängdes från ön på livstid, något han nog själv hade förutsett.

Kanske kan man säga att det hektiska i Strindbergs yttre liv – skandalerna, skilsmässorna och de ständiga resorna – får sin motsvarighet i stilen. Det finns en frenesi i Strindbergs språk, som blir särskilt tydlig i breven, hans experimentverkstad. Omkring 10 000 brev är bevarade, många av dem på hög litterär nivå. Där finns i ännu högre grad än i verken formuleringsglädjen och det direkta anslaget och det högt uppskruvade tempot.

Han skapar i breven sin egen ordvärld, där det ryms omskrivningar som ”begripelseklumpen”, sammansättningar som ”biffstekshjernor” och ”grönäckla”, nybildningar som ”botanika” för botanisera och ”reklama” för att göra reklam. I sin effektivitetsiver har Strindberg ibland utelämnat skiljetecken och vissa brev är uppställda som tabeller eller i paragrafer.

Även som pjäsförfattare var August Strindberg en språklig förnyare, bland annat genom att han lät skådespelarna använda naturligt talspråk. Det radikala hos Strindberg skaffade honom också många fiender. Han hade formuleringskonsten i sin makt och tvekade inte att använda den. I satiren Svarta fanor utför han sina grövsta lustmord på författarkolleger som Gustaf af Geijerstam och Ellen Key. Skoningslöst är porträttet av Geijerstam. Ögonen liknade ”två halvlegade ankägg, alltid […] blodsprängda av whisky och gula av tobak och raseri”. Hans klockkedja ”hängde ner från buken som ett murarelod, röjande med sin vertikala linje både magens utsprång och benens skeva ställning mot horisontalplanet”.

Liknande groteska personporträtt förekom redan i Röda rummet, där kandidaten Borg framställs som en man där ”huden såg ut som en halvrutten broplanka i vilken maskar plöjt sina labyrinter”.

De brutala överdrifterna kan fortfarande uppröra läsaren, trots att det har gått mer än hundra år. Det väcker kanske ingen sympati för författaren, men är bevis på ett slagkraftigt språk.

Att august strindberg banade väg för ett helt nytt litterärt språk är odiskutabelt. Han började skriva om verkligheten så att läsaren kunde känna igen sig. Han utvidgade litteraturen till att omfatta även vardagen med dess färger, lukter, smaker och ljud. Han bjöd in talspråket och använde mängder av nya ord och facktermer från olika nivåer i samhället. Det var en ny verklighetsuppfattning, frisk och omedelbar, konkret och fri från det fluffigt romantiska.

Och så hade han förmågan till halsbrytande associationer. Den kan man inte minst finna i hans lyrik, som tyvärr ofta har stått i skuggan av hans övriga verk. För vem annars än Strindberg skulle 1884 komma på att likna Sverige vid en dunstande cigarrök, som i detta utdrag ur dikten Solnedgång på havet:

”Sverige ligger som en rök,

som röken av en maduro-havanna,

och solen sitter däröver

som en halvsläckt cigarr,

men runt kring horisonten

stå brotten så röda

som bengaliska eldar

och lysa på eländet.”

 

Publicerad i nummer: 
Februari 2012