Ulf Kvensler

Ulf Kvensler är namnet bakom tv-serier som Solsidan, Stig Petrés hemlighet och Vår tid är nu. Den sistnämnda är SVT:s stora dramasatsning om Sverige efter andra världskriget. Säsong två rullar på kanalen i höst, samtidigt som den tredje säsongen redan är under inspelning.

Det har med andra ord varit en intensiv arbetsperiod för Ulf Kvensler, som är huvudförfattare till serien. Ändå har han mitt i alltihop sjösatt en gammal dröm, och påbörjat en roman. Den är ännu i begynnelsefasen, men till skillnad från många författare i detta känsliga läge så talar han gärna om den.

– Jag berättar för en massa folk att jag ska hålla på med det här projektet, för att jag inte ska frestas att släppa det. Nu måste jag skriva den – det finns ingen återvändo. Sedan får vi se om romanen blir bra eller vad som händer, men skrivas ska den i alla fall.

Han ser det som ett välkommet avbrott från manusarbetet som han har ägnat sig åt nonstop i många år nu, med undantag för ett par föräldraledigheter och lite regijobb.

– Det är väldigt roligt och givande att skriva manus, men man hanterar också många synpunkter på det man gör. Det är en rätt stor del av jobbet att jämka ihop åsikter i manusrummet, och sedan anpassa sig till regissören, till beställande kanal och så vidare. Det bidrar till att det blir bra i slutändan, men är också ganska ansträngande. Så jag kände att det vore roligt att försöka skriva en bok i stället.

Att skriva för tv och att skriva en roman är två ganska olika uppgifter. Ett tv-manus skrivs inte för att upplevas i dess ursprungliga form. Det får liv först på inspelningsplatsen, när scenografi och kostymer är klara och skådespelarna blåser liv i karaktärerna. Manuset har också skrivits med detta i åtanke – att det färdiga resultatet uppstår i en kombination av det som står skrivet och hur detta sägs av skådespelarna. Eller för den delen, det som uttrycks utan ord.

– Man kan jobba med antydningar för publiken, till exempel låta förstå att karaktären säger så här, men i själva verket tycker precis tvärtom. Sådant kan man lägga i ”spelet”, liksom, och eftersom jag är van att skriva manus, så vet jag ungefär hur jag ska skriva för att regissören och skådespelarna ska få fram den effekten. Det går säkert också att göra i en roman men det känns betydligt knepigare.

Som manusförfattare är man också van att ha en tydlig ram att förhålla sig till, ett bestämt format. Avsnitten i Vår tid är nu ska till exempel vara 58 minuter långa. Det innebär cirka 62 sidor manus, som sedan ska vara uppdelade i ett visst antal scener. Men hur lång är en bok? Den kan vara 75 sidor som Friedrich Dürrenmatts Med brott benådad, eller 1 100 sidor som del sex i Karl-Ove Knausgårds Min kamp – en frihet som kan göra en drillad manusförfattare lite matt. Och om förlaget säger att de vill få läsa 30 sidor för att få ett hum om boken – hur mycket text blir det?

– Jag köpte en bok som heter Konsten att skriva en bästsäljare, och där står det att det går 2 000 tecken på en normalsida. Men sedan stod det inte om det var med eller utan blanksteg, så jag vet fortfarande inte.

Romanen ska hur som helst bli en spänningsroman i Patricia Highsmiths anda. Men som manusförfattare har Ulf Kvensler oftast skrivit komedi. Han började skriva studentspex under åren vid Uppsala universitet, som medlem i gruppen Humorator tillsammans med Henrik Hjelt, Mikael Tornving och Mattias Konnebäck. De höll kontakten efter studierna och fick så småningom jobb på SVT, alla fyra, med satirprogrammet Detta har hänt. Efter det har det blivit mycket tv-humor för Ulf Kvensler, men med åren även filmmanus och drama. Han har lärt sig vilka ingredienser som är viktiga för att locka publiken, men ibland går det ändå inte som han har hoppats. Dramaserien Molanders lades ner av SVT efter en säsong, när Ulf redan hade börjat skissa på en uppföljning. Dramaserien låg honom extra varmt om hjärtat, eftersom han hämtade inspiration från sin egen uppväxt i Ronneby, i en familj med ett livligt musikintresse på hobbynivå. Ulf Kvensler spelade klarinett i det lokala musiksällskapet och umgicks med drömmar om att bli författare och journalist. I stället hamnade han på internationella ekonomlinjen med inriktning på franska och engelska i Uppsala. Det var roligt det med – och skriva kunde han göra samtidigt, i god spextradition.

Med åren har han insett att ett musikaliskt öra kommer till pass i manusskrivandet. Ulf Kvensler menar att ett av de roligaste momenten i skrivprocessen faktiskt infaller när själva handlingen och scenerna är skrivna, och det är dags för finliret. Då kan han börja titta på rytmen i avsnittet, och känna in i vilka faser han kan driva på tempot, för att sedan landa, breda ut sig och så gasa på igen.

– Rytmiken är ett mycket verksamt dramatiskt verktyg, men väldigt obemärkt tycker jag. Kanske för att det finns en konvention som säger att ju långsammare du berättar något, desto mer djupsinnigt framstår det, säger Ulf Kvensler, som gissar att den konventionen är ett arv från Ingmar Bergman.

– Om man jämför med musik, att Beethoven eller Mahler skulle skriva en timslång symfoni som går i samma tempo rakt igenom vore ju helt absurt. Det hade aldrig hänt.

Själv är han mån om ett varierat tempo i sina manuskript. En annan aspekt han lägger stor vikt vid är språkliga nivåer. Ett tydligt exempel är Vår tid är nu, där manusgruppen har fått gräva djupt i hur folk i olika samhällsklasser tilltalade varandra i efterkrigstidens Sverige. De beslutade sig tidigt för att sträva efter ett så neutralt språk som möjligt, för att tv-publiken varken skulle studsa över ett alltför modernt idiom eller haka upp sig på att språket kändes antikverat. Ni-tilltalet diskuterades flitigt – på 1940-talet användes titlar, vilket riskerar att göra dialogen otymplig. Lösningen blev att utgå från ett tidstypiskt tilltal men frångå reglerna om de hindrade dialogen.

Att rollfiguren Nina använde slangordet ligg för ’samlag’, reagerade många tittare på. Men där kunde manusteamet peka på belägg för att ordet förekom redan på 1910-talet.

– Sedan tycker jag att det är väldigt roligt att hitta olika språk för olika karaktärer. Där är general Drugge ett extremt exempel, han fick ett väldigt högtidligt och lite 1890-talsmässigt språk.

Ungdomars språk är en annan utmaning. Det är inte lönt att försöka gå tillbaka till sin egen ungdom för att hitta åldersadekvata uttryck i produktioner som utspelar sig i samtiden. När Ulf Kvensler gick i grundskolan i Ronneby var förstärkningsledet älga- populärt: Det här är älga-bra, Han är helt älga-rudis. Men älga är sedan länge förpassat till slangkyrkogården. Numera hör han sin tolvåriga son använda förstärkningsordet fett med samma innebörd: fett bra, fett nice. Att lyssna och prata med dagens ungdomar är Ulfs främsta metod för att skapa trovärdiga repliker för unga rollfigurer. Ibland har skådespelarna fått vara medskapande, till exempel tonåringarna som spelade barnen i familjen Molander.

– Tjejen i Molanders lanserade uttrycket chillaxa. Alltså både chilla och relaxa. Det hade jag inte hört förut.