Veckans nyord: papput
Det brukar heta att mammutarna dog ut för att det inte fanns några papputar. Nu talas det om en annan typ av papput, en typ av man som anklagas för att leva enligt förhistoriska ideal.
Bland ordvitsare är mammut och papput ett etablerat par. Ett föräldrapar undertecknade nyligen en födelsedagsannons i Sundsvalls Tidning just så:
Lilla loppa, när blev du så stor? Stort grattis på din 2-årsdag älskade Agnes. Massa pussar och kramar från mammut och papput.
De senaste veckorna har en annan typ av papput uppmärksammats i samband med utgivningen av Otto Gabrielssons bok Vildhavre. Där skildrar han relationen till pappan Jörn Donner, som själv beskrev sonen som ”ett misstag”.
I Jörn Donners självbiografi Mammuten nämns Otto Gabrielsson i en bisats. I Vildhavre använder han i stället papput för att beskriva fadern:
Du var på samma gång ångvält, pansarvagn, gödselspridare och förhistorisk elefant. En papput. Det ingick inte i ditt livsuppdrag att känna efter. Du manglade vidare och delade ut en kanonad av käftsmällar med dina ord.
I Expressen skriver Ebba Witt-Brattström om boken. Hon undrar bland annat varför söner är så fascinerade av sina fäder:
Söner skriver sällan böcker om sina mammor, som fortfarande verkar vara brödet och mjölken som levereras punktligt. Annars är vi dåliga mödrar, som borde skämmas livet ut. Men pappor, inte bara papputar, kan vara lika usla som Jörn Donner och ända avgudas.
I Hufvudstadsbladet talas det om författarens papputbesatthet i sökandet efter bekräftelse:
Gabrielsson beskriver tonårens jobbiga besök på Donners sommar-ställe där papputen går omkring sur och bister medan hans hustru gör sitt bästa för att med svårbegripliga lantliga bestyr sysselsätta en blyg och olycklig ung gäst som helst bara vill se på tv.
Anders
Illustration: Pixabay
Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor!
