Bild: 
Niclas Burenhult
Bosättning. Jahaibostäder vid Temengorsjön i norra Malaysia.

Visst kan orden fånga doften!

 
av: Christian Ahlskog

Svenskan har få specifika ord för lukter. Länge har man trott att detta har biologiska orsaker. Men jahaifolket i Malaysia ger bevis på att antalet luktord i ett språk har med kulturen att göra.

Neurobiologer vid Rockefeller university i New York konstaterade nyligen att vi människor troligen kan skilja mellan 1 000 miljarder lukter. De lät försökspersoner avgöra om de kände skillnad mellan olika kombinationer av 128 skilda luktämnen. Med ledning av resultatet räknade forskarna sedan fram talet 1 000 miljarder. Sedan nästan hundra år har man – helt grundlöst – antagit att det maximala antalet lukter en människa kan uppfatta är 10 000.

Men trots att vi människor alltså kan urskilja otaliga dofter, finns i svenskan och andra västerländska språk få ord att uttrycka dem med. I stället används termer som är mer allmänt beskrivande, eller pekar mot luktens källa. I Systembolagets katalog över dofter hittar man ord som bärig, diskret, druvig, elegant, harmonisk, jordig, knuten, nyanserad, parfymerad, rökig och ursprungstypisk. Inget av dessa ord är specifikt för lukter.

Uppfattningen att alla mänskliga språk har denna brist på lukttermer har varit förhärskande bland psykologer, språk-, kognitions- och hjärnforskare under hela 1900-talet. Men hypotesen börjar ifrågasättas, bland annat av språkforskarna Niclas Burenhult vid Lunds universitet och Asifa Majid vid Radbouduniversitetet i nederländska Nijmegen. De har hittat en hel uppsättning luktord hos jahaifolket, ett jägar- och samlarfolk i Malaysia.

 – Det har visat sig att jahaifolket har minst tolv abstrakta, vardagliga termer för lukter. Att de är abstrakta betyder att de inte har någon konkret eller känslomässig anknytning till luktkällan. På så vis skiljer de sig från ord som syftar på ursprunget, till exempel det luktar kanel, eller termer som uttrycker en reaktion baserad på känslor, som det luktar gott eller det luktar förfärligt, säger Niclas Burenhult

Och jahai-talare är inte ensamma om det här. Flera andra språk i Sydostasien, Centralamerika och Afrika har många unika ord för olika lukter.

Jahaiernas språk tillhör gruppen aslispråk, som talas på hela Malackahalvön, dit för övrigt också en del av Thailand hör. Jahaispråket saknar eget skriftspråk och talas av cirka 1 000 individer, varav de flesta även talar Malaysias officiella språk malajiska. Aslispråken är minoritetsspråk med sammanlagt bara några tusen talare, men de ingår i sin tur i den större austroasiatiska språkfamiljen, som har cirka 150 miljoner talare.

Niclas Burenhult har bedrivit fältarbete hos jahaifolket nästan årligen sedan 1998, sammanlagt i två till tre år. Avsikten har varit att studera jahaiernas språk, vilket 2002 resulterade i en doktorsavhandling om deras grammatik.

– Studier av luktord har tidigare gjorts på grupper av försökspersoner som kommit från västerländska urbana miljöer, säger han. De har få abstrakta ord för lukter, till skillnad från för färger, till exempel. Om de ska beskriva kanel, kan man få ett långt svar som kan sammanfattas med att det luktar sött, tuggummi och Big Red, varumärkesnamnet på tuggummit.

När man gör experiment med folk från andra delar av världen, som jahaifolket, får man enligt Niclas Burenhult ett annat resultat: det mänskliga språket kan rymma många specifika och abstrakta ord för lukter.

– Därför hävdar jag och Asifa Majid att det är en kulturellt betingad och inlärd egenskap att kunna namnge lukter.

Niclas Burenhult och Asifa Majid gjorde ett lukttest med tio män ur jahaifolket och en lika stor grupp män som talade amerikansk engelska. De lät försökspersonerna lukta på ett antal dofter ur en standardiserad uppsättning, det så kallade The brief smell identification test, där de olika lukterna är inkapslade på en kartongbit och skrapas fram med en penna.

 De lukter som användes vid just det här tillfället var kanel, terpentin, citron, rök, choklad, ros, thinner, banan, ananas, bensin, tvål och lök. Samtidigt fick försökspersonerna göra ett test som prövade deras förmåga att namnge färger.

