Bild: 
Johan Bergling

Fredriks fynd

Själv

 
av: Fredrik Lindström

Ordet ensam håller på att bli tabu i Sverige. Den isolerade verkligheten sminkas över med hjälp av språket.  Jag tycker att det är fascinerande att så många människor framhärdar i föreställningen att det är språket som styr verkligheten. Om ett ord laddas med något negativt, så tar vi helt enkelt bort det.

På 1960-talet ersattes ordet utlänning, som då börjat få dålig klang, med invandrare. Märkligt nog löste det inte integrationsproblemen, och i dag vill somliga förbjuda även ordet invandrare. Alla som tror att det skulle skapa bättre förbrödring mellan infödda och inflyttade räcker upp en hand!

Språket är spegeln. Att ändra på språket för att lösa problem är som att försöka hitta en annan spegel om man tyckte att man såg tjock ut i den förra. Men vi kan liksom inte sluta hoppas. Det vore så lätt om olika problem var språkets fel – då slipper vi rannsaka oss själva och vårt sätt att leva. Ungefär som att kunna byta spegel i stället för att behöva banta.

Låt oss ta ett annat exempel. Sverige har enligt ett antal olika undersökningar den högsta procenten ensamboende i hela världen. Antalet enpersonshushåll har passerat fyrtio procent, och det kommer inte att dröja så länge innan varannan svensk är ensamstående. Det här är internationellt sett astronomiska sif­fror; Stockholm är till exempel världens ensammaste stad, Göteborg är god tvåa. Ändå klamrar sig många fast vid tron att det handlar om slarv när allt fler yngre i dag säger ”jag går på bio själv” när de menar ”jag går på bio ensam”. Snacka om att skjuta budbäraren.

För i världens ensammaste land har vi traditionen att försöka än­dra på språket för att dölja problemen. Följaktligen håller ordet ensam på att bli tabu. Det används allt mindre, i takt med att ensamheten blir allt större. Om man läser kontaktannonser från 1940- och 50-talen, kan man tydligt se att annonsörerna skriver öppet om sin ensamhet på ett sätt som ingen i dag skulle göra. Antalet kontaktannonser är dock numera fler än någonsin, fulla av mjuka mysmän, spralliga tjejkvinnor och andra som annonserar ihärdigt – men ensamma är de naturligtvis inte.

Ensamhet är alltså skamligt. Om det nu inte framgår mycket tydligt att den är självvald, vill säga. Då är det inga problem alls, lite framgångs- och självständighetsdoftande frivilligt singelliv är inget att skämmas för – tvärtom. Det är den ofrivilliga ensamheten som är skamlig och loser-stinkande. Och eftersom ordet ensam i sig inte säger något om hur det ligger till med graden av frivillighet, så undviker vi det helt enkelt mer och mer. För säkerhets skull. Nästan ingen är längre ensam i Sverige. Man är själv. Det handlar naturligtvis om en undermedvetet styrd betydelseutveckling av ordet.

Om man slår upp ordet själv, ser man att det ungefär ska betyda ’utan hjälp el medverkan av andra’ eller ’i egen person’. ”Jag bor själv i lägenheten”, borde alltså snarare syfta på att man bor i den ”i egen hög person”, och inte har den uthyrd till någon annan.

Men själv används i svenskan alltså i yngre språkbruk mer i betydelsen ’ensam, utan sällskap av andra’. De tidigaste exemplen dyker upp redan för ungefär hundra år sedan, och sedan har det bara ökat. Man inte bara bor själv, man går också själv och handlar eller åker själv till Mallorca. Sålunda till stor förtret för vän av ordning i språket, som fyndigt kanske invänder: ”Jaha, så du skickar inte din bror på bio åt dig?” Eller: ”Är du verkligen säker på att du inte kan få tag på någon annan som kan åka och semestra åt dig på Mallis? Måste du verkligen åka själv?”

Men notera att detta själv nästan alltid syftar på ensamhet som är frivillig – eller åtminstone utger sig för att vara det. Det handlar alltså om en markering. Den som säger att han eller hon ska gå ensam på bio eller åka ensam på semester tar en uppenbar risk att få frågan: ”Var det ingen som ville gå med på toppfilmen om Arn?” Har man kanske dålig andedräkt? Är man en tråkmåns? Har man inga vänner? Jo, det är klart man har. Och skulle man inte ha det, så är man noga med att inte skylta med det. Man döljer all ensamhet, som inte på ett tydligt sätt framstår som självvald. Det är därför ordet ensam blivit tabu.

Följaktligen snyltar vi då på det mycket mer positiva ordet själv (det ingår ju i ord som självförverkligande, självständig, självförtroende, självkänsla samt i olika uttryck av typen klara/kunna något själv). Man kan säga att ordet själv utvecklat en ny betydelse: ’frivilligt ensam’. Det är ett uttryck som sannerligen behövs i världens ensammaste land, om man ska ha någon chans att dölja alla presumtivt skamliga situationer där man uppträder på egen hand. Eller mol allena, som det hette en gång, på den tiden ensamheten var så pass hanterlig att man ännu vågade prata om den.

Publicerad i nummer: 
5/2008