Att säga det onämnbara

Text:

Så här i midsommartid vill jag ta bladet från munnen och skriva om sex. Rättare sagt, om sexskildringar i litteraturen, och med särskild betoning på om. För det är vad översättare också sysslar med emellanåt – omskrivande till ett annat språk.

Och det är minsann inte okomplicerat. Som en osynlig inkräktare eller udda part i ett privat ögonblick förväntas man, utan att varken störa eller förstöra, återge det som utspelar sig i originalet, och det kan i sin tur se ut precis hur som helst. Allt ifrån fyllek över en gravsten till detaljerat beskrivna samlag i en skolsal, där man som läsare nästan befinner sig på pornivå i kläm mellan svettiga kroppar, sysselsatta med att leka ”djuret med två ryggar”. Eller bara antytt, som i Sofi Oksanens Utrensning: ”Viskningar, mummel, försiktigt sorl från sängkläder om natten. Prassel av halm från madrassen och järnsängens gnissel (…) kvidanden som kvävs i kudden och gnyende tystat av händer” (min översättning).

Vad gör översättaren? Jag brukar tänka på textens intentioner. Vilka tror jag att de är? Hur förväntas läsaren uppleva det beskrivna: är det på allvar, ska vi skratta, gråta, förfäras eller bli kittlade? Benämningar på könsorgan och andra erogena zoner utgör en helt egen domän i det allmänna ordförrådet och att hitta rätt valör på målspråket är ingen självklarhet. Ibland blir det ofrivilligt komiskt. Det sker inte minst när anatomiska detaljer hamnar under lupp. Eller när kroppsläten ska återges. Syftet är oftast det motsatta; det lilla födelsemärket på snoppen omnämns för att öka känslan av intimitet. Men för mig, som likt en radiokorrespondent måste hålla huvudet kallt och återge vad jag ser, duger det inte att låta mitt fniss avspegla sig i översättningen. Inte ens om ursprungstexten är medioker. Som översättare går jag därför kliniskt till väga. Inför den hetaste skildring strävar jag krasst efter att återskapa känslan på målspråket. Jag kan alltså inte ge mig hän. Det betyder emellertid inte att jag inte kan bli berörd. Förmodligen bygger svårigheterna på att känslan i det som ska skildras egentligen befinner sig bortom orden. Det vilar något gudomligt och ogripbart över den. Sexualiteten låter sig inte fångas verbalt. Innebörden vistas i tomrummen mellan orden. Därför väcker kanske det endast antydda oftast de starkaste reaktionerna. Som läsare och översättare låter jag då fantasin sköta resten, och den är gränslös.

”Sex är kul – eller ett helsike” är rubriken på en artikel i en damtidning, som nygifta Muriel läser på sitt hotellrum i J.D. Salingers mest kända novell, En dag som gjord för bananfisk, i översättning av Stina Hammar. Att översätta sex kan vara kul – eller ett helsike, det är jag benägen att hålla med om. God fortsättning på sommaren!

Janina Orlov är översättare från ryska och finska till svenska.