Språket bland bergen

Längs en ringlande bergsväg breder Maaloula ut sig mellan branta klippor. Sex mil nordost om Damaskus ligger byn 1 350 meter över havet. Kyrktorn sticker upp över hustaken.

Helene Tajra går över byns torg och hälsar på bekanta. Hon bär stövlar, mössa och en tjock jacka. I Qalamounbergen sjunker temperaturen ofta under nollstrecket.

Här hörs inte de arabiska hälsningsfraser som är vanliga på andra håll i Syrien. ”Shlomo awfi” (’Hej, hur mår du?’) säger i stället Helene Tajra medan hon kliver över stenarna.
Byn är en av Syriens äldsta kristna boplatser och en av de sista orterna i världen där västnyarameiska fortfarande talas.

Men talarna blir allt färre. ­Unesco klassar språket som allvarligt hotat. I dag uppskattas mellan 600 och 800 personer bo kvar i bergsbyn. Enligt lokala språkforskare talar färre än hundra arameiska flytande.

– Vart tjugonde hus är bebott, ­säger Helene Tajra och tittar ut över husen som klamrar sig fast längs bergsväggarna.

På en höjd ovanför byn reser sig ett sönderskjutet lyxhotell. ­Innan det syriska ­inbördeskriget tog Maaloula emot tusentals be­sökare om året. När turisterna försvann minskade arbetstillfällena.

Spåren från kriget är tydliga. Betongen är genomborrad av kulhål, balkongerna har rasat samman och där det en gång satt fönster gapar nu tomma hål. 2013 tog en väpnad islamistisk grupp kontroll över området. En stor del av den kristna befolkningen flydde. Mer än ett årtionde senare har många fortfarande inte återvänt. Men utvandringen började långt innan dess.

– När människor lämnar slutar de tala språket. När de kommer tillbaka talar de arabiska. Efter ett tag försvinner arameiskan, säger Fadi Bargeel.

Iförd lång svart kåpa leder han söndagsmässan i klostret Sankt Sergius och Bacchus mittemot det forna hotellet. Innanför de tjocka stenmurarna ligger en 1 700 år gammal kyrka. Predikan hålls på arabiska.

– Vi har ännu inte infört arameiska i gudstjänsterna, säger Fadi Bargeel.

När Fadi Bargeel växte upp kunde han bara tala arameiska, arabiska lärde han sig först när han började skolan.

– Det är Kristus språk. Det är viktigt att någon bär det arv som våra förfäder lämnat vidare, säger han.

Arameiska är ett nordvästsemitiskt språk som växte fram under det första årtusendet före vår tideräkning och kom att fungera som administrativt och handelsspråk i stora delar av Mellan­östern.

– Vid den tidpunkten talades arameiska i hela Levanten, Irak och en stor del av östra Turkiet, ­säger Ghattas Eid, språkforskare vid Bonns universitet i Tyskland.

Han är född i Damaskus, har rötter i Maaloula och är specialiserad på västnyarameiska.
Under grekisk och romersk tid behöll arameiskan sin ställning som folkets språk, även om den inte längre användes inom förvaltningen. Efter 600-talet förändrades situationen.

– Arabiskan tog över och arameiska, som var det populära språket, försvagades steg för steg, säger Ghattas Eid.

Språket trängdes gradvis undan. Men fortsatte att talas i ­isolerade bergsbyar som Maaloula. Äkten­skap inom byn, begränsad urbanisering och brist på skolgång långt in på 1900-talet bidrog till att arameiskan kunde överleva.

Den arameiska som talas i Maaloula i dag är den närmast levande motsvarigheten till Jesus språk, men tvåtusen års språkutveckling gör att den inte är identisk.

Ghattas Eid placerar västarameiskan i en större språkfamilj med central, nordöstlig och mandeisk arabiska, besläktade men inte ömsesidigt begripliga. I områden där östarameiska talades fungerade det som kyrkans språk och fick en stark skrifttradition.

– I den östra delen har kyrkan hjälpt till att bevara arameiskan. I Maaloula var arameiskan folkets talade språk, säger Ghattas Eid.

När isoleringen minskade genom vägar, utbildning och migration försvagades västnyarameiskan.

För många äldre är arameiskan det språk de växte upp med och använde i hemmet och ­vardagen. Arabiskan kom först med ­skolan. I dag är det tvärtom. Barn och unga har arabiskan som sitt starkaste språk. Arameiskan talas framför allt av äldre, som försöker föra den vidare till yngre generationer.

I Helene Tajras hem sitter hennes barnbarn, 10-årige Andraous, med ett block i knät.

– Sjung den där sången du sjöng i morse, säger hon.

Han tar ton. Orden är arame­iska. Utan att veta det sjunger han meningar som ”Jag förvandlade mitt hjärta till en grotta” och ”En ängel ropar och världen ber”.

– Jag kan uttala dem, men jag vet inte vad de betyder, säger Andraous.

Han hämtar sitt block, sätter sig i soffan och läser högt. Hans 63-årige morfar lyssnar och översätter rad för rad. Som många i den äldre generationen talar han flytande, men kan inte skriva. I Maaloula har arameiskan framför allt varit ett talat språk.