– Det visade sig att de jahaitalande hade lika lätt att namnge lukter som färger, medan de engelsktalande fick anstränga sig när de skulle benämna lukterna. De tog längre tid på sig, använde längre beskrivningar och hänvisade till luktens ursprung, i stället för att som jahaitalarna genast svara med en abstrakt term, säger Niclas Burenhult om försöket.

– Det kanske viktigaste resultatet är dock att jahaitalarnas svar var mycket mer samstämmiga inom försöksgruppen än vad de engelsktalande deltagarnas var. Det visar att jahaiernas luktord är generella och basala termer, som delas av alla i kulturen.

Vid Niclas Burenhults och Asifa Majids färgtest presterade jahai och den andra gruppen på samma nivå. Det finns inget klart svar på varför resultatet blev så.

– Av historiska och andra skäl har kanske västerländska språk lagt mindre vikt vid lukt än vid färger. Vissa forskare har föreslagit att om lukten är viktig för överlevnad, så är det mer sannolikt att den får språkliga uttryck. Andra föreslår att tropiska regioner är mer luktrika, och därför utgör en mer relevant miljö för lukttermer än exempelvis tempererade regioner. Men frågan är fortfarande ganska öppen bland forskarna, förklarar Niclas Burenhult.

Basala smaktermer, som sött, surt, salt och så vidare, verkar däremot mer stabila i olika språk och kulturer. Där är jahai och svenska jämförbara, enligt Niclas Burenhult.

Man brukar förklara den skenbara bristen på ord för lukter med det sätt på vilket människans luktorgan och hjärna är förbundna med varandra. När luktsensorerna högst uppe i näsborrarna möter ett ämnes luktmolekyler går signalerna genom två luktnerver direkt till de äldsta delarna av hjärnan, amygdala, som är ett slags känslocentrum, och hippocampus, vårt minnescentrum. Till skillnad från de andra sinnesintrycken passerar de inte talamus i mellanhjärnan, dit till exempel språkstimulus går innan de fördelas till hjärnans olika språkcentrum. Denna bristande förbindelse mellan lukt- och språkcentrum skulle alltså vara anledningen till att lukterna undandrar sig verbal beskrivning.

En kompletterande förklaring är att evolutionen skulle ha medfört att lukterna sedan länge har spelat ut sin roll för människan som art. När vi reste oss på bakbenen blev hörsel och syn de viktigaste sinnena och luktsinnet fick en undanskymd roll, tillsammans med smak och känsel. Sigmund Freud var en av dem som förpassade luktsinnet till apstadiet.

Det kan ju verka som om de här förklaringarna inte är förenliga med det som Niclas Burenhult och Asifa Majid har kommit fram till om jahaiernas språk. Men det är skenbart. Allt tyder på att förmågan att verbalt kommunicera lukter går att utveckla och öva upp. Det hävdar bland andra psykologen och luktforskaren Maria Larsson:

– Luktsinnet framstår som väldigt icke-
verbalt, men samtidigt är det extremt plastiskt, det vill säga påverkbart och föränderligt. Det som krävs för att underlätta kommunikationen med omgivningen, det tillägnar man sig också.

Hon exemplifierar med vinexperter och parfymörer, som dels kan lära sig att urskilja fler dofter än vad vi andra gör till vardags, dels skaffa sig ett gemensamt språk som underlättar kommunikationen mellan dem.

Maria Larsson är också en av världens ledande forskare på luktsinnets betydelse för våra självbiografiska minnen, alltså de minnen som är kopplade till händelser i tid och rum. Hon har funnit att en av lukternas mer fascinerande funktioner är att de kan förflytta oss blixtsnabbt och ofiltrerat bakåt i tiden. I en studie undersökte hon en grupp bestående av människor i åldersgruppen 65–80 år, och fann att stimulus i form av bilder och ord, fick dem att minnas händelser som ägt rum när de var ungefär 10–20 år gamla. Men när de exponerades för luktstimulus, till exempel en doft av liljekonvalj, då hände det andra saker.

– Då var plötsligt personerna tillbaka i sin tidiga barndom, och var 5–6 år gamla, berättar hon. Minnena var dessutom väldigt emotionella och förknippade med en känsla av att man reste i tiden och rummet.

En förklaring kan vara att lukten är ett sinne som är aktivt väldigt tidigt, sedan födseln eller ännu tidigare. Luktminnen är alltså definitivt annorlunda än andra minnen. De är äldre och hör hemma i barndomen.

