Bild: 
Gustaf Öhrnell

Det stavas revolution!

 
av: Markella Callin

När Nils Holgersson och gässen skulle flyga genom Sverige så flögo de inte. Inte heller hade de hufvuden. Här är historien om hur svensk stavning moderniserades – med god hjälp av Selma Lagerlöf.

Vid sekelskiftet 1900 fick författaren Selma Lagerlöf ett stort uppdrag. Det var folkskollärare som ville att hon skulle skriva en ny läsebok för folkskolan. Projektet resulterade i hennes klassiska verk Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, som utkom 1906. En annan omvälvande händelse ägde rum samma år: svenskans stora stavningsreform. Och Selma Lagerlöfs tidiga verk ger prov på flera radikala stavningsgrepp. Bland annat stavar hon ordet och som ock.

I arbetet med boken fungerade Adolf Noreen som Selma Lagerlöfs språkliga rådgivare. Han var professor i nordiska språk vid Uppsala universitet, och en av stavningsreformens absolut starkaste förkämpar. Selma Lagerlöf var tidig med att anamma hans principer. Men just stavningen ock för och fick inget större genomslag i svensk normalprosa – det var andra förändringar som så småningom etablerades i skriftspråket.

Stavningsreformen förändrade bland annat hur v- och t-ljudet skulle återges i skrift: f, fv och hv som beteckning för v-ljudet ersattes med ett v, och dt som beteckning för t-ljudet ersattes med ett eller två t. Svenskarna gick alltså från att skriva lif, hufvud, hvem och rödt till att skriva liv, huvud, vem och rött.

I den nya läseboken använde Selma Lagerlöf dessutom singulara verbformer, i stället för de för tiden gängse plurala. I stället för äro, gingo och höllo hette det i boken är, gick och höll. Troligtvis var också detta grepp inspirerat av Adolf Noreen.

Bakom stavningsreformen stod främst en stor grupp folkskollärare, som menade att en förändring av stavningen i mer ljudenlig riktning skulle vara en viktig pedagogisk fördel i undervisningen. Man skulle inte längre behöva vara särskilt insatt i grammatik för att lära sig stava. Dessutom skulle en enklare stavning förebygga många av de vanliga stavfel som barn i folkskolan gjorde. Reformen byggde alltså på ett slags princip om ljudenlighet; skriften skulle närma sig talet.

Folkskollärarna och Adolf Noreen gjorde gemensam sak för att genomdriva språkidéerna. Selma Lagerlöf, som gick hem i alla läger, var ett synnerligen lämpligt medium för att förmedla idéerna till allmänheten.

Vid sidan av Selma Lagerlöf var det läraren och sedermera politikern Fridtjuv Berg som hjälpte till att sprida nystavningen. Han var också en av Selma Lagerlöfs uppdragsgivare och mycket aktiv i Sveriges allmänna folkskollärarförening (SAF). Fridtjuv Berg hade ett brinnande intresse för sociala frågor. Hans vision var att skapa en skola som var gemensam för alla samhällsklasser. Och en stavning som bättre speglade talet skulle gynna alla elever, menade han.

Det var under 1800-talets senare hälft som man på allvar började diskutera svenskans stavning. Det pågick då en intensiv stavningsdebatt. Fonetiken, som har med språkets ljud och talproduktion att göra, hade blivit en mer etablerad vetenskap, och i och med detta hade också intresset för en mer ljudenlig stavning vuxit sig starkare.

Samtidigt präglades Sverige kring sekelskiftet av en stark ekonomisk tillväxt och ett spänt socialt klimat. Den växande arbetarrörelsen fick alltmer att säga till om runt om i landet.

Stavningen blev en social fråga, som delade samhället i två läger. På den ena sidan fanns de socialt engagerade och liberala nystavarna, som ivrigt agiterade för en stavningsreform. Den andra sidan utgjordes av dem som var ovilliga att lägga gammalstavningen åt sidan. Dessa hade också en mängd argument för att inte röra den svenska stavningen.

Om nystavarna argumenterade för en förändring av stavningen utifrån en princip om ljudenlighet, så präglades de mer konservativt hållna, med Svenska Akademien i spetsen, av en princip om samhörighet. Under 1800-talet var också skandinavismen stark, och det fanns en vilja att hålla ihop de nordiska skriftspråken. Men den del av reformen som handlade om att skriva v i stället för hv skulle ju leda till att det svenska skriftspråket stack ut och avvek från det dansk-norska (vid den här tiden hade Norge och Danmark ett gemensamt skriftspråk). Och på danska skriver man ju fortfarande godt, inte gott.

Vissa språkmedvetna personer, som Esaias Tegnér, var inte emot en förändring av språket i sig, men ville att utvecklingen skulle gå långsammare och ske mer naturligt. De förknippade samhörighetsprincipen med ett mer civiliserat skriftspråk, en vackrare skriftbild. De hänvisade till ordens ursprung. Betydde en mer ljudenlig stavning att man också skulle skriva höckt i stället för högt eller Guts i stället för Guds, bara för att det var så det i själva verket uttalades? Gammalstavarna rös vid tanken.

