Bild: 
Jens Magnusson
Talspråksformer som sej, mej, nåra och dom har ännu inte slagit igenom på bred front i skrift.

Sista striden för de, dem, dom

 
av: Lena Lind Palicki och Susanna Karlsson

Genom åren har debatten om de, dem och dom varit mer eller mindre het. I dag är det en av de mest omstridda språkfrågorna. Men snart rämnar barrikaderna, tror språkforskarna Lena Lind Palicki och Susanna Karlsson.

Bland det mest kontroversiella en språkvetare kan säga är att det är dags att slopa de och dem. Ge inte upp för språkets förfall! förfasar sig alla som inte håller med.

Frågan om de och dem har debatterats åtskilliga gånger, senast när svenskläraren Henrik Birkebo 2016 föreslog en ”dom-reform” i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Men det var långt ifrån första gången frågan togs upp – och med all säkerhet inte heller den sista.

Det har gått över ett sekel sedan de och dem-frågan började synas i språkvårdslitteraturen. Då var det språkforskaren Natanael Beckman som uppmärksammade konstruktioner där de/dem följs av en relativsats – alltså en bisats som börjar med ett relativpronomen, i detta fall som. Han konstaterar i sin bok Språklära att ”[e]nligt huvudregeln måste det heta t.ex. Jag måste klandra dem, som göra sitt arbete försumligt. Häremot felas ofta bl. a. i tidningar”. Redan då påstod forskare alltså att skribenter gjorde fel.

Men någon vidare livlig debatt var det inte under första halvan av 1900-talet. Nej, den riktiga striden tog fart framåt slutet av 1960-talet och varade sedan i femton år. Dom-frågan diskuterades då som en fråga om talspråksformer i skrift. Om vi skulle börja skriva dom i stället för de och dem, skulle vi då också gå över till mej, dej, sej, såna, nån och nåra när vi uttalar orden så?

Debatten handlade alltså inte om felaktiga val mellan subjektsformen de och objektsformen dem. I stället var det idén om att talet och skriften skulle ligga nära varandra som var central, ett argument som var vanligt även inför den stora stavningsreformen 1906. Förespråkarna utgick från den mest grundläggande av språkvårdstankar: att språket ska vara lätt att lära, lätt att använda och lätt att förstå.

Motståndarna däremot, hävdade att om de och dem avskaffades, skulle det vara ett alltför stort ingrepp i hur texten uppfattas av ögat, att vi skulle förlora en del av vårt kulturarv och att det därmed skulle bli svårare att läsa äldre texter. Argument om att den nordiska språkförståelsen skulle lida skada förekom också.

Debatten utspelade sig framför allt i ett pedagogiskt sammanhang, där den springande punkten var hur skolan skulle förhålla sig. Diskussionerna resulterade i att många lärare faktiskt gick över till mer talspråksnära former; det var helt okej att skriva mej, dej och dom i skolan under 1970- och 80-talen. Att använda dom var också relativt vanligt utanför skolan – i synnerhet i mer informella sammanhang och när man ville återge talspråk.

Men skriftspråksformerna försvann inte helt, ens i skolan, under denna period. Argumentet var att skriftspråket måste tillhandahålla former med olika stilvalörer.

En särställning hade frågan som Natanael Beckman var först med att ta upp, alltså när dom föregås av en preposition och följs av en relativsats: Jag fick en fisk av dom som bor i huset bredvid.

Om man nu ändå skulle behålla subjekts- och objektsformerna, ska det vara de eller dem här?

Efter noggranna utredningar och diskussioner satte dåvarande Svenska språknämndens chef Bertil Molde slutligen ner foten 1981. Han sa att grammatiskt går det att argumentera för både de och dem i detta sammanhang: pronomenet kan ses som objekt i huvudsatsen och alltså motivera dem, eller som subjekt i bisatsen och motivera de.

Trots att språkvetare sedan dess har sett frågan som utagerad, är dom följt av relativsats än i dag den konstruktion som språkvården får flest frågor om.

Mellan 1981 och 2016 var det anmärkningsvärt lugnt kring de, dem och dom. När Språkriktighetsboken kom ut 2005, innehöll den ett kapitel om ämnet, och enstaka språkvetare behandlade frågan i språkspalter och böcker. Språkprofessorn Olle Josephson föreslog 2010 ett ”enhets-de” för att befria skribenter från bördan att välja mellan de och dem. Samma ställningstagande gjorde Ulf Teleman, även han professor, två år senare i språkvårdshistorieboken Tradis och funkis. År 2014 konstaterade professor Lisa Holm i en språkspalt att det inte finns några goda grammatiska argument för att behålla de och dem: det är dags för dom.

Men på det hela taget råder stiltje på debattfronten. Fram till den 22 oktober 2016, då Henrik Birkebos debattartikel publiceras.

Det blev en två månader kort, men synnerligen intensiv, debatt. Många av argumenten från 1970-talsdiskussionen gick igen. Få höll med Henrik Birkebo om att det var dags för en reform. Faktiskt ville färre se en övergång till dom nu än på 1970-talet. Återigen framhölls som främsta argument att en reform skulle innebära ett kraftigt ingrepp i skriftbilden.

Men några saker var synbart annorlunda. Främst att debatten fördes av andra aktörer. Om det på 1970-talet var många lärare och språkvetare som debatterade, dominerades debatten 2016 av journalister, ledarskribenter och kolumnister. Kanske bidrog det till att debattens fokus märkbart förflyttades.

Tydligt var att det nu handlade om att skribenterna påstår att många gör fel (men aldrig de själva!), att språket försämras, utarmas och förstörs. Ansvaret för att det blir fel tillskrivs individer, inte sällan skolelever och unga. Att det blir fel sägs bero på att individerna inte anstränger sig tillräckligt och att omgivningen ”daltar” med dem.

