Släpp loss italienskan

På mitt nattygsbord ligger Petrarcas Canzoniere och glöder av pretentioner. Jag brukar mumla verserna för mig själv. Det är så vackert. Jag förstår nästan vad det betyder. 

 

Solo et pensoso i più deserti campi

 

vo mesurando a passi tardi et lenti,

 

et gli occhi porto per fuggire intenti

 

ove vestigio human l’arena stampi.

 

För två år sedan flyttade jag till Florens. Då skulle jag lära mig italienska. Dantes, operans och Morantes språk, det som sägs ena det så splittrade Italien. 

 

Men det är jobbigt att lära sig språk. Det har tagit hela mitt vuxna liv att lära mig tre språk så pass bra att jag kan skämta på dem. Dessutom krävs ständig fortbildning och envis koncentration. För mitt i den enklaste mening kan hjärnan haka upp sig och undra: ”ska det vara une eller un, de eller dem, so eller so-what?”

 

Vem har egentligen tid att lära sig språk? Alla oregelbundna verb, particip och ackusativobjekt? Absolut inte en trebarnsmor med två karriärer och en fullvuxen fransman att hålla reda på. I synnerhet inte om hon också vill få tid att grilla calamar och passa pastan så den håller sig al dente. 

 

Så jag tänkte: Jag sänker ribban. Hur svårt kan det vara? Till och med Berlu­sconi talar ju språket. Jag kan dessutom en del italienska operatexter.­ De borde bli användbara. Hur kan jag – en medelålders tjockis – vara så vig? La donna e mobile. Hur beskriver man känslan av övergivenhet när ett romanmanus går till tryck? Una furtiva lagrima. Var­för skämta och behärska språkets ironiska skiftningar? Dessutom talar jag ett närliggande språk flytande. Jag kan improvisera, tala franska med italiensk accent. 

 

Till en början verkade det som om jag var något på spåren. På allysatis.org – en gratis online-kurs i italienska – fick jag veta följande:

 

”Du behöver inte att lära grammatik, eller stava för att tala. […] Det är omöjligt att lära ett språk i en boka. Du måste bli förtrogen med låter. […] Jag lyssnar, mig ser, mig lärer.”

 

Ni hör. Vi borde släppa reglerna. Släppa loss. 

 

Hur det gick? Jag lämnade min första lektion i italienska, träffade en bekant på gatan i Florens, och sade självsäkert: ”Jag måste rusa, gå några ärenden.” ”Herre­gud”, skrek hon. Tårarna steg i hennes ögon. ”Varför måste ni fly? Vad är det som har hänt?”

 

Så jag ringde min vän Mari. ”Jag begriper inte”, sade jag. ”Italienska är för svårt.” Och så mumlade jag Petrarcas verser, de himmelskt vackra. 

 

”En favorit!” svarade Mari, som inte heller kan italienska. Och så översatte hon. 

 

Ensam en penna i desserten slår läger 

 

Trött ditt uppmätta pass i handflatan 

 

väger 

 

Och glider också portot i frysen så fort 

 

Mänsklig väst på arenan med sitt 

 

stämplade kort