Svenska studenter föredrar svenska

Någonstans i Sverige 2026. Statliga riktlinjer för smittskydd formuleras och ­tolkas i regionala rutiner, för att i mötet med patienter förklaras, omsättas i vård­insatser och dokumenteras av en sjuksköterska. På mot­svarande sätt blir tekniska krav och säkerhetsföreskrifter till praktisk verksamhet när en civilingenjör gör en risk­analys, redovisar slutsatser och presenterar ett åtgärdsprogram. Nästan oavsett vilket yrke man har så ingår man i en kedja av kommunikation i både tal och skrift. För att det här ska fungera måste språket finnas där som ett grund­läggande verktyg för till exempel ansvar och kvalitet.

I många yrken i Sverige är det svenska språket ett självklart arbetsredskap. Ändå är det långt ifrån självklart att svenskt fackspråk – de språkformer som används för kommunikation inom ett specifikt ämnesområde – ges utrymme i högre utbildning. Inom vissa ämnesområden är engelska framträdande som undervisningsspråk, medan undervisningen i andra främst sker på svenska, samtidigt som kurslitte­raturen kanske helt eller delvis är på ­engelska. I de här utbildningskon­texterna uppstår ett språkligt spänningsfält, där det svenska fackspråket får en oklar roll.

Hur detta spänningsfält faktiskt upplevs i och hanteras av högre utbildning är inte givet. Ett sätt att närma sig frågan är att lyssna till studenterna själva. Hur ser de på ­språkens roll i utbildningen och för framtida yrkesändamål? Och vilket eller vilka språk upplever de som viktiga i olika studiesituationer?

Vi har undersökt studenters attityder till språk i högre utbildning. Studien, som genomfördes av Chalmers tekniska högskola och Göteborgs universitet i samarbete med Språkrådet, bygger på svar från omkring 1 000 slumpmässigt utvalda studenter vid svenska universitet och högskolor. Och den ger oss till viss del svar på de här frågorna.

En klar majoritet – ungefär tre fjärdedelar – anser att svenskt fackspråk är viktigt eller mycket viktigt, både för studierna och för det framtida yrkeslivet. Detta gäller oavsett ämnesområde. Men särskilt tydlig är åsikten att svenska språket är viktigt inom professionsinriktade utbildningar, till exempel läkare, sjuksköterska, socionom eller lärare.

När enkätsvaren bryts ned efter kön, ålder, språkbakgrund och utbildningsnivå framträder andra skillnader mellan grupper, men den över­gripande bilden består: svenskt fackspråk uppfattas av de flesta studenter som ett natur­ligt inslag i utbildningen, och en självklar del av den kompetens högre utbildning ska ge.

Studenterna fick också ange vilket språk de föredrar i åtta olika lärandesituationer, som föreläsningar, seminarier, handledning och exami­nation. Konsekvent är det en överväldigande majoritet – mellan 70 och 90 procent – som föredrar svenska i samtliga situationer. Engelska accepteras i högre grad i vissa sammanhang, till exempel vid läsning av kurslitteratur, men svenska är genomgående det språk som flest studenter föredrar.

På avancerad nivå är det visserligen fler studenter som före­drar engelska än på grundnivå. Men även på avancerad nivå är svenskan i klar majoritet. På grund­nivån är det till exempel hela 92,1 procent som helst ser att föreläsare använder svenska medan bara 4,5 procent väljer engelska. Bland studenter på avancerad nivå är det 77 procent som föredrar föreläsningar på svenska och 15,6 procent som tycker att engelska är bättre.

Resultaten kan förstås mot bakgrund av två centrala omständigheter som påverkar språkanvändningen i högre utbildning. Den ena är det lagstadgade ansvaret som åligger myndigheter – till exempel högskolor och universitet – att utveckla och använda svenskt fackspråk. Den andra är varje universitets egen språkpolitik. Den finns oftast dokumenterad i en så kallad språk­policy, där parallellspråkighet – en funktionell samexistens mellan svenska och ­engelska – ofta framhålls som ett övergripande ideal (även om parallellspråkighet inte enbart behöver förstås som en tvåspråkig indelning).

Enligt Språkrådets undersökningar känner ungefär var fjärde svensk till att det finns en språklag i Sverige. Bland Språktidningens ­läsare är den siffran antagligen ­högre. För universitetens och högskolornas del är språk­lagens tolfte paragraf särskilt viktig. Där regleras nämligen att myndigheterna har ett ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas. Eftersom de flesta svenska universitet och högskolor är myndigheter gäller den här paragrafen även dem.

Kanske gäller den tolfte paragrafen lärosätena i ännu högre grad än andra myndigheter eftersom deras uppdrag ser ut på ett annat sätt. Alla myndigheter har ansvar för att underhålla och utveckla sin egen terminologi. Centrala studiestödsnämnden har en termlista som förklarar verksamhetsnära termer som eftergymnasial utbildning och återbetalning. Socialstyrelsens termbank innehåller termer som brukare och anhörigbidrag.

För högskolorna blir uppdraget lite annorlunda. Å ena sidan har vi den verksamhetsnära terminologin: hög­skole­poäng, termin, student. Å andra sidan har vi den ämnesnära terminologin: till exempel matematisk, språkvetenskaplig, ekonomisk, medicinsk och konstvetenskaplig terminologi (alltså ord som vektor, varietet, värde, ventrikel och valörmåleri).

