Veckans nyord: svarthalka

Att döma av tidningarnas löpsedlar finns det ett stort intresse för väder. Men rubriker om annalkande lagomväder lockar knappast några lösnummerköpare, så det gäller att dramatisera vädret för att väcka nyfikenhet. Förra vintern talades det om snömonster, snösmocka och snökanon. I somras fick läsarna stifta bekantskap med både ryssvärme och tyskvärme.

Ett begrepp som har ökat i användning under hösten är svarthalka, ett tunt istäcke på vägbanan som är förrädiskt eftersom det inte syns på håll. I förra veckan varnade meteorologen Pererik Åberg i Aktuellt för just svarthalka, "sådan som inte syns".

Svarthalka är dock ett ord med historia. Det första pressbelägget finns i en TT-artikel från 1999 där Ulf Brüde, statistiker på Väg- och transportforskningsinstitutet, berättar att bilisterna "har tre svåra månader framför [sig] med svarthalka, modd och snö". Sedan dess har svarthalkan brett ut sig i allt större utsträckning – åtminstone i medierna.

I Aftonbladet beskrivs svarthalka år 2006 som "en dödsfälla" och i Expressen i år kallas den ett "lite lurigt" fenomen. Enligt Wikipedia är svarthalka synonymt med blixthalka och ishalka, men en skillnad är att svarthalkan alltid är svår att upptäcka, medan blixthalka kan uppstå på is och snö och därmed kan vara lättare att få syn på.

Däremot är svarthalka synonymt med svartis, ett ord belagt redan år 1909 i Gustaf Ullmans novell En flickas ära. Där talas det om "ögon, så mulet mörknade ... som blank svartis en molnig vinterdag". I Svenska Akademiens ordbok definieras svartis som ett "svartaktigt isskikt o. d. (som ofta är svårt att upptäcka)."

Anders