Från manus till mun

Det talade ordet gäller. Meningen är sannolikt bekant för den som brukar roa sig med att läsa tal. Den brukar pliktskyldigt läggas till först eller sist när tal publiceras som texter på till exempel partiers, kungahus och regeringskansliers webbplatser. Och det är lätt att missta Det talade ordet gäller för något slags kvalitetsindikator, som att meningen betyder ”Eftersom det talade ordet gäller har vi skrivit ner talet precis så som det hölls” eller något i den stilen. Men i själva verket ska den tolkas tvärtom, som ”Vi har förvisso publicerat texten här, men det är det talade ordet som gäller, så dubbelkolla med eventuella inspelningar om du vill vara säker vad som verkligen sas.”

Och den som roar sig med att inte bara läsa utan också lyssna på tal blir snart varse att det verkligen är värt att dubbelkolla, för det visar det sig att det finns en hel del skillnader mellan inspelningarna och de publicerade texterna.

Många av de avsteg talarna gör handlar om den konkreta situation talet hålls i, men tillagda kommentarer om vädret, publiken eller föregående talare får vi prata om en annan gång. Här fokuserar vi på ändringar i den befintliga texten; tillfällen när talarna tyckt att det skrivna ordet inte varit exakt det som bör sägas.

Det visar sig att en väldigt stor del av ändringarna går att förklara med en och samma sak: De gör talet ”mer talspråkligt” på olika sätt. Men vad innebär det? Vad finns det för språkdrag som är vanligare i talad svenska än i skriven?

Ett sådant drag är det som kallas dubblerat satsled, att man lägger till något i fundamentet, alltså det satsled som inleder satsen. Ibland ett adverbial, men oftast ett pronomen som helt enkelt utgör en upprepning av subjektet.

Det låter komplicerat men behöver inte vara svårare än att Centerpartiets dåvarande partiledare Anna-Karin Hatt la till två små ord när hon talade i Almedalen förra året. Manusets ”Mitt och Centerpartiets löfte till er är detta: Vi i Centerpartiet tar klimatfrågan på allvar.” blev ”Mitt och Centerpartiets löfte, det är detta: Vi i Centerpartiet, vi tar klimatfrågan på allvar.”

Det dyker upp många extra det, vi och framför allt så när man jämför manus och tal: ”Medan vi sitter här så upphandlas spannmålslager i norra Sverige. Under året så har staten säkerställt …” sa civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin på Folk och försvars rikskongress i vintras; de kursiverade orden finns inte i manus.

Dubbla satsled som de här är naturligtvis inget exklusivt talspråkligt, men talarna verkar ofta sakna dem i sina manus och därför lägga till dem spontant. Och jag tror att ni läsare, ni hade reagerat om ni stött på alltför många i en text som till exempel den här. Helt säker, det kan man dock inte vara.

Ett annat återkommande tillägg är när talare begår textbindning i realtid genom att lägga till konjunktioner som och, för eller men mellan ­meningarna. I sitt tal på Folk och försvar sa försvarsminister Pål Jonson bland annat så här:

”De frivilliga försvarsorganisationerna spelar en viktig roll för uppbyggnaden av försvaret. Och det är till exempel inspirerande att följa Frivilliga flygkåren som nu utvecklar en ny drönarkår. Och Försvarsmakten borde använda de frivilliga organisationerna ännu mer. Och vi stärker nu förutsättningarna för det. Och jag kan i dag berätta att regeringen höjer uppdragsersättningen till de frivilliga organisationerna med 20 procent under 2026.”

Inget uppseendeväckande. En sak som utmärker talspråk är att det inte är planerat på samma sätt som skrift utan ofta byggs på en mening i taget, typiskt med ”Och … Och …”. Om vi ser hur det manus Pål Jonson hade framför sig ser ut noterar vi att dessa textbindande och las till på plats:

”De frivilliga försvarsorganisationerna spelar en viktig roll för uppbyggnaden av försvaret. Det är till exempel inspirerande att Frivilliga flygkåren utvecklat en ny drönarkår. Försvarsmakten borde använda frivilligorganisationerna ännu mer. Vi stärker förutsättningarna för det. Idag kan vi berätta att regeringen höjer uppdragsersättningen till dessa organisationer med ca 20 procent för 2026.”