För granskningen av manuset till Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige stod alltså Adolf Noreen. Hans auktoritet i de språkvetenskapliga kretsarna var stor, och han representerade ett närmast revolutionärt tänkande i svensk språkvetenskap. Rörelsen för stavningsreformen utgick delvis från Uppsala universitet. Adolf Noreen menade att ”det regeltunga men ändå laglösa” svenska skriftspråket måste göras ändamålsenligt och begripligt för gemene man. I en av sina skrifter ger han exempel på hur en sådan nystavning skulle kunna se ut:

Anders Persson mottog visserligen Gustaf väl, männ då dänne berät’tade honåm Stockholms blodbad åkk uppmanade honåm till fäderneslandets räddning, då började hann draga sig undan; ja, av fruktan vågade hann ikke ens att längre hysa Gustaf, utan rådde honåm, att beji’va sig längre upp i landet åkk åfta byta åm vistelseort.

Fullt så avancerat blev dock inte det slutgiltiga reformförslaget.

Att inflytelserika personer som Selma Lagerlöf nystavade hjälpte förstås till att popularisera reformen. Men den hade nog aldrig sett dagens ljus om det inte hade varit för Fridtjuv Berg. Han blev ecklesiastikminister i den nya liberala regeringen 1905, en position som närmast motsvaras av dagens utbildningsminister. Då hade han lämnat en karriär inom folkskoleväsendet bakom sig. Som folkskollärare hade han tidigt kommit i kontakt med den demokratiskt präglade undervisningsideologin som motiverat den nya stavningsreformen. Fridtjuv Berg var den som drev Sveriges lärarförbund att lämna in ett förslag om nystavning, som han sedan ytterligare propagerade för i egenskap av minister. År 1906 utfärdade han slutligen det kungliga cirkulär – den så kallade stafningsukasen – som slog fast de nya stavningsprinciperna.

Fridtjuv Berg argumenterade också för sagans och fantasins betydelse och menade att skolan måste bli mer barntillvänd, något som ju Selma Lagerlöfs Nils Holgersson verkligen lever upp till.

Adolf Noreens förhoppning var att en radikal nystavning skulle kunna genomföras fullt ut på endast tio år. Hans förhoppningar fick dock föga gensvar hos den institution som i Sverige har högst auktoritet när det gäller svenska språket: Svenska Akademien. Där var man länge starkt emot att ytterligare förändra svenskans stavning. Svenska Akademiens ordlista, SAOL, hade till sin sjätte upplaga 1889 redan genomfört två stavningsreformer. Kv hade före dess stavats som qv i ord som sqvaller, qväll, beqväm och qvist (för skvaller, kväll, bekväm och kvist). Och kort ä-ljud hade stavats med e i ord som der, dverg, elg, enka och ega (där, dvärg, älg, änka och äga).

Trots de nya förändringarna i SAOL hade upplagan 1889 varit en besvikelse för folkskollärarna. Det nybildade SAF vände sig till kungen med ännu ett förslag om stavningsreform, men inte heller den nya stavningsreformen 1906 blev lika djupgående som ”ljudenlighetsivrarna”, hade tänkt sig.

För den stora allmänheten var de genomdrivna förändringarna dock långt ifrån triviala och okontroversiella. Det talades om ”det barbariska nystaveriets vandaler”, och en petition med över 40 000 namn krävde att reformen genast skulle upphävas.

Jag har undersökt sambandet mellan gammal- respektive nystavning och politisk tillhörighet genom att granska tre svenska dagstidningar som skilde sig åt i fråga om politisk färg: Social-Demokraten, Aftonbladet och Nya Dagligt Allehanda.

Dagspressen var vid den här tiden ett mycket viktigt kommunikationsmedel och fungerade som språkrör åt de politiska partierna på ett sätt som är ganska främmande för många i dag. Tillsammans ger de tre tidningarna en bra bild av det politiska spektrumet i det tidiga 1900-talets Sverige. Social-Demokraten var, som namnet låter förstå, en del av den socialdemokratiska pressen. Aftonbladet betecknade sig vid den här tiden som liberal, och Nya Dagligt Allehanda var en konservativ tidning.

Syftet med undersökningen var att ta reda på i vilken mån och takt som de tre tidningarna anammade de nya språkliga förändringarna. Hur reformvänliga var de? Genom att jämföra stavningen i de olika tidningarna har jag kunnat ringa in ungefär när beslutet togs att gå över från gammalstavning till nystavning. Variationen har sedan ställts i relation till tidningarnas politiska koppling.

