Fem vägar till textens botten

För en generation sedan visste alla vad text är. Nu vet ingen. Det beror på att fältet har invaderats av textteoretiker som har problematiserat, systematiserat och – framför allt – teoretiserat.

Nu haglar termer som intertextualitet, paratext, undertext och textens ontologi.

Vetenskapen ger sällan ett svar, men den ställer tusen nya, obesvarade frågor.

Så vad bör vi då göra med en text? Jo, vi bara läser den. För om vi börjar analysera och teoretisera kan det bara gå riktigt illa. Jag ska visa de fem vanligaste teorierna och rysa över vad de leder fram till.

Men allra först: har inte textforskningen lett fram till något handfast resultat? Jo, den har kommit fram till att den vanligaste texttypen är en lista, typ handlingslappen, tio-i-topplistan och kom-ihåg-listan. Och världens allra vanligaste text lär vara:

Best before: see bottom of can.

Denna text återfinns till exempel på en burk Coca-cola. Har du någon motkandidat? Just den texten ser inte så där jättenormal ut, så vi prövar med textanalys, i alla fall, mot alla odds.

Modell 1: Strukturen

Klassisk strukturalism bryr sig bara om texten, inte alls om vad den används till. Men det blir härligt många detaljer ändå. Och det gör sig bra på bild.

Vi börjar längst ner i strukturen, eller snarare hierarkin, och ser att bokstäverna bildar mönster, igenkännbara strukturer. Vi kallar dem ord, och orden bildar strukturer som vi kallar fraser och så vidare.

Klart! Eller nja, vilken igenkännbar struktur har vi egentligen i Best before: see bottom of can? En tuff utmaning för strukturalisten.

Och förresten, meningar kan bilda stycken, stycken kan bilda kapitel, kapitel kan bli böcker och böcker långserier. Strukturerna är oändliga. The sky is the limit.

Modell 2: Modellen

I den så kallade kommunikationsmodellen anar vi individer bakom texten, en talare kanske och, i bästa fall, en lyssnare. Det blir komplicerat på ett annat sätt. Men framför allt gör det sig bra på bild.

Okej, ni visste att texter är något för talare/skribent och lyssnare/läsare. Men ni visste kanske inte att både talaren och lyssnaren i själva verket är boxar. Nu vet ni hur det kan ritas upp, och det går att komplicera med hur många boxar, filter och pilar – framför allt pilar – som helst. Det är en fröjd att vara kommunikationsingenjör!

Men något fick vi väl fram av denna boxologi? Jo, Coca-cola använder burken som kanal för ett meddelande om dryckens bäst före-datum.

Modell 3: Arkitekturen

Modell 1 och 2 och allt annat kan inkorporeras i ett väldigt teoribygge, ja just ett bygge, kring texten. Det mest kända byggnadskomplexet, textens Le Corbusier, går under beteckningen funktionell grammatik. Men det är ingen grammatik, utan språkets the general theory of everything. Och den är inte särskilt funktionell, men oerhört omfattande.

Enligt teorin (som förstås gör sig bra på bild) har texten tre sidor som vetter åt olika håll:

Den ideationella sidan sysslar med textens relation till världen, det vill säga innehållet, den interpersonella hanterar människorna, i det här fallet intressenterna Coca-cola och den törstiga konsumenten, och – om analytikern får tid över – kan den textuella sidan åstadkomma något i stil med Modell 1 ovan. Så nu när vi har grepp om världen (som texten beskriver), om människorna (som är involverade) och om just den text som står i centrum för allt detta, då har vi sett allt bada i Teorins förklarande ljus. Men något saknas. Modell 4 kanske?

Modell 4: Betydelsen – en resurs

Tror du att texten har något att säga? Nej, semiotiken blånekar. Det krävs ett möte med en kreativ läsare först. Texten är snarare en resurs som erbjuder tolkningsmöjligheter till förbipasserande läsare, och möjligheterna utnyttjas förstås olika av olika läsare. Det är social vikt (= makt) som avgör vad som för stunden är den riktiga tolkningen. Så sätt upp fingret i luften och känn hur de ideologiska vindarna blåser innan du inbillar dig att du har förstått något.

Vad har vi lärt oss? Det beror på, för den semiotiska resursen är rik som en tipsblankett:

1. Coca-cola vill oss väl och vill att vi aktar oss för gamla burkar.

X. Coca-cola vill mörka märkningen genom att göra den svårtillgänglig.

2. Coca-cola vill att vi öppnar burken och sedan vänder på den.

Tyvärr gör sig inte detta särskilt bra på bild. Men vi har underavdelningar för alla smakriktningar. Den kritiska diskursanalysen avslöjar alla texter som onda; de tippar 2 och garderar med X. Å andra sidan finns lågkyrklig exegetik som gör alla texter goda; exegeterna tippar 1 men vägrar att gardera. Textforskning är sant inkluderande och har något att erbjuda alla.        

Modell 5: Tolkningen

Start är längst till vänster och Full Förståelse når vi i spiralens mitt.

Redan modell 4 antyder att det inte är så lätt att förstå sig på en text. Men vi har hermeneutiken – ’läran om texttolkning’ – till hjälp. Den vill att vi närmar oss texten i små steg. Först får vi en hint. Sedan läser vi om texten i ljuset av denna hint, och – vips – förstår vi tidigare dunkla partier och får en helhetsuppfattning.  Vi läser om texten igen och ser alla detaljer i ljuset av denna helhetsuppfattning. Vi har vandrat i den hermeneutiska cirkeln och kommit in i textens centrum. Och denna cirkel, egentligen en spiral, gör sig bra på bild.

Min tolkningsresa i den hermeneutiska cirkeln börjar med ordet best. Det ger den självklara hinten: detta en värderande text. Men vi måste bekräfta genom att följa spiralen inåt och läsa igenom hela texten. Och mot slutet kommer bekräftelsen: bottom. Detta är alltså inte bara en värderande text utan också en text som omfattar allt mellan det bästa och det sämsta.

Återstår ett fördjupat studium, längre in i spiralen, för att vi i ljuset av våra insikter ska få alla textens detaljer på plats. Best before tyder på den inte helt ovanliga tankefiguren (obs: ett riktigt bra ord!) att allt var bättre förr, och bottom of can låter oss blicka ner i eländets djupaste avgrund. Vi är i mål: i den hermeneutiska cirkelns mitt. Vi har alltså penetrerat en starkt pessimistisk text som går till botten med vår tids elände i kontrast mot forna glansdagar.

Möjligen hade jag kommit till en annan tolkning om jag startat i en annan ända. Men hermeneutikens styrka är att allt kan bevisas.

Nu har vi gått till botten med världens vanligaste text. Återstår bara alla andra. Och det blir ännu mer spännande med skönlitteratur. För då får vi alla franska filosofer till vår hjälp.

Lars Melin är docent i svenska vid Stockholms universitet och populärvetenskaplig författare.