– Vi lärde oss aldrig att skriva arameiska. Men i vår generation talade nästan ingen arabiska. Nu är det tvärtom, säger han.

I Maaloula arbetar invånare för att vända utvecklingen. I ett av ­husen längs med bergskammen sitter George Zaarour lutad över en tjock bok. Han för ett förstoringsglas över sidorna med arameisk skrift. I Maaloula är han känd som ”kungen av arameiska”. Han visar runt i sitt bibliotek. Han har ägnat decennier åt att dokumentera, undervisa och översätta. Han har tagit sig an alltifrån kyrkliga texter till världspoesi och skriver egna arameiska dikter och sånger.

I Maaloula är han både arkivarie, lärare och väktare av ett språk som saknar statligt skydd. I åratal har han arbetat ensam utan vare sig ekonomisk ersättning eller institutionellt stöd. De personliga initiativen är viktiga men han skulle vilja se större ansträngningar.

– Regeringarna har inte skyddat arameiskan på femtio år. Språket kommer att dö inom tio år om det inte införs i de officiella skolorna i Maaloula från lågstadiet, säger han.

I byn finns ett språkinstitut men ingen fast undervisning. I stället står språkentusiaster som George Zaarour för kurserna. I höstas examinerade han 15 lärare i arameiska efter att ha gett dem en intensivkurs.

I ett klassrum i kyrkan Sankt Georges undervisar nu ­läraren Malak Jibrayel barn ­mellan fem och tretton år. Hon lär ut språket med hjälp av musik.

– Sångerna hjälper mycket. De lär sig månader, veckodagar och siffror, säger hon.

På tavlan skriver hon ord med arameiska, arabiska och latinska bokstäver.

Under 2000-talet började lokala språkaktörer använda en variant av den arameiska kvadratskriften. Bokstavsformerna låg nära den skrift som i dag används för hebreiska. Efter kritik i medier förbjöd myndigheterna användningen. I dag skrivs västarameiska ofta med arabiska bokstäver och ibland med latinskt alfabet.

Barnen kommer en dag i veckan. Det är långtifrån tillräckligt, säger Malak Jibrayel.

– De behöver öva hemma. Ibland talar inte ens föräldrarna arameiska med sina barn.

Hon och de andra lärarna ­arbetar på frivillig basis vid sidan av sina ordinarie jobb.

Maaloula är en av tre byar i Qalamon där arameiska talas. Några kilometer bort ligger grannbyn Jubadeen. Här är befolkningen större och språket mer utbrett. I allt från sötsaksbutiker till små kiosker är arameiska det enda språk som hörs. Byn attackerades inte som Maaloula och har inte tömts på sina invånare. Arameiskan är känd som ”Jesus språk”, men här är invånarna muslimer.

– För ungefär 300 år sedan var alla här kristna och talade arameiska. När osmanerna tog över konverterade de, berättar Jihad Diman.

På väggen hänger ett diplom i västnyarameiska. Han har studerat språket vid universitetet i Damaskus och har skrivit flera böcker. Han plockar fram en av dem som handlar om hur språket ska kunna räddas.

– Det viktigaste är att hålla kvar befolkningen. Mina två söner är i Tyskland. Min brorson i Sverige, säger Jihad Diman.

Han beskriver hur det hårda klimatet och den svåra ekonomiska situationen får invånarna att ge sig av. Att bevara språket handlar för honom i första hand om att förbättra levnadsvillkoren.

– Stöd invånarna, ge dem uppvärmningsmaterial och förbättra skolorna så att familjerna inte tar sina barn till Damaskus.

Han har idéer om bland annat lån till jordbruk och handel för att skapa arbetstillfällen och utveckla turismen.

– Vi vill att befolkningen ska stanna. Så att de fortsätter att tala vårt språk, säger han.

Werner Arnold är professor i semitiska språk och har studerat västnyarameiska i Maaloula och Jubadeen sedan 1980-talet. Redan då såg han hur Maaloulas språkliga bas höll på att urholkas. Majoriteten av Maaloulaborna bodde permanent i Damaskus eller Beirut och kom bara hem på ­sommaren.

– Så fort de kom tillbaka började nästan alla tala arabiska, säger han.

I Jubadeen mötte Werner Arnold en helt annan verklighet. Byn har inte samma mönster av utflyttning. Fler gifter sig inom byn och bildar familj. Även om människor arbetar i Damaskus återvänder de hem varje kväll. De lever inte större delen av året i en arabisk språkmiljö.

Trots århundraden av dominans från arabiskan är västarameiskans inre struktur förvånansvärt stabil.

– De lånar ord, men arameiserar dem. Det har inte påverkat grammatiken, syntaxen eller ljud­systemet, säger Werner Arnold.

Han påminner om att västarameiskan överlevt i nästan tvåtusen år utan något etablerat skrift­system. Som han ser det är Jubadeen den plats där västarameiska har störst chans att leva vidare.

– De är muslimer, men stolta att tala Jesus språk. Om västnyarameiskan överlever de närmaste hundra åren så är det i Jubadeen.

Lina Malers är frilansjournalist.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.