Kungens namn hänger på håret
Året var 872 när Harald Hårfagre ska ha enat Norge och bestigit tronen. Hårfagre syftar på kungens utseende – och han är långt ifrån ensam om ett namn som syftar på ansiktet.
Harald Hårfagre föddes i Norge omkring år 850 och blev enligt legenden den förste att ena landet under en konung. Han besteg tronen 872 – och blev så småningom också känd som just Harald Hårfagre. En förklaring till binamnet Hårfagre ges bland annat i Snorre Sturlasons Heimskringla: Harald ville i sin ungdom gifta sig med konungadottern Gyda, men hon ansåg honom inte mäktig nog och skulle inte gå med på giftermålet förrän han var kung över hela Norge. Harald lovade att uppnå just detta och tillade dessutom att han inte skulle klippa eller kamma sitt hår förrän det var avklarat.
I samband med detta fick Harald först binamnet Lúfa, ’tjockt, mattat hår’. När han tio år senare var kung över det enade Norge kunde han äntligen klippa sitt hår, och fick som resultat sitt binamn Hárfagri, ’hårfagre, den med vackert hår’. Haralds far Halvdan bar binamnet Svarti, ’den svarte’, vilket enligt Heimskringla även det syftar på håret, i detta fall på den mörka hårfärgen.
Den här typen av kroppsliga binamn – namnliknande uttryck som används i stället för eller ihop med förnamn – är inte ovanliga i de medeltida källorna. Binamn som syftar på en persons utseende dyker upp på flera ställen i de forntida källorna och vi känner till ganska många namnbärare. De verkar ha brukats brett i samhället och exempel finns att hämta även från det sociala toppskiktet. Och Hårfagre var långt ifrån det enda vikingatida kungabinamnet.
Harald Blåtand var kung av Danmark under 900-talets senare hälft och enligt egen utsaga den som först kristnade landet. Hans binamn förekommer tidigast som blatan i Roskildekrönikan från mitten av 1100-talet, motsvarande det rekonstruerade ordet blátǫnn, ’blåsvart tand’, eller ’svart tand’, och tolkas oftast som att kungen haft just en mörkt missfärgad tand.
”Just huvudet verkar ha varit en särskilt populär kroppsdel att bilda binamn efter”
Harald Blåtands son Sven blev även han kung av Danmark, känd i de isländska källorna under binamnet Tjúguskegg. Förleden är samma ord som svenskans tjuga, ’högaffel’, (jämför Forkbeard, den engelska formen av binamnet) men på svenska och danska återges det oftast som Tveskägg, ’tudelat skägg’. Bägge versionerna åsyftar uppenbarligen samma sak, nämligen ansiktsbehåringens delade eller gaffelliknande form.
Mindre välkända är nog binamnen burna av de svenska kungligheterna Håkan Röde och Ragnvald Knaphövde. Håkan Röde lär ha varit kung i Sverige under den senare hälften av 1000-talet och binamnet syftar antagligen – likt den upptäcktsresande vikingen Erik Röde – på hårets färg.
Ragnvald Knaphövde blev vald till kung i Uppsala någon gång under början av 1100-talet men blev nästan genast ihjälslagen av västgötarna. Binamnet Knaphövde kan tolkas som ’den knapphövdade’ och syftar då kanske på ett klotrunt huvud eller på hans dåraktighet.
Gemensamt för dessa kungliga binamn är att de alla syftar på en del av namnbärarens hår eller ansikte eller delar av huvudet. Andra delar av kroppen förekommer förstås också bland kungliga binamn (till exempel Haakon Herdebrei, ’bredaxlad’, och Inge Krókhryggr, ’krokrygg’) men just huvudet verkar ha varit en särskilt populär kroppsdel att bilda binamn efter, och inte bara för vikingatida kungar. I arkiven för Sveriges medeltida personnamn hos Institutet för språk och folkminnen i Uppsala finns många kroppsdelsrelaterade binamn, och de flesta av dessa verkar syfta på någon del av namnbärarens huvud. Namn som Skægge, ’han med skägget’, Tanne, ’han med tanden’, Hvithar, ’vitt hår, vithårig’, och Hovudh, ’huvud’, förekommer alla flera gånger i de medeltida källorna. Bland de allra vanligaste var binamnet Skalle, antagligen oftast i betydelsen ’skallig’ (jämför karaktären Skalle-Per i Astrid Lindgrens böcker om Ronja Rövardotter).
Möjligtvis beror huvudets särställning bland kroppsbinamnen på att det är en väldigt visuellt framstående del av en person och att ansiktet och håret har en så stor roll för hur vi uppfattar människors utseende. Om namngivningsgrunden dessutom var vanligt förekommande kan det bidra ytterligare till ett binamns förekomst. Det skulle kunna förklara varför binamnet Skalle var så populärt – antagligen var hårförlust bland män lika vanligt då som nu.
Birger Mård är doktorand i nordiska språk vid Uppsala universitet.
En version av artikeln har tidigare publicerats på Institutet för språk och folkminnens Namnbloggen.
