Skriv det du vill läsa

När den första skottsalvan avlossas övergår firandet av Sveriges nationaldag till kaos. Under de följande upploppen i Järva särområde kidnappas Sveriges inrikesminister. Genom en underjordisk intrångsgång slussas Emir in i det segregerade samhälle som omgärdas av trevnadsdelare i form av murar som reser sig mot himlen. Hans uppdrag är att hitta ministern i det getto som myndigheterna har gett upp hoppet om. Där börjar Jens Lapidus nya roman Paradis city.

– Det är en dystopi såtillvida att det är en mörk skildring av ett Stockholm som inte finns än. Jag har tagit olika negativa och oroväckande trender som jag ser i samhället i dag och så har jag dragit dem käpprätt åt helvete, säger han.

Boken utspelar sig några år framåt i tiden. Jens Lapidus introducerar sitt universum med hjälp av en rad egna ord. Brottslingar kan fängslas på livstid genom fyrslagstraff. I särområden kan staten vidta allomfattande åtgärder – vilket i praktiken innebär att invånarna inte får lämna den inmurade världen bakom trevnadsdelarna utan särskilda skäl.

Orden är symboler för ett samhälle som står inför en kollaps. När Jens Lapidus målar upp denna mardrömsvärld lutar han sig mot sin bakgrund som jurist.

– I lagtext kommer det aldrig att stå att vi ska bygga en mur. Det är inte så man säger i juridiken. När man kallar en mur för en trevnadsdelare så visar man tydligt vad samhället anser. Det här visar också språkets makt och hur man klär in företeelser i ord. Genom valet av ord så ger man tolkningsföreträde till en viss bild.

Jens Lapidus debuterade 2006 med Snabba cash. Romanen har sålts i omkring 800 000 exemplar – vilket gör den till en av de största svenska försäljningssuccéerna genom tiderna. Ända sedan debuten har han balanserat mellan juridiskt språk, vardagssvenska och slang. Att ständigt växla mellan språkliga register är en självklarhet för många jurister.

– I juridiken har vi benämningar på saker som i vardagstal heter något annat. Kidnappning heter människorov, lura chefen heter trolöshet mot huvudman och självförsvar heter nödvärn. Men jobbar du med brottmål har du också stött på koks, horse och tjack. Det är en naturlig del att jobba med dubbla språkbruk. Som jurist är du väldigt bekant med gatuspråket, men också bekväm med att använda det formella språket.

Ett av de första fröerna till författarskapet föddes i Sollentuna tingsrätt. Under rättegångarna fick Jens Lapidus blicka in i en värld fylld av dramatik, sorg och spänning.

– Det var något som klickade i mig. Jag kände att det här aldrig tidigare hade skildrats och att jag behövde bearbeta det jag upplevde i rättssalen. Det fick mig att börja skriva planlöst på kvällarna. Jag tog små episoder från rättegångarna som jag fiktionaliserade, berättar han.

Jens Lapidus skrev och putsade på lediga stunder. Han var övertygad om att manuset till det som skulle bli Snabba cash var bra. Familj och vänner läste och gillade. Men succén kom ändå som en överraskning.

– Jag visste ingenting. Jag kunde ingenting. Jag bara kastade mig utför klippan och körde.

Sedan 2017 är Jens Lapidus författare på heltid. Det är också under dessa fyra år som han har arbetat med Paradis city. Erfarenheten har gjort honom mer medveten om dramaturgiska knep. Men han beskriver sig fortfarande som en ostrukturerad författare.

– Jag är sorglig på att planera. Man kan vara en framtung författare som lägger väldigt mycket tid på planeringen och som gör den hemläxan ordentligt. Då kanske skrivprocessen blir ganska smidig för man har planerat så väl. Jag är baktung. Jag kommer igång ganska snabbt och skriver men sedan har jag ett jävla redigeringsarbete i slutet på processen där jag måste skriva om mycket.

Motorn i många spänningsromaner är grova brott som mord och rån. För Jens Lapidus är det i stället karaktärerna som är nyckeln till berättelserna. Utan deras drivkrafter finns det ingen intrig.

– Jag måste in i karaktärerna, in i deras huvuden, och dit kommer jag bara genom att skriva om dem.

