Små spår av språk

Det går fort när adopterade barn tappar sitt första språk. Men små rester finns kvar i hjärnan.

Inte i något annat land har adoptioner varit lika vanliga som i Sverige. Sedan starten 1969 har omkring 60 000 barn adopterats från andra länder. Det är den högsta siffran i världen, sett till antalet invånare.I nästan alla dessa fall har barnet fått byta språk, eftersom de svenska adoptivföräldrarna inte har behärskat barnets första språk – det språk som barnet talade eller hörde under sin tid i ursprungslandet.

– Denna språkförlust har ett väldigt snabbt förlopp. Inom några månader förlorar barnet sitt förstaspråk och börjar lära sig svenska, säger Niclas Abrahamsson, som är föreståndare för Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet.

Givetvis spelar åldern på det adopterade barnet stor roll för hur snabbt språkförlusten går. Är det väldigt små barn, som inte har hunnit utveckla sitt förstaspråk i ursprungslandet, tar det bara några veckor innan de slutar reagera på specifika språkljud i det språket. Är de äldre tar det längre tid.

– Vissa adopterade kan ju vara uppåt 8 eller 9 år när de kommer till Sverige. Då har de hunnit utveckla ett rätt avancerat språk. I en del fall har de också gått i skola i ursprungslandet. Men även om språkförlusten sker långsammare, går det faktiskt förvånansvärt snabbt innan barnen inte längre förstår det språk som talades där, säger Niclas Abrahamsson.

Men även om ett barn förlorar sitt förstaspråk i ung ålder, har forskare upprepade gånger visat att något av detta ändå finns kvar. För några år sedan konstaterades att adopterade vuxna som har koreanska som förstaspråk också lär in koreanska språkljud snabbare än personer som inte har haft kontakt med koreanska.

Helena Cho Györki, 51 år, pressansvarig på Forum för levande historia

Helena Cho Györki var drygt två år när hon kom till Sverige. Hon adopterades från Sydkorea. När hon var 20 år läste hon koreanska under en termin vid Stockholms universitet, och några år senare tillbringade hon ett år i Seoul. 
– Jag visste inte riktigt vad jag ville studera och att det blev koreanska var för att få kontakt med mitt ursprung. Många kurskamrater var adopterade, precis som jag. Vi trodde nog att vi skulle ha det enklare när vi lärde oss koreanska, och vissa blev kanske besvikna när det visade sig att vi också fick börja från noll med ordförråd och uttal.
När Helena reste till Seoul var hon först överväldigad av staden och människorna. Hon tyckte det var svårt när människor kom fram och ville prata – och hon bara kunde svara på engelska. Men efterhand lärde hon sig att tala hjälpligt.
– Nu har jag glömt mycket av koreanskan. Språk måste ju underhållas. Men när jag ska tala tyska – som är ett av mina andraspråk – händer det att koreanska fraser poppar upp i hjärnan, som fragment.

En annan studie beskrev hur adopterade barn i USA snabbare lärde sig sitt förstaspråk på nytt, jämfört med en kontrollgrupp som aldrig hade haft kontakt med det språket. En liknande undersökning i Kanada fastslog att ungdomar som adopterats från Kina reagerade på vissa språkljud i kinesiskan. Undersökningen genomfördes med fMRI, magnetröntgenkamera, och visade vissa neurologiska mönster hos de adopterade barnen när de fick höra kinesiska.

– Undersökningar av det här slaget ägnar sig åt språkdetaljer som inte märks i vardagen. Men vi kan inte dra några säkra slutsatser om vilken betydelse dessa till synes små variationer har för den enskilda individen, till exempel när det handlar om att lära sig svenska, för den allmänna kunskapsinhämtningen i skolan eller för att åter lära sig förstaspråket, säger Niclas Abrahamsson.

Gunnar Norrman är en annan forskare vid Centrum för tvåspråkighetsforskning. Även han har kunnat konstatera att det finns språkrester på en sådan detaljnivå kvar i adopterades hjärnor. I sin avhandling har Gunnar Norrman bland annat studerat 18 vuxna adopterade, som alla kom från Kina, men som inte har haft kontakt med kinesiska sedan de kom till Sverige i tidig ålder. Han jämförde dem med två referensgrupper: en kinesisktalande och en svensktalande. Och slutsatsen är att de adopterade, trots språkförlusten, faktiskt har bevarat en viss känslighet för det kinesiska språket.

– Mina fynd visar att det finns något i deras hjärnor som reagerar på kinesiskans lexikala ton. Det kinesiska riksspråket har fyra toner, som inte har någon direkt motsvarighet i svenskan: en hög jämn ton, en hög stigande, en fallande stigande, samt en fallande ton, säger Gunnar Norrman.

Att han valde att undersöka just adopterade vuxna med ursprung i Kina beror på att han själv har studerat kinesiska – och även bott i Kina.

– Det gör att jag känner till språkets parametrar och hur de kan manipuleras för att skapa sådana stimulus som jag behöver för den här typen av experiment. En annan anledning är att det finns väldigt många vuxna adopterade från Kina i Sverige.