Och det är inte bara på minnenas område som luktsinnet verkar vara viktigt för oss, även om vi är underlägsna många andra arter. Hundar har ju ett luktsinne som kan användas för att till exempel leta rätt på bortsprungna människor. Men faktum är att en människa kan känna igen en hund på lukten också. De brittiska psykologerna Deborah Wells och Peter Hepper fann genom experiment att 88 procent kände igen lukten av sin egen älskling när de fick sniffa på filtar impregnerade med olika hundars dofter.

Niclas Burenhult och Asifa Majid har beskrivit jahaiernas luktvärld i flera arbeten. De kategoriserar jahaispråkets lukttermer som att dessa fungerar som stativa verb, det vill säga verb som beskriver ett varaktigt tillstånd, till skillnad från aktiva verb, som beskriver handlingar och processer. Verbet som skrivs plʔeŋ med fonetisk skrift, har till exempel betydelsen ’ha en lukt som blod, fisk eller kött’ och syftar på hur blod, rå fisk eller rått kött luktar. En behagligare doft är kanske cŋəs. Det betyder ’lukta ätbart, läckert’, som doften av tillagad mat och sötsaker.

– Men man måste komma ihåg att blod, rå fisk eller rått kött är typiska luktkällor för ordet, men de ingår inte i ordets betydelse. Själva ordet plʔeŋ är inte alls relaterat till orden för rå, fisk, kött och så vidare, precis som ’röd’ i svenskan inte är avlett från solnedgång eller brandbil, förklarar Niclas Burenhult.

De flesta av jahaiernas luktverb kan placeras på en skala mellan behagliga och obehagliga lukter. En tredjedel av dem syftar på de förra och två tredjedelar på de senare.

– Det är svårt att säga varför de obehagliga doftkategorierna tycks överväga. Det skulle kunna vara så att jahaifolket har större anledning att göra distinktioner mellan olika saker som man bör undvika, säger Niclas Burenhult.

Men han betonar att distinktionen mellan vad som luktar behagligt respektive obehagligt inte är självklar. Vissa luktord förknippas huvudsakligen med källor som doftar obehagligt, men också sådana som uppfattas som tilltalande. Det finns till exempel ätbara saker som har en doft som beskrivs med motsvarigheten till att stinka.

– Och vissa dofter som av västerlänningar uppfattas som djupt obehagliga beskrivs i positiva termer av jahaierna. Durianfrukten är ett sådant exempel. Jahaierna beskriver den doften med samma ord som de använder för väldoftande blommor, tvål, parfym och så vidare.

Andra områden där jahaierna använder sina lukttermer är i kontakten med det övernaturliga, och i berättelserna om hur världen hänger samman. Där spelar inte bara syn och hörsel en viktig roll, utan även luktsinnet. Som exempel kan man ta förhållandet till Karɛy, ett gudomligt väsen som ingriper i människornas liv från himlen.

Om Karɛy blir ond på människorna manifesteras det i åska, blixtar och lukter som han sänder ner till dem. För att minska hans ilska finns vissa tabun, däribland förbud för människorna att förorsaka obehagliga lukter. Man får till exempel inte tvätta icke-tillagade delar av jaktbytet i floden, eftersom Karɛy då kan känna lukten av blodet och bli arg.

Å andra sidan kan Karɛy också blidkas. Man kan exempelvis blanda ut blod från rispor i vaden med vatten och kasta upp det i luften, så att guden ska känna lukten och bli nöjd igen.

Niclas Burenhult och Asifa Majids forskning har väckt stor uppmärksamhet världen över. I en kommentar i den amerikanska tidskriften Science News uttalade man en förhoppning om fler sådana här studier, och avslutade med att anmärka: This study has broken open the seal on the perfume bottle, ’Den här studien har brutit parfymflaskans försegling’.

Eller har den rent av släppt luktanden ur Aladdins lampa?

Christian Ahlskog är frilansande skribent som skriver om språk, historia, resor och kulturhistoria.

Vårt luktsinne – betydligt bättre än sitt rykte

Minst 1 000 miljarder lukter kan den mänskliga näsan urskilja. Det gör luktsinnet till vårt känsligaste sinne. När vi känner en lukt har ett luktämne tagit sig in i näsan och fastnat på doftreceptorer.