Om man får tro debattörerna har vi helt enkelt att göra med en generation lata ungdomar som inte bemödar sig om att lära sig. Även lärare får sig en släng av sleven. Ska man sluta lära ut något bara för att det är svårt?

Svensklärare tycker själva att det här är en besvärlig språkriktighetsfråga. I en enkätundersökning som vi gjorde 2015 svarade 63 procent av lärarna att de upplevde just denna fråga som den allra mest utmanande. Det kan jämföras med när samma enkät 1976 visade att frågan var så underordnad att den inte ens fick en egen rubrik, utan klumpades ihop med andra talspråksformer.

Det här är alltså, enligt svensklärarna, den språkriktighetsfråga som de får lägga allra mest tid på i undervisningen. Något har uppenbarligen hänt, men vad?

I en undersökning av elevers nationella prov visade resultatet flera saker:

  1. användningen av dom har minskat sedan tidigare studier
  2. felanvändningen av de och dem finns framför allt på högstadiet
  3. användningen av dem som subjekt – som i Dem odlar morötter – har kommit in i språket på 1990-talet, i mycket liten skala

Men viktigast är att studien visar att de allra flesta gör rätt, i alla fall på gymnasiet.

Ändå är det många som tycker sig se en ökad variation. Det kan bero på flera saker. I det långa perspektivet beror det ofrånkomligen på att talspråket i det närmaste helt har gått över till uttalet dom, både som subjekt och objekt. Det är länge sedan som de allra flesta började säga dom, och inte di eller dem, som i de gamla dialekterna. Också i finlandssvenskan, där skillnaden mellan de och dem fortfarande oftast markeras i tal, håller bruket på att förändras. Och i takt med att dom letar sig in i talspråket kommer felen i skrift även där som ett brev på posten.

Grammatiska distinktioner som vi inte har stöd för i talet, kommer obevekligen att förändras även i skriften – det kan vi lära av historien.

Den mest rättvisa jämförelsen är den med verbens pluralformer, som försvann för gott under 1940-talet (se Språktidningen 6/2016). När de inte längre fanns kvar i det talade språket försvann de även i skriften, i domän efter domän. När TT till slut avskaffade dem 1945 var det en signal om att de nu var utrangerade för alltid i mediespråket. Enbart i mycket formellt språk levde de längre.

Men förändringen kan delvis också ha andra orsaker. Sedan 1970-talet har användningen av formen dom minskat betydligt, både i elevtexter och tidningstext. Att många upplever att fler gör fel i dag kan alltså ha att göra med att de som var osäkra tidigare använde dom i stället, vilket inte har varit ett alternativ för bra skolbetyg under de senaste decennierna.

Vi vet också att vi skriver mer i dag. Tidigare generationer kunde klara ett helt yrkesliv utan att behöva skriva många meningar, men nu är dokumentation och skrift en stor del av många yrkesarbetares vardag. Vi skriver också det som vi tidigare använde talet för: mejl, sms och chattar. Fler människors språk sätts alltså på pränt, både privat och i offentligheten, vilket medför att vi ser en större mängd språklig variation. Dessutom är de flesta korrekturläsare avskaffade, och färre fel rättas därför till av en professionell penna.

Faktum är att det kommer att vara dags, antingen nu eller lite senare, för en reform. Att språket förändras vet vi; det har det alltid gjort. De allra flesta accepterar och förstår det. Men för många verkar det samtidigt vara förtvivlat svårt att se att språket förändras under den egna livstiden, att det är ens eget hårt förvärvade språk som nu inte längre har ett värde.

Just i den här språkfrågan är det extra tydligt. Inte i någon annan språkfråga har det blivit så legitimt att klaga på den som har svårt med standardnormen. Ja, det här är nog en av de frågor, i hård konkurrens med felaktiga särskrivningar, som irriterar mest.

Människor som har svårigheter att skilja på de och dem målas upp som lata, okunniga och obildade. Genom det språk de använder tillskrivs de egenskaper som inte har med språket i sig självt att göra.

Att dra sådana paralleller, länkar mellan språkliga uttryck och negativa egenskaper hos människor, är en ganska vanlig härskarteknik som kallas language shaming, eller språkskamning på svenska.

Ett av de mest framträdande argumenten är att felaktig användning av de och dem sticker i ögonen på folk, att den som skriver så framstår som obildad – som att ha vita tubsockor i sandalerna, som Språktidningens förra chefredaktör Patrik Hadenius uttryckte det. Många i debatten under 2016 framhåller att elever måste lära sig skillnaden om de vill få trovärdighet och acceptans i en språklig gemenskap. Att kunna skilja på de och dem ses som en inträdesbiljett till arbetsmarknaden och det offentliga samtalet. Språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson skrev i Göteborgs-Posten att de som börjar med dom kommer att bli ”kanonmat på den språkliga arbetsmarknaden”.

Men är det verkligen användningen av dom som upprör? Nej, av debatten att döma är det användning av dem i subjektsställning, som gör användaren till ”kanonmat”, inte konsekvent användning av dom. Inte heller det argumentet håller alltså för närmare granskning.

Debatten kommer med all säkerhet att fortsätta, även om argumenten troligen blir andra. Men lika säkra kan vi vara på att en reform obönhörligen kryper närmare, alldeles oavsett argument.

Lena Lind Palicki är lektor i svenska vid Stockholms universitet. Susanna Karlsson är lektor i svenska vid Göteborgs universitet.

Publicerad i nummer: 
5/2019