Till skillnad från tidigare franska och brittiska studier har Gunnar Norrman inte använt sig av fRMI i sina undersökningar – utan EEG, elektroencefalografi, med vilket det går att registrera den elektriska aktiviteten i hjärnans nervceller.

– Problemet med fMRI är att det går långsamt. Det visar var i hjärnan något händer, men inte exakt när det händer. EEG är betydligt snabbare och visar direkt var och när något händer i hjärnan.

Den undersökning som Gunnar Norrman utförde var ett så kallat passivt test. Det innebär att testdeltagarna bara skulle lyssna på ljud som spelades upp för dem i en lång ström.

– De fick titta på Moderna tider med Charlie Chaplin under tiden. Det är ju en stumfilm, så den är perfekt för ändamålet. Medan de lyssnade, kunde jag se på EEG-mätaren hur deras hjärnor reagerade på olika ton-glidningar som finns i kinesiskan men inte i svenskan.

Ljudströmmen i hörlurarna bestod av en serie likadana ljud, sedan följde ett avvikande ljud i en komplex design. Materialet innehöll olika stimulus: en svensk vokalkontrast genom klangfärg, akustiska skillnader mellan de svenska vokalerna u och y – och en kinesisk kontrast, mellan hög jämn och stigande ton.

– Det vi kunde se var att hjärnan reagerar på 200 millisekunder efter avvikelsen och det ger en tydlig signatur i EEG-signalen. När kontrasten är av det slag som är språkligt relevant blev reaktionen starkare.

Resultaten var slående. Gruppen med vuxna adopterade uppvisade påfallande likheter med den kinesiska kontrollgruppen. Den del av hjärnbarken som hanterar ljud reagerade – utan att de adopterade själva var medvetna om det. Den svenska gruppen hade inte alls detta mönster.

– Trots att de adopterade alltså har förlorat kinesiskan visar deras hjärnor att språket finns kvar på mikronivå, säger Gunnar Norrman.

Men det rör sig om en strikt ljudmässig nivå. De vuxna adopterade känner igen ljuden på ett plan, men de behärskar inte alls sitt förstaspråk.

Tobias Hübinette, 50 år, docent i interkulturell pedagogik, forskare samt lärare i interkulturella studier och svenska som andraspråk vid Karlstads universitet.

Tobias Hübinette har gjort sig känd som en kritisk röst i den svenska debatten kring internationell adoption. Han är född 1971, och adopterades från Sydkorea till Sverige när han var 7 eller 8 månader gammal. I mitten av 1990-talet började han studera koreanska vid Stockholms universitet.
– Kursen dominerades på den tiden helt av adopterade. För min del berodde studierna på att jag är en språkmänniska. Jag hade tidigare bland annat studerat gaeliska och började intressera mig för mitt ursprung.
– Nu har ju forskare bevisat att det finns språkrester kvar, men jag kände inte att vi som var adopterade hade några fördelar gentemot de majoritetssvenska studenterna.
Tobias Hübinette är en av få adopterade som faktiskt har doktorerat inom sitt ursprungsspråk. Han känner till en handfull andra adopterade som också har gjort det, men inom andra språk än koreanska.
– Det är unikt för Sverige. Det är ju också det land som per capita har adopterat flest barn internationellt.

– Många adopterades också vid väldigt tidig ålder, så de kan ju inte behärska språket rent praktiskt. Men vi vet att språkljuden etableras tidigt, redan i moderlivet, och barn föds med fokus på språkljud. Så teoretiskt skulle de som har adopterats till ett annat land, med ett annat språk, kanske kunna ha en större ljudmässig – fonologisk – förståelse för språket i sitt ursprungsland, vilket ju också mina resultat antyder, säger Gunnar Norrman.

De första månaderna i livet tillbringade de vuxna adopterade i sin ursprungliga språkmiljö. Under den tiden grundläggs det fonetiska systemet i hjärnan, det vill säga systemet för språkljuden i det språk vi först kommer i kontakt med.

– Vi vet att det sker under det första levnadsåret. Efter tolv månaders ålder är inte hjärnan intresserad av att ta in nya ljud – då är den nöjd med det ljudsystem den har fått och börjar laborera med det, säger Niclas Abrahamsson.

Den franska forskaren Christophe Pallier och hans team har myntat begreppet neural nollställning, som står för det som sker när adopterade förlorar sitt förstaspråk och lär sig ett nytt. Men teorin om att barnens hjärnor skulle behöva nollställas eller börja om avfärdar både Niclas Abrahamsson och Gunnar Norrman.

– Trots att det kunskapsbaserade underlaget för den hypotesen är minst sagt skral, så citeras idén tämligen ofta. Tyvärr. Mer övertygande forskning visar att hjärnan är där den är vid en viss ålder och inte kan nollställas. Det som hjärnan har lärt sig går inte att vända på. Hjärnan tillägnar sig det nya språket utifrån det stadium där den befinner sig utvecklingsmässigt, säger Niclas Abrahamsson.

