Bild: 
Emma Hanquist
Vad är ett namn? Namn på färger varierar mellan språk. Zuniindianerna i USA gör till exempel ingen språklig skillnad mellan orange och gul. Frågan är om det påverkar vad de ser.

Språkets makt över tanken

Även djur kan tänka. Men bara människor kan tala. Påverkar det vi säger vad vi tänker? I så fall borde talare av olika språk tänka olika. Det är en gammal stridsfråga som på nytt har väckts till liv av psykologer.

 

I går var jag på teater med min granne. Om du undrar om grannen är en tjej eller en kille kan jag säga att det inte är din business. På svenska är nämligen min granne könsneutralt. Men jag kan inte säga så till min polska väninna, för på mitt modersmål måste jag ange grannens kön. Dessutom måste jag markera att jag är kvinna genom en ändelse på var.

Många språk använder liksom polskan tre genus: femininum, maskulinum och neutrum. Ännu fler gramma­tiska genus är inte ovanligt. Det finns till och med språk som talas av aboriginer i Australien som sägs ha upp till sexton olika kategorier. Klassi­fikationen kan gälla jaktvapen, hunddjur, saker som blänker, kvinnor, eld och allt som är farligt.

När jag använder svenska substantiv behöver jag för det mesta inte tänka på genus. Å andra sidan behöver jag inte veta om det är mormor eller farmor som vi talar om på polska, båda heter babcia. Ska man däremot säga moster på mandarin, måste man veta vem man talar om, mammans äldre eller yngre syster.

Språk fokuserar på olika saker. Men betyder det att språket påverkar hur vi tänker?

– Ja, säger Lera Boroditsky, forskare vid Stanforduniversitetet, USA. Folk tänker faktiskt olika när de talar olika språk.

Hon har studerat talare av olika språk, både ute i världen och på sitt labb på universitetet, och enligt hennes forskning skiljer sig deras erfarenheter av världen och också hur de tolkar, minns och inordnar dem i sin världsbild. Med andra­ ord – hur de tänker.

Till exempel testade Lera Boroditsky tysk- och franskspråkiga personer genom att med några adverb låta dem beskriva den nybyggda Viaduc de Millau i södra Frankrike. På tyska, där ordet för bro är femininum, die Brücke, var bron vacker, elegant och sensibel. På franska där le pont är ett maskulint substantiv, var bron mäktig, reslig och stark. Beskrivningarna följde alltså de gängse könsattributen.

– Det kan tyckas att genus är så godtyckligt i olika språk att det inte är meningsfullt på något djupare plan. Men uppen­barligen gör vi oss föreställningar om världen utifrån vilken grammatisk form som substantiven råkar besitta. Det blir inte oviktigt eftersom substantiven är så många, och följaktligen befolkas världen av kvinnliga och manliga ting och begrepp.

Detta är inte en okontroversiell slutsats. Det finns många sätt att se på substantivens genusböjning, som till exempel det motsatta, att uppfattningen om bron styr vilket genus ordet får.

Men det finns även de som menar att avsaknad av genus i språket påverkar dess talare. I fins-kan, till exempel, saknas inte bara femininum och maskulinum som grammatiskt genus. Man gör heller inte skillnad på personliga pronomen, inte ens för han och hon utan säger henhän på finska. I hebreiskan däremot ändras till och med ordet för du beroende på kön. Mycket riktigt upptäckte den amerikanske psykolingvisten Alexander Guiora att de hebreisktalande barnen kunde säga om de var pojkar eller flickor ett år tidigare än de finska.

– Alla barn reder förstås ut det till slut, liksom en kvinna som talar franska inte tar sin hatt för en man, skämtar Guy Deutscher, språkforskare vid University of Manchester, Storbritannien.

Detta har tagits som intäkt för att det inte bara handlar om skillnader på ytan. Men i vilken grad som språket kan sägas påverka mänskligt tänkande råder det stor oenighet om.

Lera Boroditsky är inte helt säker på att hon hade gett sig in i ämnet om hon vetat hur kontroversiellt det är:

– Frågan om relationen mellan­ språk och tanke träffar mitt i de häftigaste debatterna­ om vad som gör oss till människor. Hur fungerar vår hjärna? Är den uppdelad i moduler, finns det ett speciellt avgränsat språkområde i hjärnan? Är grammatiken inkodad separat i hjärnan, och hur i så fall växelverkar den med språket? Och var kommer våra tankar och idéer ifrån? Är de medfödda, universella eller inlärda?

De moderna idéerna om hur språket påverkar vårt tänkande växte fram under 1900-­talet. Vid seklets början reste den tysk-amerikanske antropologen Franz Boas runt i Nordamerika och studerade olika indianfolk och deras språk.

Hundra år före Boas inspirerades hans landsman, upplysningsgiganten Alexander von Humboldt, av möten med främmande kulturer. Han noterade att skillnaden mellan språken inte bara ligger i hur de låter och skrivs ner, utan även i de världsbilder de skapar.

