Bild: 
Istockphoto
Mindre kontakt mellan generationer leder till större språkliga skillnader mellan olika åldersgrupper.

Fredriks fynd

Kronolekt

 
av: Fredrik Lindström

Dialekterna är på väg att dö ut. Men det betyder inte  att alla svenskar kommer att tala likadant.

Folk frågar mig ofta om dialekterna håller på att dö ut. Ja, det ser så ut; vi talar mer och mer standardsvenska för varje generation. Ur ett historiskt perspektiv kan man till och med säga att de till stor del redan har dött ut.

Åh, så synd! Folk tycker det är jättetråkigt - det är ju så trevligt med dialekter. Jag försöker, ofta förgäves, förklara att det är ett slags lyxinfallsvinkel; människor kommer inte att fortsätta tala dialekt för att du tycker att det är underhållande att kunna höra var de kommer ifrån. Den genomsnittlige svensken vill  i regel att andra ska tala dialekt. Själv vill hon eller han befria sitt tal från det mesta som kan lukta "lokalt" och "lantligt". Vilket säger det mesta om grundförutsättningarna.

Dialekterna i sverige, liksom på andra håll, är en rest från historien. Det är synliga, eller rättare sagt hörbara, spår efter ett samhälle som var hårt geografiskt åtskilt. Människor föddes, levde och dog i en och samma trakt, ofta i samma härad eller till och med socken. Det fanns i Stockholm ännu för hundra år sedan folk som bodde på Söder och aldrig hade satt sin fot på andra sidan Slussen. På så sätt kunde en ö av Södermalms storlek få en egen språklig identitet.

Sverige är inte längre särskilt geografiskt åtskilt. Vi lever helt annorlunda. Få bor på samma ställe i hela sitt liv. Vi ser på samma tv-program, äter samma mat och klär oss nästan likadant över hela landet. Att vi då, samtidigt med denna likriktning, skulle odla och bevara en språklig särart, bara för sakens egen skull ter sig rätt osannolikt. Att dialekterna bleknar kommer alltså som ett brev på posten.

Men innebär det här att alla svenskar kommer att tala likadant i framtiden? Nej, inte per automatik - om nu den geografiska segregeringen mer och mer har spelat ut sin roll så finns det andra skillnader som tar mer utrymme.

Man har länge spekulerat över att de sociala klyftorna skulle öka och att detta skulle manifesteras  i språket, alltså att människor skulle tala mer sociolekt än dialekt. Men det är svårt att hitta stöd för att en sådan ökning verkligen sker.

Däremot kan man konstatera att dialekten oftast lever längst kvar i vissa socialgrupper, varför alltså de flesta svenska dialekter får avsluta sina dagar lika mycket som sociolekter som dialekter. Alltså lika socialt åtskilda som geografiskt, som att man exempelvis i vissa arbetarkretsar i Trollhättan är ensam om att använda en del lokala uttryck och uttal.

Språket pekar alltså på en utjämning i samhället på flera olika plan. Folk präglas mindre av sin bygd eller sin samhällsklass - men finns det något som präglar dem mer i stället? Ja, jag tror tveklöst det! Samhällsutvecklingen har på senare tid gått oerhört fort. Och det skapar nya klyftor, som snabbt kan bli stora. Det påstås att Sverige är det mest generationssegregerade landet i världen. Och jag sätter inte en krona emot! För handen på hjärtat, ett naturligt, frivilligt umgänge mellan generationerna - om vi undantar släkt och familj - är så sällsynt  i dagens Sverige att det skulle kunna skyddas av Naturvårdsverket.

Det syns också för språkvetaren. En term, kronolekt, finns redan, som alltså är ett slags tidsmässig motsvarighet till dialekt - olika generationer talar olika kronolekter. Det innebär varianter av samma språk där variationen är  ålders- och generationsbaserad. Stockholmskan är i dag ny för varje generation. Det finns till exempel få som är födda efter 1960-talets mitt som säger reven och nesan, vilket i princip alla stockholmare gjorde bara en generation tidigare. Nutida Trosa- eller Strängnäs-dialekt har mer gemensamt med de äldre stockholmarnas språk, än vad två olika generationer av huvudstadsbor har med varandra.

Den snabba förändringstakten innebär också att ord och uttryck som har haft ungefär samma innebörd i flera hundra år, snabbt kan få ny betydelse. Det är en helt naturlig följd av att man i en generation har mycket mer kontakt inom denna än med andra generationer. På så sätt sprids blixtsnabbt nya uttal, betydelser, missuppfattningar, fraser och - gör generationerna till främlingar för varandra.

Det gamla sverige var för stort för att kunna hållas ihop geografiskt. Spåren av detta finns  i våra dialekter. I dagens Sverige ligger de växande klyftorna mellan generationerna, och vi får en svenska som alltmer kan indelas i olika kronolekter. Även de kan nog fungera som samtalsämnen, även om jag har en känsla av att de aldrig kommer att bli lika populära och omhuldade som dialekterna.

Publicerad i nummer: 
April 2010
Annons