Högskolornas uppgift är ju inte bara att bedriva verksamhet, utan också att skapa och lära ut kunskap. För att göra det behövs ett väl utvecklat fackspråk och en ­utvecklad och robust terminologi. Forskare kan inte utveckla ny kunskap utan att använda och ibland justera det språk som tillhör kunskapsfältet för att kunna tala om det nya. För studenter som lär sig något nytt är ämnesspråket både ett sätt att organisera den nya kunskapen och att socialiseras in i en ny kunskaps- eller yrkesgemenskap.

I samband med att språklagen infördes 2009 blev det klart att högskolorna skulle behöva hantera frågan om språk på ett lite annat sätt än andra myndigheter, eftersom det ingår i deras uppdrag att agera på en global arena i både utbildning och forskning. Samtidigt är universiteten arbets­platser i Sverige som ska erbjuda utbildning i Sverige, för svenska studenter och en svensk arbetsmarknad (inklusive andra myndigheter).

Högskolorna behövde själva hitta sätt att få de här spretande uppdragen att gå ihop. Därför uppmanades svenska lärosäten att formulera en lokal språkpolitik, en språkpolicy, för att reda ut vilka språk som skulle användas för vad i olika delar av verksamheten.

I dag har de flesta läro­sätena – 25 av alla 35 som ingick i vår undersökning – sammanställt en sådan policy. De allra flesta betonar parallellspråkighet, alltså att flera språk ska kunna sam­existera i samma verksamhet utan att något av dem existerar på bekostnad av något annat. I Malmö universitets språkpolicy beskrivs syftet till exempel så här: ­”Målet med parallellspråkighet är att förena ett medvetet arbete att stärka de internationella inslagen i utbildningen med att utveckla svensk terminologi och svenskspråkiga tal- och textmönster inom respektive område.” De språk det handlar om är i regel svenska och engelska, men principen omfattar i teorin även andra språk.

I den offentliga debatt som pågick innan språklagen fastslogs diskuterades hur mycket engelska som skulle komma in i högre utbildning, och när den skulle komma in. Efter många turer landade man i att utbildningar på grundnivå skulle präglas av svenska, med lite engelska inslag. Kurser på avancerad nivå skulle ha mer omfattande engelska inslag. I forskarutbildningen skulle doktoranderna förberedas för en internationell arbetsmarknad, och engelska skulle kunna ta mycket större plats. Men hela tiden skulle ­ämnenas traditioner och behov sätta gränserna.

När utbildningens språk möter samhällets språk blir frågan om fackspråk konkret. Vad som ryms i ­begreppet fackspråk är dock inte självklart. Det handlar varken enbart om ett akademiskt forskningsspråk eller om en yrkesjargong i vanlig bemärkelse. Fackspråk befinner sig snarare i gränslandet mellan akademisk kunskapsutveckling och yrkesmässig praktik. Det språk som utvecklas inom universitetens ämnes­discipliner är inte identiskt med det språk som används i vård, skola, rätts­väsende eller teknik, men de är nära förbundna. Och vi har ord i vår vokabulär som faktiskt synliggör detta gränsland, där fack i ord som fackmanna­mässig, fackförbund och fackuttryck pekar på något som tillhör en avgränsad kompetens, som kräver särskild kunskap, inte är allmänt, godtyckligt eller privat språkande. Fackspråk måste alltså vara delbart inom en gemenskap, som våra inledande exempel med sjuksköterskan och civilingenjören inom deras respektive yrkesgemenskaper.

Akademin är i sig en yrkespraktik, med sina egna språkliga normer och genrer. Samtidigt har högre utbildning till uppgift att förbereda studenter för andra praktiker, där ansvar, dokumentation, beslut och kommunikation ­vilar på språklig precision. I den meningen är fackspråk inte ett extra lager ovanpå ämneskunskap, utan en förutsättning för att kunskap ska kunna omsättas i praktik.

Studenternas svar i vår studie kan därför ses som ett uttryck för behovet av språklig koherens och kontinuitet: ­mellan utbildning och yrke, mellan teori och praktik, mellan akademisk begreppsbildning och professionell kommunikation. När svenskt fackspråk blir osynligt i utbildningen riskerar denna koherens och kontinuitet att brytas.

Parallellspråkighet som ideal förutsätter då inte bara tillgång till flera språk, utan också ett medvetet arbete med vilket språk som bär vilket ansvar och i vilka sammanhang.

Frågan om fackspråk handlar därmed inte i första hand om valet mellan svenska och engelska. Den handlar om ­vilket ansvar högre utbildning tar för de språkliga resurser som krävs för professions­utövning.

Studenternas svar pekar mot en spänning mellan ambition och genomförande: parallellspråkighet må vara ett tydligt ideal i lärosätenas språkpolitik, men i praktiken riskerar svenskt fackspråk att bli underförstått snarare än undervisat. Detta är inte språklig likriktning eller ett försök att ställa språk mot varandra, utan ett resonemang om funktionella språkval och språkliga resurser i relation till utbildningens och yrkeslivets krav.

För lärosätena innebär detta ett ansvar att göra fackspråkliga mål synliga och funktionella i utbild­ningen. Det gör man inte genom att välja bort engelskan eller andra språk, utan genom att säkerställa att svenskan faktiskt används och utvecklas där den behövs.

Hans Malmström är professor vid Institutionen för vetenskapens kommunikation och lärande vid Chalmers tekniska högskola.

Susanna Karlsson är docent i nordiska språk vid Göteborgs universitet.

Marcus Warnby är lektor i språkdidaktik vid Göteborgs universitet.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.