Språkresa genom radions era

Text:

Foto: Istockphoto

Alla som säger arKitekt borde dra ut pinnen ur röva.”
En student i arkitektur citeras i radioprogrammet Språket i P1 – och i Åke Jonssons bok Radion och språket. Åke Jonsson är före detta hallåman, sportmedarbetare och språkvårdare i radions tjänst. Här tar han oss med på en lustfylld radiohistorisk språkresa.

Allt sedan sändningarna började 1925 har radiopratarnas röster, deras uttal och ordval väckt våra hetaste språkkänslor. ”Ofta har lyssnarna inte nöjt sig med att utbyta tankar om radiospråket med sina närmaste. Nej, de har skrivit brev eller ringt upp och låtit företaget få veta”, skriver Åke Jonsson diplomatiskt.

Radiorösterna var länge starkt präglade av den mellansvenska talspråksnorm som tidigt mejslades fram, och som stöddes av att Stockholm var den främsta sändningsorten och att medarbetarna i första hand rekryterades från Mellansverige. Men en diskussion 1935, mellan språkforskare, skolfolk, författare och skådespelare, resulterade i en förändrad syn. De flesta tyckte att radion borde bjuda på både riksspråk och dialekter – och så har det ju också gradvis blivit, även om lyssnarnas reaktioner mot utpräglade dialekter aldrig har avtagit helt.

Internt har språkfrågor också regelbundet tagits upp och förhandlats. 1981 blev Åke Jonsson radions första fasta språkvårdare, och han låter oss ta del av argumenten bakom radiouttalet av allt från kiosk, dirigera och flickor till Rushdie, Burträsk och Belarus.

Svordomar är något annat som sticker i lyssnarnas öron. ”Kritiken mot svordomar i radio har på det hela taget skiljt sig från annan kritik mot språkbruket”, skriver Åke Jonsson. De som klagar är ofta upprörda över att svordomar över huvud taget får förekomma i radion, ens i litteraturuppläsningar eller pjäser. Han berättar också att allt fler kvinnor började framföra önskemål ”om mer dialogiska programformer” från mitten av 1930-talet. I och med detta blev lyssnarbreven, och svaren på dem, ett frekvent inslag i programmen.

Åke Jonssons kärlek till språket och radiomediet går inte att ta miste på. I en era där ”ljud” har fått trendstämpel är förstås förhoppningen att såväl språk som innehåll ska behandlas med samma respekt och tolerans framöver.

Maria Arnstad är redaktör på Språktidningen.