Bild: 
Per Kårehed
Snacka om baklänges. Anna Gunnarsdotter Grönberg (t v) och Lena Grön Schmidt tar ordlekarna på allvar.

Segnälkab mo akcans

Varför vända på orden? Bara för att det går! För att det studsar och sjunger, skaver lite skruvat eller ligger så skönt på tungan.

Nästan alla leker med ord. Barn gör det som ett led i språkutvecklingen. De prövar språkets möjligheter innan det får en fast form i modersmålet. När barnen sedan möter skolan med regler och grammatik, rättstavning och rödpennor, avtar ordleken. Men i hemmets vrå, inom familjen och i andra interna grupper stannar den ofta kvar – som en sorts sammanhållande ”hemligt” språk.

– Mipp! säger Anna Gunnarsdotter Grönberg.

– Mrynmorv! kontrar hennes syster Lena Grön Schmidt.

Det är som att se Piff och Puff berätta om hur de klädde granen på julafton. En ordpingis med upplägg, smashar, kantbollar och nätrullare i snabb takt. Mipp! betyder självfallet Topp!

Det började med ”i-sprikit”, där systrarna bytte ut alla vokaler mot i. Sedan gick de vidare och bytte ut första konsonanten mot m.

Grynkorven, mrynmorven, kommer från Povel Ramel, en viktig inspirationskälla när de började ordleka som barn för 35 år sedan. Hans bok och skiva Lingonben är milstilpir.

Pappa uppmuntrade leken och i hemmet kunde ingen hicka eller rapa okommenterat. Det utlöste ofelbart frasen ”Absalon var en kungason”, som genast besvarades med ”Äppelkaka var hans älsklingsrätt”.

Fläskkotletter heter kläskefroketter och om någon nyser säger man självfallet Prozac!

– När vi träffas och umgås är det inte många meningar som inte är trams eller bakvänt eller fel ord. Vi använder fel ord bara för att vi kan. Varför använda vanliga ord när det finns mycket roligare? säger Anna Gunnarsdotter Grönberg.

Efter en uppväxt med ordlekande fann hon det helt naturligt att bli språkvetare, specialiserad på sociolingvistik.

En sociolingvist utforskar språkets sociala funktion, relationen mellan språket och omgivningen. Man skulle kunna säga att lek med ord fungerar som ett socialt kitt – ett gruppspråk som håller familjemedlemmarna samman.

Och den som i familjen har vridit och vänt på ord sedan barnsben kan, som Anna Gunnarsdotter Grönberg, utveckla ett intresse för att se hur språket inverkar på sociala relationer.

– En del har helt enkelt lättare att leka med ord än andra, resonerar Lena Grön Schmidt. Ett slags bollsinne.

Språkvetaren John M. Dienhart definierar fem typer av lingvistiska triggers, nyckelord som utlöser eller utgör ordleken:

Inte sällan är triggern ofrivillig komik, till exempel en felsägning, som spontant byggs ut till ett skämt. Att tolka uttryck bokstavligt är en annan utgångspunkt, till exempel Stå på dig – annars gör någon annan det.

Allitterationer, eller bokstavsrim, är tacksamma att spinna loss på, som i lilla Lisa lunkar lätt.

Ordleken skapas oftast i nuet. Den är spontan och fri i sin form. I extremfall är den totalt obegriplig för alla utom de närmast inblandade.

Som en jazzlåt improviserad av bandets medlemmar. Humorförnyarna Lasse O’Månsson och Bertil Pettersson, med radioprogrammet Blå tummen på 1960-talet var inspirerade av just jazzens fria form. I sketchen Korven tänjer de på språket och byter roller:

Kan jag få en korv med bröd?
Ska det vara med bröd?
Nej tack.
Ingen senap heller?
Jo, på brödet.
Ska jag sockra på korven?
Nej ... ni tycker ju i alla fall inte om det.
Åjo, det gör jag visst.
Tack, inte så mycket korv.
Ni, eh ... kanske inte tycker om korv?
Jag vet inte.
[...]

Generellt är humor en form av positiv social kontroll inom gruppen, resonerar Olle Ferm, historiker vid Stockholms universitet. Den definierar vad som får sägas och inte sägas. Den bygger gemenskap, men kan samtidigt utesluta andra. Såväl familjer som humorgäng, jazzorkestrar och nyförälskade par kan skapa sina egna ordlekar.

Det enkla svaret på frågan varför man leker med ord är ”för att jag kan”. Men alla gör det inte i samma utsträckning, så det måste finnas något mer. Till exempel att man blivit uppmuntrad att leka med ord som barn, man har sett hur ens försök att bilda ord väcker skratt och leenden. Där bygger ordleken på något som kommer naturligt när barnen testar sitt modersmål. Många familjer har nog bevarat och återanvänt ”tokiga” ord eller fraser som barnen sagt när de var små, och införlivat dem i den gemensamma jargongen i hemmet.

Dott! säger Ylva Lindahl när hon hugger in på sin lunch.