Texten fungerar utmärkt utan de där och:en, men när den skulle läsas högt verkar Pål Jonson ha tyckt att de behövdes.

Också så kallat ha-bortfall, alltså att utelämna har eller hade i bisatser i perfekt och pluskvamperfekt, har traditionellt setts som täm­ligen skriftspråkligt även om skillnaden i ha-bruk mellan tal och skrift (har) minskat. Det verkar i alla fall som att de ­talare som undersökts här tycker att bisatser med utelämnat ha känns lite väl bokliga eller stela, för att lägga till ha är en av deras vanligaste ändringar, som när Jimmie Åkesson i Almedalen förra året ändrade ”en utveckling som vi inte velat ha” och ”som förenat den politiska vänstern och högern” till ”en utveckling som vi inte har velat ha” och ”som har förenat den politiska vänstern och högern”.

På samma sätt la utrikes­minister Maria Malmer Stenergard på Folk och försvar till två hade när hon berättade om en ukrainsk soldat: ”Han ville inte tala om armen, som han förlorat i kriget, utan om sin bäste vän, som han förlorat i kriget” blev ”Han ville inte tala om armen, som han hade förlorat i kriget, han ville tala om sin bäste vän, som han hade förlorat i kriget.” Men upprepningen av ”han ville” är minst lika intressant, och visar på en helt annan typ av avsteg från manus, som handlar mindre om talspråklighet än om retorisk effekt.

Inom retoriken gillar man nämligen upprepningar och har ord för olika typer. Den som vi ser här, och som vi ser väldigt ofta i politiska tal, anföranden och debatter, ­kallas anafor och innebär att flera satser eller fraser i rad inleds på samma sätt, med ett eller fler ord som upprepas.

I sina tal i Almedalen förra året ändrade till exempel Moderaternas Elisabeth Svantesson ”för både småföretagare och koncernchefer” till ”för varje småföretagare men också för varje koncernchef” och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ”Det var slit, flit och strävsamhet” till ”Det var slit, det var flit och det var strävsamhet.”

Sådana här anaforer verkar komma helt naturligt för politiker i såväl anföranden som ­debatter, och de funkar oftast bra i tal (och kanske i synnerhet i tal). Men i text blir de lätt en smula dramatiska, en smula tillgjorda, en smula omständliga.

En annan retorisk ­figur som talarna verkar sakna i sina manus är asyndeton, att stryka och eller eller i uppräkningar. (Det heter som bekant inte ”Jag kom, jag såg och jag segrade.”) ­Figuren är vanlig i såväl politiskt språk som reklam­texter och dyker upp här och där i jämförelserna, som hos Vänster­partiets ­Nooshi Dadgostar på årets första maj, där och försvann ur ”Tar emot dig på ­akuten, under­visar ditt barn i ­skolan och hjälper dig när du blir gammal.” Liberalernas Simona Mohamsson gjorde samma ingrepp i ”bilda dig, bete dig och bry dig” i Alme­dalen. Liksom anaforen tidigare kan asyndeton kännas lite ”för retorisk” i skrift, även för talskrivare där de sitter vid sina datorer. Men partiledare i talarstolar värderar dem uppen­barligen annorlunda.

Andra små ändringar talarna verkar göra för att påverka lyssnarna är förstärk­ningar, oftast genom att lägga till adverb eller ibland adjektiv. Då tror man spontant att det är något de gör för att inskärpa särskilt viktiga ­ståndpunkter, men det motsägs av att förstärkningarna tenderar att hamna på ganska tråkiga ställen, som det här, ur statsminister Ulf Kristerssons tal på Folk och försvar: ”Men även Global Eye, Archer och CV90 sätter nu ­Sverige på ­kartan. Det ska vi alla vara riktigt stolta över.” (De kursiverade orden finns inte i manus). Inte bara vi utan vi alla, inte bara stolta utan riktigt stolta. Jaha.

Lite mer riktig nerv går möjligen att ana hos Miljöpartiets Amanda Lind, i vars Almedalsmanus det står ”här är vi extrema. Vi är det enda land i världen där skolföretag kan göra vinst”, vilket i talarstolen blev ”här är vi faktiskt extrema. Vi är alltså det enda land i hela världen, det enda landet där skolföretag kan göra vinst”. Det verkar dock handla mindre om att uttrycka en känsla än om att vara säker på att lyssnarna verkligen förstått.

