Ordet kan vara en dialektal variant
Vad betyder och varifrån kommer dialektordet bläfta?
Bild: Saga Bergebo
Fråga: Hustrun och jag använder ett ord sedan vår barndom i Boråstrakten: bläfta. Vad är det här för ord? Vi använder det i betydelsen ’fläkta’, exempelvis: ”Det bläftar.” ’Det fläktar, blåser lite.’ Men vi hittar ingen etymologi kring ordet. Det hoppas vi få hjälp med.
Lars
Svar: I våra dialektordsamlingar på Institutet för språk och folkminnen finns belägg på dialektordet bläfta från Halland och Västergötland. I båda dessa landskap har det kunnat användas i betydelsen ’vifta’, som i följande språkprov – där L står för tjockt l-ljud – ur samlingarna från Halland: ”Hu sad å bLefta me hanna fôr ansektet fôr de skulle swaLa”, ’hon satt och viftade med handen för ansiktet för att det skulle svalka’.
Från Västergötland har vi också belägg på att bläfta kan användas i den betydelse du anger, nämligen: ’fladdra för vinden, fläkta’. Ett exempel ur samlingarna är: ”TvättkLära (tvättkläderna) bLäftar bra ida”. I Halland kan ordet också betyda ’om ljuslåga: flämta’: ”Va lampa bLeftar, hu dör la”.
I Norsk ordbok ser vi att ordet finns i norska som blefta: ”Flagget blefta i vinden” (Gildeskål; Salten; Nordland; Nord-Noreg; nordanfjells; Noreg). Tyvärr finns ingen etymologi angiven i Norsk ordbok, som ungefär motsvarar Svenska Akademiens ordbok i Sverige, fast med fler dialektord.
Mina kollegor och jag har dock en teori kring etymologin. Det finns också ett ord bläkta, som i svenska dialekter används med samma betydelse som bläfta, fast det är mer utspritt. Bläfta skulle kunna vara en variant av ursprungsformen bläkta, som uppkommit i just Halland, Västergötland och vissa norska dialekter.
Bläkta är enligt Norsk ordbok en dialektal variant av ordet blikta med betydelsen ’glimta; blinka; svinga, vifta’. Det är inte svårt att tänka sig detta överfört till en liten fläkt eller vindpust, något som snabbt viftar förbi. Blikta i sin tur är bildat till blik (på svenska: blick, jämför ögonblick, ”det är över på ett blick”), det vill säga ’blink, glimt’.
Notera att det är en kvalificerad gissning från vår sida att bläfta är en variant av bläkta. Såsom det oftast är med språk, finns det inget sätt att i dag ta reda på hur ordet faktiskt uppkom. Vi bedömer dock att det är ganska sannolikt att det kan ha gått till så här.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Fråga: Hustrun och jag använder ett ord sedan vår barndom i Boråstrakten: bläfta. Vad är det här för ord? Vi använder det i betydelsen ’fläkta’, exempelvis: ”Det bläftar.” ’Det fläktar, blåser lite.’ Men vi hittar ingen etymologi kring ordet. Det hoppas vi få hjälp med.
Lars
Svar: I våra dialektordsamlingar på Institutet för språk och folkminnen finns belägg på dialektordet bläfta från Halland och Västergötland. I båda dessa landskap har det kunnat användas i betydelsen ’vifta’, som i följande språkprov – där L står för tjockt l-ljud – ur samlingarna från Halland: ”Hu sad å bLefta me hanna fôr ansektet fôr de skulle swaLa”, ’hon satt och viftade med handen för ansiktet för att det skulle svalka’.
Från Västergötland har vi också belägg på att bläfta kan användas i den betydelse du anger, nämligen: ’fladdra för vinden, fläkta’. Ett exempel ur samlingarna är: ”TvättkLära (tvättkläderna) bLäftar bra ida”. I Halland kan ordet också betyda ’om ljuslåga: flämta’: ”Va lampa bLeftar, hu dör la”.
I Norsk ordbok ser vi att ordet finns i norska som blefta: ”Flagget blefta i vinden” (Gildeskål; Salten; Nordland; Nord-Noreg; nordanfjells; Noreg). Tyvärr finns ingen etymologi angiven i Norsk ordbok, som ungefär motsvarar Svenska Akademiens ordbok i Sverige, fast med fler dialektord.
Mina kollegor och jag har dock en teori kring etymologin. Det finns också ett ord bläkta, som i svenska dialekter används med samma betydelse som bläfta, fast det är mer utspritt. Bläfta skulle kunna vara en variant av ursprungsformen bläkta, som uppkommit i just Halland, Västergötland och vissa norska dialekter.
Bläkta är enligt Norsk ordbok en dialektal variant av ordet blikta med betydelsen ’glimta; blinka; svinga, vifta’. Det är inte svårt att tänka sig detta överfört till en liten fläkt eller vindpust, något som snabbt viftar förbi. Blikta i sin tur är bildat till blik (på svenska: blick, jämför ögonblick, ”det är över på ett blick”), det vill säga ’blink, glimt’.
Notera att det är en kvalificerad gissning från vår sida att bläfta är en variant av bläkta. Såsom det oftast är med språk, finns det inget sätt att i dag ta reda på hur ordet faktiskt uppkom. Vi bedömer dock att det är ganska sannolikt att det kan ha gått till så här.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