– Det sade min yngsta dotter innan hon kunde prata rent. Nu säger alla det i familjen, det har vi gjort i tjugo år. Vi kan inte längre säga Gott! Vi har fastnat i barnspråket.

Journalisten Ylva Lindahl har alltid rappt munhuggits med framför allt sin mamma och syster, något hon fört vidare till sina båda döttrar – ordvrängare i tre generationer.

– Det kommer av sig självt, säger Ylva Lindahl. Jag tycker mest det är besvärligt, det låter ju roligt men fyller ingen funktion. Jag frågade syrran varför vi håller på så här. ”För att det går!” svarade hon.

Att stimulera till ordlek kan också vara ett sätt att förbereda barn för ett yrkesliv där språket spelar en viktig roll. Man lär sig behärska det utan och innan.

– Vår pappa, som är språkpolis, har lärt oss att tala korrekt, men samtidigt uppmuntrat till kreativa ordlekar. Ungefär som när en konststuderande måste lära sig grunderna inom kroki, färglära och så vidare innan hen kan gå utanför ramarna och experimentera, säger Anna Gunnarsdotter Grönberg.

Ibland kan den ständiga leken med ord bli jobbig för omgivningen – och ibland för en själv. Det vittnar notoriska ordlekare om. I värsta fall kan det bli ett tvång, och är då ofta förknippat med diagnoser som tourettes syndrom, autism och asperger. Det är inte längre någon lek, och det är också mer individbegränsat och har inte så mycket med gruppspråk att göra. Men den som har en diagnos kan också leka med ord för att det är roligt.

Ett extremfall är att tala baklänges – att vända helt på ord, fraser eller hela meningar. En större tvärvetenskaplig studie, utförd i Serbien och ledd av den medicinske forskaren Stefan Prekovic, kopplar den förmågan till stort arbetsminne.

Men flera mekanismer i hjärnan är inblandade, det finns exempel på människor som plötsligt börjar tala baklänges efter en olycka eller operation i huvudet. Någonstans sitter alltså en spärr som gör att inte alla människor talar baklänges hela tiden.

Den som har lätt för att tala baklänges är ofta också bra på siffror, att till exempel kunna multiplicera höga tal i huvudet. Det hör samman med det utvecklade arbetsminnet. ”Fotografiskt minne”, säger många om denna förmåga.

Det finns två huvudprinciper, som tycks vara lika vanliga.

Förmågan att tala baklänges kan även kopplas till musikalitet och gehör, fallenhet för rim och ramsor, sinne för språkets rytm och melodi. De riktigt avancerade till och med sjunger baklänges.

Under 1940- och 1950-talen turnerade Marianne Wersäll i folkparkerna och sjöng, mest framlänges men även baklänges. Ett paradnummer var Evert Taubes Slavalasöjs.

– Hon var en tio år och gick på stan med sin pappa när han upptäckte att hon sa gatunamn baklänges. Han provade med längre och längre ord, det fanns inget stopp! Hon kunde se orden framför sig. Blixtsnabbt räknade hon stavelser, vände dem baklänges och sa hur många bokstäver det var, berättar dottern Madeleine Reuterswärd.

När Marianne Wersäll pluggade på högskolan började hon uppträda i folkparkerna.

– Hon sjöng inte bara utan frågade även publiken om långa ord, som hon genast sa baklänges. Även på andra språk, framför allt på tyska, säger Madeleine Reuterswärd.

Musikgruppen Östen med resten brukar sjunga Roland highway, där de kastat om bokstäverna i skeppsnamnet Highland rover i Evert Taubes Balladen om Gustav Blom från Borås. Åren 1999–2000 gick de ett steg längre och skapade lekprogrammet Uppdrag musik på tv. De spelade sånger baklänges, och tävlande skulle gissa låtarna.

– Vi insåg bland annat att att man måste tänka extra på pauserna när man spelar baklänges. Vi spelade in låtar på rullband, som vi sedan vände på, skrev ner noterna och försökte spela och sjunga som det lät. Sedan kom vi på att vi även skulle göra rörelser baklänges. Det var oerhört mycket jobb! säger Östen Eriksson.

Mats Karlsson är frilansjournalist.

Fakta

Polysemi – ord som stavas lika och är betydelsemässigt besläktade – som i Att bära slips är en fluga.

Homonymi – ord som betyder olika saker men som stavas lika – som i Jag åt en lampa. Hur gick det? Lös i magen.

Homofoni – ord som uttalas lika – som i Det verkar vara värkar.

Parafoni – ord som uttalas nästan lika – som i Han skar handskar.

Hahafoni – nonsensord som liknar vanliga ord – som kläskefroketter.

Fakta

Första principen: Man vänder på grafemen, det vill säga ordens bokstäver så som de skrivs. Exempel: station – noi-tats.

Andra principen: Man vänder på fonemen, språkljuden, så som de låter. Exempel: station – no-sch-ats

Publicerad i nummer: 
Maj 2016