Humboldts och senare Boas idéer om att olika språk gör att vi tänker olika togs på 1920-talet upp av den amerikanska forskaren Edward Sapir och hans elev Benjamin Whorf. Tillsammans har de fått ge namn åt den så kallade Sapir-Whorfhypotesen om språkets inverkan på tanken.

– Det är olyckligt, för någon sådan hypotes formulerades aldrig av Sapir och Whorf, säger Guy Deutscher.

Däremot myntade Sapir uttrycket lingvistisk relativism, som en parallell till Einsteins relativitetsteori. Whorf utvecklade idéerna vidare, och hans skrifter fick på 1950-talet stort genomslag, inte minst bland lekmän.

En del av Whorfs påståenden visade sig dock vara dåligt underbyggda eller direkt påhittade, menar Guy Deutscher. Som den envisa myten om inuiternas otaliga ord för snö. En annan missuppfattning var att folk som saknade ord i sitt språk, även saknade de begrepp som orden avsåg. Bland annat hävdade Whorf att de nordamerikanska hopiindianerna inte hade ord som beskrev tiden, och därför också saknade tidsbegrepp.

– Det var helt fel. Dessutom är det en total missuppfattning att påstå att språkets gränser utgör en gräns för tanken. Det finns inte något språk i världen, som hindrar dess talare från att uttrycka de mest komplexa tankar. Däremot vet vi i dag att skillnaden mellan olika språk ligger i den information som språket måste förmedla, inte i vad det kan uttrycka, säger han.

Intresset för skillnader mellan olika språk försvann nästan ur språkvetenskapen när den amerikanske lingvisten Noam Chomsky lanserade sin nya teori på 1950-talet. Den försökte beskriva en universell grammatik som är medfödd och gemensam för alla språk.

Nu hör psykologen Lera Boroditsky till den nya generation forskare som försöker hitta belägg för att språk inverkar på människans tankevärld. Hon får som sagt mothugg från olika håll, bland annat av filosofen Jerry Fodor. I flera decennier har han förfäktat idén att det i hjärnan finns ett färdigt symboliskt språk, the language of thought. Men ingen har hittat något sådant oberoende system i hjärnan.

– Nej, Jerry Fodor intar en rätt extrem position, och ganska få anammar i dag hans tankegångar om att hjärnan är som en dator, säger Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, som i år firar 25-årsjubileum som ledare för den institution han skapade vid Lunds universitet.

– Mellanpositionen menar att mycket av vårt tänkande kan försiggå utan språk. Djur kan ju tänka, de kan planera, så man måste kunna tänka utan språk. I stället kan saker visualiseras, du kan se och planera för sådant som inte finns. Däremot är språket
nödvändigt för att tänka abstrakt.

Det är bland annat vad filosofen Daniel Dennett hävdade i sin bok för drygt tjugo år sedan – Consciousness explained. Men han har inte fått stå oemotsagd.

– Det finns en tredje ståndpunkt som säger att man faktiskt kan tänka abstrakt även helt utan språk. Till och med matematiker kan skapa sig en mental modell och visualisera lösningar på sina problem, innan de sätter dem på papper. Det sägs att Einstein till exempel hade tänkt ut hela sin relativitetsteori långt innan han kunde formulera matematiken bakom den.

Hur mycket går det att lösa enbart med föreställningsförmågan, utan språk?

– Tänk på en kom­po­sitör som skapar hela sin symfoni i huvudet. Fast att tänka musik är relativt oberoende av språk, säger Peter Gärdenfors. Jag är faktiskt osäker på om språket är helt nödvändigt för tanken. Men jag inser att vi klarar av vissa saker bättre om vi har ett språk.

Det skulle språkfilosofen Ludwig Wittgenstein ha hållit med om. Vissa saker lämpar sig språket bättre för än andra – det är lätt att säga hur högt Kilimanjaro är, men mycket svårare att berätta om klarinettens toner, konstaterade han.

Spelar det någon roll för hur man uppfattar klarinettens klanger om vi ger instrumentet ett annat namn? Och hur är det med färger? Spelar vad de kallas för någon roll för hur man tänker om dem?

Frågan har länge funnits i hjärtat av debatten om hur språket påverkar tänkandet. Namnen på färgerna varierar mellan språken beroende på hur den kontinuerliga regnbågens färgtoner har delats upp, som var gränsen sätts mellan rött och gult. Zuni­indianerna i USA gör till exem­pel ingen språklig skillnad mellan orange och gul, medan danifolket i Nya Guinea bara urskiljer två färger – ljus och mörk. Redan på 1970-talet visade den amerikanska psykologen Eleanor Rosch att trots att dani saknar ord för de olika färgerna så kunde de gruppera föremål efter deras färg.

Lera Boroditsky ville visa att det ändå gör skillnad vilket namn färgen tilldelas. Ryskan har två ord för det som på engelska (och svenska) brukar kallas blue (blå) – ljusblå och mörkblå (goluboj och sinij). Naturligtvis ser även engelsktalande båda färgerna. Men i labbtest märker de olikheten mellan ljusblå och mörkblå 100 millisekunder efter ryssarna.