De adopterades hjärnor har samma förutsättningar för att lära sig ett nytt språk som invandrarbarn, men de sociala förutsättningarna skiljer sig åt. Invandrarbarn kommer oftast till Sverige med sina föräldrar och fortsätter att exponeras för förstaspråket. Detta gäller inte adoptivbarnen.

– Men när det gäller att lära sig svenska har de adopterade en fördel i att de har föräldrar som enbart pratar svenska med dem, vilket gör att de ger sina barn korrekt och mycket input på det språket, säger Niclas Abrahamsson.

– Att hjärnan skulle nollställas tror jag inte på – och det talar mina resultat emot. Det finns spår av det första språket kvar, även om det är omedvetet. Det är endast i avancerade studier av det här slaget som det ens syns. En intressant sak att undersöka är ifall detta skulle kunna ge några fördelar om den vuxna adopterade ville lära sig språket i ursprungslandet. Det har jag för avsikt att forska vidare på, säger Gunnar Norrman.

Gunnar Norrman berättar att det redan finns studier som tyder på detta.

– Man har tittat på inlärning av språkljud under ett antal veckor eller i korta experiment och sett att adopterade har en viss fördel i fråga om att återinlära språkljud som är typiska för deras förstaspråk. De får helt enkelt en högre korrekt svarsfrekvens när det gäller att lära sig att identifiera och urskilja dessa ljud.

Niclas Abrahamsson har tidigare deltagit i studier på vuxna adopterade från Sydkorea.

– Vi undersökte deras förmåga att uppfatta och skilja på olika koreanska ljud som saknas i svenskan. Och där var många av de adopterade bättre än de svenskfödda studenterna.

Men det betyder inte att det var ”lättare” för de adopterade vuxna att lära sig koreanska – ibland var det faktiskt svårare för dem.

– När det gällde grammatik och språkets mer avancerade byggstenar var de svenskfödda studenterna snarare mer avancerade än de som ingick i gruppen adopterade vuxna. Det beror troligen på att många adopterade läser språket av andra anledningar. De svenskfödda var akademiskt och språkligt intresserade, medan många i den adopterade gruppen ville söka sina rötter – eller så kände de ett slags förväntan från omgivningen, eller från sig själva, att de ”borde” vara intresserade av koreanska. Kanske utan att ha ett speciellt stort språkintresse, säger Niclas Abrahamsson.

Moa Danielsson, 29 år, it-tekniker

Moa Danielsson är född i Kina 1991. Hon var två år när hon adopterades av en svensk familj. När hon var tio år gick hennes svenska mamma och hon en kvällskurs i kinesiska.
– Läraren sa att jag hade fallenhet för språket. Men det var svårt och jag kände inte direkt att jag kunde mer bara för att jag hade hört språket som bebis.
Efter att Moa jobbat några år tog hon tjänstledigt och flyttade till Shanghai för att plugga kinesiska i tre månader.
– Jag var helt grön. Jag hade pluggat in hur man säger ’hej’ och tog med ett lexikon, men det använde jag inte särskilt mycket. Det blev mest att jag pratade engelska med de andra studenterna. 
Under dagarna hade hon undervisning i talad och skriftlig kinesiska. Lärarna talade knappt engelska. 
– Så småningom kunde jag uttrycka mig lite grann. Men sen åkte jag tillbaka till Stockholm, och nu har jag nog glömt det mesta. Jag tror att man måste vara på plats i Kina för att verkligen lära sig behärska språket.

En vuxen adopterad som har återerövrat sitt första språk är Marcus Padoonwong. Han adopterades från Thailand som fyraåring, men tappade språket när han kom till Sverige.

– Mina föräldrar har berättat att jag pratade thailändska första året. Sedan försvann det.

När han var 21 år gammal studerade han thailändska i två terminer vid Lunds universitet.

– Jag började söka mina rötter när jag var 19 år och jag blev oerhört frustrerad av att inte förstå skyltar, texter eller vad människorna runt omkring sade. Jag bestämde mig för att plugga thailändska. Dessutom är jag språkintresserad, så det föll sig naturligt, säger Marcus Padoonwong.

I dag arbetar han som konsulär handläggare vid Svenska ambassaden i Bangkok där han bor sedan 13 år tillbaka. I jobbet kommunicerar han mycket med thailändska myndigheter.

– I kortare konversationer är det nog ingen som märker att jag inte behärskar thailändska hundraprocentigt, men ibland betonar jag fel eller hittar inte rätt uttryck. Då tror de inte att jag är thai och undrar om jag är ”halvthai”. Men min ambition är att lära mig tala språket som en infödd, så jag jobbar hårt med glosor, fraser och uttal.

När Marcus Padoonwong studerade i Lund upplevde han ibland att han hade en fördel – när det gällde uttalet.

– Men det kan bero på att det kändes som att vår lärare hade högre krav på mig, eftersom jag är thailändare från början. När svenska studenter uttalade något som inte lät bra, lät läraren det ofta passera. Jag fick göra om tills det satt som det skulle.

Mats Almegård är frilansjournalist.

Av:

Bild: Jonas Malmström