Amerikanska forskare valde i en studie att utgå från 128 luktmolekyler. Av dessa skapade de luktblandningar. Därefter var det dags att börja sniffa. Deltagarna fick tre luktflaskor varav två innehöll samma blandning och den tredje innehöll en annan blandning. Först fick de lukta på en uppsättning flaskor där den avvikande flaskan var till 90 procent lik de två andra blandningarna. Misslyckades de fick de lukta på en uppsättning där den avvikande flaskan var till 80 procent lik, därefter till 70 procent och så vidare. De flesta lyckades hitta den felande flaskan när den till 50 procent skilde sig från de två identiska. På så vis kunde forskarna beräkna att medelpersonen kan urskilja 1 000 miljarder olika lukter.

Ulrika Engström

Enkät

Theodor Kallifatides, författare
Språket täcker våra behov

Till skillnad från svenskan har grekiskan en uppsjö av ord som beskriver lukter. Lukten av fotsvett har ett eget ord – inte som i svenskan där man tagit orden för svett och fot för att förklara den, utan ett eget namn på lukten. För lukten av rökt eller grillat kött finns det i grekiskan ett speciellt ord, medan man på svenska måste förklara att det luktar grillat kött.

Begränsad är man bara om man inte kan få fram det man vill säga, och det finns inget man inte kan uttrycka i svenskan. Alla språk har sina styrkor och svagheter, men det finns inte ett enda språk som inte täcker våra behov. Det är bara dåliga författare som skyller på att språket är fattigt. Har man inte namnet på en lukt får man gå andra vägar för att beskriva den, till exempel använda den fysiska sensationen av lukten eller vilken typ av associationer den skapar.

Jag anser att den finaste lukten av alla är den av nyutslagna citronträdsblommor. Det är en frisk doft, i den vitala meningen att det inte finns något dolt bakom den. Den är som ett leende, och mycket diskret. Den luktar inte citron, utan är mer suggestiv på något sätt, inte alls skarp. Det är ingen stor doft, utan en liten doft som man måste komma nära för att verkligen känna. I Grekland ansågs den under antiken vara renhetens doft – den andliga renhetens doft, inte den kroppsliga. Unga kvinnor som skulle gifta sig hade de små, helvita blommorna i håret. Dess doft ger lugn i själen.

Per J Andersson, redaktör på resemagasinet Vagabond
Dofterna skapar närvaro

Som skrivande journalist måste man använda alla sinnen. Ska man beskriva en indisk stad till exempel, kanske man beskriver ljudet av tempelklockorna, men sedan måste dofterna komma in. Det skapar en helt annan närvaro.

Jag tror inte att man behöver några specialord för lukter, utan jämförelser och associationer räcker långt. Oftast består lukter av element som man kan relatera till och det behöver inte vara så komplicerat. Ibland räcker det till exempel att säga att något luktar sött och dammigt för att man ska förstå.

Anna Austin, inköpare av parfymer på Åhléns
Svårt att klä en parfym i ord

Det är svårt att klä en parfymdoft i ord. Oftast blir det en blandning mellan mer abstrakta associationer, som krispig, fräsch eller mustig, och specifika doftingredienser från olika blommor och kryddor, till exempel citrus eller bergamott. Dessutom går trenden åt hållet att man ofta beskriver dofter nästan visuellt, till exempel att en doft är rund eller spetsig.

Man vill väcka känslor och använder då gärna ord som inte är direkta doftassociationer, som sportig, karismatisk eller tung.

Elsa Holgersson, produktinformatör på Systembolaget
Aromerna känns i doften

När smaken ska beskrivas baseras det mycket på det man känner i doften. Det är egentligen i doften man känner aromerna tydligast. Håller man för näsan känner man ju nästan ingen smak, det hör ihop.

När man beskriver en doft börjar man med något övergripande, till exempel fruktig eller kryddig, och går sedan vidare med enskilda aromer, som persika eller lavendel. Ibland är ju sprit smaksatt med något specifikt, som kummin eller malört, och då doftar det just det. Men i de flesta fall handlar det om associationer till annat. Vi använder ofta lakrits i våra luktbeskrivningar, vilket fungerar bra i Sverige. Men för dem som inte vet hur lakrits doftar eller smakar, hade det ju inte hjälpt om det fanns ett annat namn för doften.

Om jag tycker att ett vin doftar fluffigt, förstår nog mina kolleger att jag menar att det är generöst och fruktigt, men då blir beskrivningen till allmänheten mycket fruktigt, eftersom man måste känna igen och förstå beskrivningen. Samma sak om doften påminner mig om ett minne av sommar, havet och en båttur. Då kanske jag skriver ostronskal, det fångar doften jag tänkte på men blir mindre personligt och något som många kan relatera till.

Publicerad i nummer: 
Juni 2014