Bild: 
Martin Stenmark
"Strikt talat finns det två typer av manhatare”

En

En för alla, ALLA för en?

”Men nog så vill en väl gråta, när en är ensam och ond och dum”, skrev Gustaf Fröding 1896, när han ville låta som ett gammalt bergtroll med smak för lengulhåriga, mildögda prinsessor. ”De fria aborternas historia är kortare än en kan tro”, skriver tidningen Feministiskt Perspektiv 2016, när den vill uppmärksamma den svenska aborträtten.

Fröding skrev på dialekt. Han använder ordet en där många andra skulle använda man: ”Men nog så vill man väl gråta, när man är …” I värmländskan har en använts länge på detta sätt, åtminstone i vissa grammatiska positioner. Feministiskt Perspektiv ger exempel på ett liknande en-bruk, men det är av ett annat slag. Ingen nationalromantisk bygderomantik, snarare världsomstörtande feministisk gerillaverksamhet.

Man och en kan alltså bägge användas som pronomen, för att syfta på ”en person i allmänhet”, en obestämd person eller grupp av personer. Och den som har ögon och öron med sig har märkt ett ökat bruk av en i stället för man de senaste åren. Jag ser det inte bara i radikal press utan också i mainstreammassmedierna. Men framför allt stöter jag på det bland mina studenter. Minst en eller två en-användare i varje grupp. Eller ska vi kanske korta ner det till en-vändare? Envändare? Och de gör det inte bara i skrift, utan lika ofta också när de pratar.

Men gerillaverksamhet, vad menar jag? Ska manligheten utplånas, till och med i språket?

Nej, feminister är sällan manshatare. Men så länge mansplaining, manspreading och allmän manpower fortfar att vara så vanligt förekommande, är det kanske inte så konstigt att vissa önskar att sänka manhalten, åtminstone i språket. Ta bort det opersonliga pronomenet man och du genomför en ordentlig sänkning av normaliserat patriarkat bara så där.

Strikt talat finns det två typer av man-hatare. Dels har vi dem som ogillar konstruktioner med man rent allmänt, för att det döljer och fluffar till. Man ska höja priset på mjölk. Vem är man? Staten? Bonden? Konsum? Tala ur skägget, så vi vet vart vi ska skicka protestlistan! Dels har vi dem som tycker att det lilla ordet är en liten liten kugge i det patriarkala maskineriet, det som skär mänskligheten i två halvor och uppvärderar den ena på den andras bekostnad.

Det är de sistnämnda som tagit till sig dialekt-en, om ordvitsen tillåts. Så kan de vid behov dölja och fluffa till, och ändå lura den manliga normen på konfekten. Genom att använda en som om det betydde alla.

Jag är imponerad. Det tar övning och envetenhet för att träna in något sådant, särskilt i tal. Pronomenet är vanligt och obetonat. Därmed är det lätt att glömma av. Ständig helspänn vid språkproduktion anmodas. En trolig och trevlig bieffekt blir att denna övning i språkvighet säkert motionerar någon intressant del av hjärnan och minskar risken för demens.

Men poängen är naturligtvis en annan. De som säger att tilltaget stör språkflödet har missat att det just är detta som är poängen. Att störa. Språkörat såväl som rådande ordning.

Språket är förunderligt. Hur vi använder det avslöjar mycket om varifrån vi kommer och vart vi vill. Nu kan det också berätta hur vi resonerar i politiken. Klart att det kan störa om någon resonerar annorledes.

Kanske kan envändandet kallas för en politolekt? Precis som vi har dialekter – som avslöjar varifrån vi kommer, och sociolekter – som avslöjar vår grupptillhörighet, så berättar envändaren vad hen anser om mansdominans, orättvisor baserade på kön och sexism.

En bild säger mer än tusen ord, brukar det sägas. Det kan språket inte tävla med. Men det lilla ordet en, inskjutet i stället för ett man, säger åtminstone tre: jag är feminist. Så kan en skrika NER MED PATRIARKATET! utan att så mycket som höja rösten. Som en regnbågsflagga i fönstret berättar denna lilla abrovink att det finns saker envändaren vill ändra på i samhället.

Men tar greppet automatiskt bort den nattståndna ordningen av manlig överhöghet och låter språket, och oss, skutta fritt och befriat över gröna ängar? Nja, om det vore så enkelt att radera tusentals år av kvinnoförtryck hade det väl gjorts förr. Men kanske envändandet jobbar på en undermedveten nivå? Så tankarna klarnar och trycket lättar lite över lag. Fast är det inte viktigare att lägga kraften på att värna aborträtten?

Medan vi resonerar fram och tillbaka spinner feminister osynliga nät av igenkännandets glädje mellan sig. Politik är att vilja, var det någon som sa en gång. Politik är också att hitta likasinnade, finna allianser, styrka i samarbete och samvaro. När en kämpar för något får en jobba på flera fronter. Ta till de vapen som finns. Då är språket ett vapen med mervärde: billigt, klimatsmart och extremt socialt.

Envändandet är ett spännande och nytt fenomen som det ska bli roligt att följa. För att se om det förblir ett feministiskt opinionsverktyg. Eller om det kanske tar över totalt? För en borde inte vara feminist – alla borde vara feminister.

Karin Milles är docent i svenska vid Södertörns högskola.

Publicerad i nummer: 
September 2016