Arbetssättet gör att Jens Lapidus ofta skriver långa avsnitt som i slutändan hamnar i papperskorgen. Men han tycker inte att det jobbet är bortkastat.

– Även om jag stryker sju av tio sidor så har jag lärt känna de här personerna bättre. Det ger ett djup som berättelsen tjänar på, säger han.

Ytterligare två romaner är planerade i samma svit. Huvudkaraktärerna från Paradis city kommer att dyka upp på nytt. Men läsarna kommer även att känna igen sig i språket och berättandet. Jens Lapidus tycker själv att hans stil har blivit aningen lugnare med åren. Gradvis har det blivit mindre slang och färre svordomar.

I arbetet med Paradis city skapade Jens Lapidus en rad nya slangord. Tanken var att de skulle återspegla att romanen utspelar sig i framtiden. Men han ändrade sig och strök dem. I boken håller han sig i stället till samtidens slang – som para och flos för ’pengar’ – ett språkligt grepp för att dystopin inte ska uppfattas som avlägsen i tiden.

– Jag vill att språket ska kännas nära inpå, säger han.

De stildrag som är Jens Lapidus signum finns alltså kvar – men i något mindre doser. Kolon får ofta ersätta verb som vara. Ibland använder han kolon för att knyta ihop resonemang och illustrera sambandet mellan olika händelser. Syftet är att driva upp tempot. I Paradis city fungerar skiljetecknet till exempel som ett verktyg för att i en kapitelinledning ge en snabb skiss av Emirs situation: ”Utsikten: brutal. Tröttheten: omänsklig.”

– Jag kan använda det när det är någon som tänker väldigt snabbt. Jag vill inte att texten ska stanna upp, utan det ska vara en pumpande känsla.

Jens Lapidus upptäckte efter några år som författare att vissa av hans kapitel har formen av en kon. Långa meningar i början utgör konens bas. Det är när handlingen närmar sig crescendot som meningslängden krymper och konen blir spetsigare. Även här är målet att stilen och intrigen ska matcha varandra.

– Om någon känner livet rinna ur en kan meningarna bli kortare när andningen blir mer stötig. Ett sådant kapitel kan jag avsluta med ettordsmeningar för att understryka det.

Romanens Emir är uppvuxen i Järva särområde. Hans språk är färgat av kriminalitet och narkotikamissbruk. När hans berättelse står i centrum får hela kapitlet samma språkliga färg. Under ett förhör talar berättarrösten om poliser ”stela som fryst amfetaminpasta” och om hur Emir vill ”göra baba ganoush av deras fåniga vita ansikten”. Bildspråket ska vara anpassat efter person och situation.

– Berättarrösten kommer både i språkbruk och tempo att vara påverkad av karaktärerna. Den är filtrerad genom karaktärerna, berättar Jens Lapidus.

När polisen Fredrika är kapitlets nav beskriver till exempel berättarrösten hur ”varje steg rörde upp ett dammoln stort som en piketbuss”. Och influeraren Nova – vars kosthållning bland annat består av smoothier och juicer – har vid ett tillfälle tankar som snurrar ”runt i skallen som en Vitamixblender”.

Femton år efter debuten har Jens Lapidus blivit en mer självsäker författare. Att börja på en ny romansvit med helt nya karaktärer beskriver han som något av en sorg, samtidigt som det får kreativiteten att blomstra. Ett fiktivt universum med personer som han har burit inom sig i flera år ersätts av något okänt. Han kan fortfarande tvivla under skrivandets gång – men numera vet Jens Lapidus att han kommer att lösa alla problem som uppstår.

– Det kommer att vara hinder på vägen. Men erfarenheten säger mig vid det här laget att jag kommer att komma på en lösning. Den kanske involverar att helt stryka en karaktär, att börja om på ett vitt ark eller att döda en massa älsklingar. Den vetskapen är betryggande.

Därför är hans bästa skrivråd att följa den princip han själv har tillämpat ända sedan debuten med Snabba cash.

– Det låter kanske enkelt och klyschigt, men det är sant: skriv det du själv vill läsa. Försök inte fundera på vad någon annan tycker om. Min berättelse måste bottna i mig. Jag måste själv gå igång på att skriva och läsa den.