Lera Boroditsky visade också att tidsskillnaden bara berodde på språket. Om språket blockerades, genom att försökspersoner fick rabbla en massa siffror medan de testades, försvann tidsskillnaden i förmågan att skilja de blå färgerna åt. Alltså spelar det roll för färguppfattningen att kunna namnge färgerna, menar hon.

Men påverkar det vårt tänkande? Är det inte snarare så att språket bara riktar vår uppmärksamhet, och styr vad vi lägger märke till?

– Ibland säger man att det bara handlar om vad vi uppmärksammar, som om uppmärksamhet bara skulle vara en obetydlig del av vår kognition. Vi vet dock från flera decenniers forskning att vad du uppmärksammar faktiskt ändrar vad som får fäste i din hjärna, och vad du sedan minns. Det i sin tur ändrar vad du vet om omvärlden, och de kunskaperna kommer att påverka hur du ska tolka in nya erfarenheter. Kort sagt – ditt tänkande ändras, säger hon.

Ett exempel på detta är hur uppfattningar av tid och rum påverkas av hur de beskrivs av språket, menar hon. En tredje­del av världens 7 000 språk använder absoluta koordinater för att orientera sig i rummet, som öster och väster, i stället för våra självcentrerade begrepp vänster och höger, eller framför och bakom.

Du har en myra på ditt sydvästra ben, är till exempel fullt naturligt att säga för aboriginer i byn Pormpuraaw i nordöstra Australien som talar kuuk thaayorre. Tillsammans med en kollega gav sig Lera Boroditsky dit på resa, i spåren av Stephen Levinson, numera en av direktörerna vid Max Planckinstitutet för psykolingvistik i nederländska Nijmegen, som har gjort banbrytande studier av en annan grupp aboriginer som talade guugu yimithirr.

 Både de aboriginer som talar guugu yimithirr och de som talar kuuk thaayorre är mästare i att orientera sig efter väderstreck. Till och med små barn avläser omvärlden så att de alltid kan säga var i kompassriktningen de befinner sig.

– Det är något jag inte riktigt klarade av ens med kompass. Men hos kuuk thaayorre-talarna kan du inte ens säga hej utan att veta ditt eget geografiska läge. På hälsningsfrasen Vart är du på väg? får du sanningsenligt svara Mot sydsydväst, och du? När jag av okunskap svävade på målet betraktades jag med misstänksamhet.

Anledningen till att Lera Boroditsky gav sig i väg var att hon ville undersöka om folk som tänker annorlunda om rum också tänker annorlunda om tid, som ofta uttrycks i rumsdimensioner. I ett försök delade hon ut blandade foton av sin morfar i olika åldrar, från det att han var barn, och bad försökspersonerna ordna korten i tidsordning, från det tidigaste till det senaste fotot.

Svensktalande hade lagt korten från vänster till höger, medan de som talar hebreiska eller arabiska ordnar tiden från höger till vänster, för det är så de skriver och läser. Kinesiska talare lägger korten vertikalt, de föreställer sig framtiden spruta upp ur marken. Det förflutna ligger uppåt.

Hur gjorde kuuk thaayorre-talarna? Om de satt vända åt norr gick tiden från vänster till höger, satt de åt motsatt håll, vändes tidens gång och gick från höger till vänster. Med ansiktet mot öster blev korten ordnade vertikalt uppåt. Den styrande principen var solens gång – från öster till väster. Även tid hade hos dem en existens oberoende av dem själva, bestämd av kosmiska relationer.

– Egentligen är det besynnerligt att vi utgår från oss själva när vi talar om något så abstrakt som tid, och låter den flyta åt olika håll beroende på vart vi råkar vända oss, säger Lera Boroditsky.

Att hantera tidsbegrepp olika kan ha allvarliga konsekvenser för vårt beteende, i alla fall om man ska tro ekonomen Keith Chen vid Yale university, USA. Hans rätt kontroversiella studie tar fasta på hur man i olika språk förhåller sig till framtiden. Mandarin, som Chen växte upp med vid sidan av engelskan, är futureless, menar han, dess grammatik skiljer inte händelserna i nuet från dem i framtiden.

Att leva i det språkliga nuet, hävdar Chen, har till exempel fått kineser att spara mycket flitigare än de som talar om framtiden längre fram. Genom en utförlig analys av både rika och fattiga länder kom Chen fram till att de som talar språk som är ”framtidslösa” sparar mer, röker mindre, är friskare när de går i pension, är mindre överviktiga, och så vidare. Det är i språket han finner fröet till att Kina, Estland och Tyskland kan skilja sig i sitt ekonomiska tänkande från Indien, Grekland och Storbritannien. I sparade pensionspengar kan skillnaden bli så hög som 25 procent.

Håller Chens undersökning finns anledning att se upp. Å andra sidan kan man trösta sig med att det går att ändra sitt språkbruk, och därigenom även sitt vanemässiga tänkande, om man ska tro Lera Boroditsky. Vi är inte fångar i språket.

Joanna Rose är redaktör på Forskning & Framsteg.

Publicerad i nummer: 
Maj 2013