Utöver förstärkningarna dyker det också upp en hel del osäkerhetsmarkörer. Hos Carl-Oskar Bohlin finns både och: ”Utanför köksfönstret där hemma flyter fortfarande Dalälven på precis samma sätt som förra året och året innan det. Framtiden just där är mycket väl maskerad. Och så är det nog också för de flesta i det dagliga livet.” (De kursiverade orden finns inte i manus.)

En särskild sak som är intressant att titta på är att det faktiskt finns saker i text som kan uttalas på olika sätt (som 1300 – ettusentrehundra eller trettonhundra? – och 2026 – tjugotjugosex eller tjugohundra­tjugosex?) eller ibland inte ens är tänkta att läsas upp precis som de står.

Ett exempel på någon som just valt är Carl-Oskar Bohlin, vars manus från talet vid årets Folk och försvar innehåller den här biten: ”… av framför allt två skäl: 1. Det fanns inga pengar och 2. det fanns ingen ordentlig styrning.” Där hade han mycket väl kunnat säga ”ett” och ”två”, men i stället sa han ”… av framför allt två skäl: För det första. Det fanns inga pengar. För det andra. Det fanns ingen ordentlig styrning.” Kanske framstår han som en aning mindre mekanisk och militärisk med ”För det första … För det andra” än med bara siffror, om det nu är det man vill på Folk och försvar …

Kung Carl XVI Gustaf var också med på konferensen, och hans tal innehöll ett ganska långt citat från ett tal av hans farfarsfar Gustaf V. Så här ser det ut i det manus kungahuset har publicerat, med citattecken, kursivering och allt:

”Jag manar alla att vara på sin vakt mot upplösningens krafter som kristiden framkallar. Sammanhållning och samverkan inom folket får icke försvagas genom enskilda och gruppers egoism. God samhällsanda och inbördes solidaritet tillhöra vår beredskap, likaväl som de materiella maktmedlen.”

Här får vi ett exempel på ­saker man som talare mer ­eller mindre förväntas göra med ett sånt här manus, för kungen la till tre små ord här: ”Citat” först och ”Slut citat” sist. Det är så inarbetat att varken han eller vanliga under­såtar behöver skriva någon regianvisning till sig själv i manus där: Det är ju så de där två citattecknen ”uttalas”.

Det finns dock en viss variation. Ibland hör man ”… och jag citerar” som inledning, och den som står inför publik och talar har ju faktiskt fler möjligheter, så kallade extralingvistiska signaler, som att demonstrativt läsa citatet ur manus och sedan titta upp och tala friare när man är klar, eller att på något paralingvistiskt sätt – alltså med rösten men inte själva orden – lyfta fram citatet genom tonfall ­eller pauser.

Men låt oss stanna hos kungen ett ögonblick, för han gjorde två små ändringar till. Dels släppte han den gamla pluralformen tillhöra och sa tillhör i stället, dels hoppade han över och i ”enskilda och gruppers egoism”. Det gjorde han rätt i!

För medge att frasen är lite märklig. Och det är den för att den som lagt in det här citatet från riksdagens öppnande 1943 citerar Gustaf V fel. Enligt riksdagsprotokollet sa han nämligen ”enskildas och gruppers egoism”, som ju låter mycket rimligare. Men när det där lilla s:et saknas blir det konstigt, så när kungen läste upp talet gjorde han – sannolikt tämligen omedvetet – meningen lite bättre: ”enskilda gruppers egoism”.

Vad kan vi nu dra för lärdomar av de här iakttagelserna? En första är att talen må vara skrivna för att framföras muntligt – men när det gäller är de tydligen alltför ”skriftliga” i stilen. Man kan tycka att det betyder att talskrivarna misslyckats med tonen, men det tror jag är lite orättvist. Ett helt talspråkligt manus hade antagligen varit rörigt och svårläst för talaren, och då riskerar framförandet att bli osäkert och stelt, något de ganska ofta lyckas undvika nu. Att talarna gör alla de här ändringarna visar att de oftast inte bara står och läser utan är så pass närvarande att de kan framföra texten på ett sätt som känns naturligt för dem.

Det är helt enkelt svårt att fånga talspråket i skrift, och kanske är det ett villospår att försöka skriva exakt som man pratar. För man måste inte läsa upp texter exakt som de ser ut.

Joel Landberg är retoriklärare och copywriter.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.