Det visade sig finnas ett tydligt samband mellan tidningarnas politiska beteckning och deras stavning. Talande nog – eller föga förvånande – bytte Social-Demokraten till nystavning först, faktiskt redan 1906, bara ett par månader efter att stavningsreformen officiellt trädde i kraft. På Aftonbladet dröjde det ytterligare ungefär tio år innan man bytte stavningspraxis, och sist ut var Nya Dagligt Allehanda, som uppvisar nystavning först 1926.

Ljudenlighetsprincipen vann således till slut över samhörighetsprincipen, och gammalstavningen fick – officiellt sett – ge vika för nystavningen. Svenska Akademien var beredd att genomföra vissa förändringar till sin upplaga 1923. Systemet med plurala verbformer levde dock kvar i svenskan in på 1940-talet, och det dröjde ända till år 1950 innan SAOL – lagom till nionde upplagan – till slut gavs ut helt i enlighet med 1906 års stavningsreform. Reformen tog alltså flera decennier att genomdriva.

Man kan säga att folk i allmänhet under 1800-talets lopp hade börjat lära sig läsa och skriva, och allt fler svenskar började då för första gången tillägna sig ett offentligt språk. På det sättet var stavningsreformen 1906 ett led i en större politisk demokratiseringsprocess.

Läseboken för folkskolan hade status och fungerade som ett språkligt styrmedel. Här fanns alltså en reell chans att påverka nästkommande generationers syn på vad som är ett bra och korrekt språk.

Stavningsreformen sammanföll med utgivningen av Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, och den blev något av en revolution för skolundervisningen. Språkdräkten i boken sågs som mycket modern, och väldigt annorlunda. Mottagandet blev blandat.

Hur 1906 års stavningsreform slog igenom vet vi inte exakt, men en generationsgräns tycks gå vid dem som föddes kring mitten av 1890-talet. Dessa verkar mer eller mindre ha anammat den nya stavningen, till skillnad från de äldre generationerna. Och för varje ny årskull som upplevde den nya stavningen som naturlig, växte det allmänna stödet.

I och med den större överensstämmelsen mellan tal och skrift kunde fler ta del av det skrivna ordet i tidningar och böcker. Folkbildningen ökade och fler fick möjlighet att delta i det begynnande svenska välfärdsbygget.

Markella Callin är masterstudent i svenska vid Uppsala universitet.

Steget mellan gammalt och nytt i svensk press

Social-Demokraten anslöt sig direkt till nystavningen. Längre tid tog det för Aftonbladet och Nya Dagligt Allehanda.

Herr Redaktör!

Anhålles vördsamt att på lämplig plats få följande infördt i Eder ärade tidning: Med anledning af den sorgliga händelse, som fläckat ännu en af våra mera populära adelssläkters förut rena sköld, anhåller jag att få göra några synpunkter gällande.

Gammalstavning i Nya Dagligt Allehanda 1906

Ett sannskyldigt Inferno med gråt, tandagnisslan, suckar och förbannelser frammanar skalden här, men ett Inferno af alldeles särskild art – de små andliga förhållandenas, det tröstlöst dagliga kifvets och gnatets, det hopplösa oförståendets mellan två generationer, två tider.

Gammalstavning i Aftonbladet 1906

I mångt och mycket äro svenskarna ett tålmodigt folk, särskildt när det gäller förolämpningar från utländska makter och det ges ju dagliga exempel på att ”svenskar” sådana som hr Branting och baronerna Adelsvärd och Palmstierna öppet föra talan mot oss, men det svenska folkets sunda förnuft torde nog i längden finna dessa herrars advokatyr allt för befängd.

Gammalstavning i Nya Dagligt Allehanda 1906

Fastighetsägarna lida väl ej så stor förlust, ty de torde alla ha försäkrat, men de stackars arbetarefamiljerna, som förlorat allt hvad de ägde och ingen ersättning ha att vänta, hvart skola de ta vägen? Här måste allmänheten träda hjälpande emellan för att lindra en oerhörd nöd, som hotar de hemlösa nu när vintern stundar.

Partiell gammalstavning i Social-Demokraten 1906 (tidningen skriver hvart och hvad, men har i övrigt till stor del anpassat sig efter stavningsreformen)

Under den något missvisande ”Roddarna nöjda – trots brister i organisationen” har i gårdagsnumret av Eder ärade tidning publicerats en artikel, vilken ger mig anledning att vördsamt hemställa om plats för följande försök till klarläggande av den aktuella situationen inom roddidrottens organisation här i landet.

Nystavning i Nya Dagligt Allenhanda 1926

Lord Birkenhead – f. d. F. E. Smith – en av de värsta unionistiska ”rebellerna” och en av irländarnas oförsonligaste motståndare, ja, t. o. m. en av den blodiga ”vita terrorns” första pionjärer, arbetar nu hand i hand med sina forna, hätskaste fiender på försoning och frihet för Irland!

Så kunna rollerna ombytas – då partidisciplinen fordrar det...

Nystavning i Social-Demokraten 1921

Publicerad i nummer: 
September 2016