Bild: 
Denny Lorentzen
Slaktboden nästa. Urho Svala styr mot Erkheikki.

På jakt med meänkieli

 
av: Torbjörn Tenfält

Hjärtat ser ännu ut att slå, där det ligger bredvid den nyfällda älgen. Syän. – Är det jakt pratar vi bara meänkieli. När det inte är så viktigt kan vi tala svenska, säger Alpo Wanhainen.

Det har bara gått en dryg timme sedan hunden Aja fick vittring på en älg i skogen mellan Pajala och gruvsamhället Kaunisvaara.

– Herbert hörde skallet och ropade på mig. Jag genade mellan träden och fick den, berättar Alpo Wanhainen.

Nu sitter han vid brasan tillsammans med Herbert Kangas och de övriga fyra kamraterna i jaktlaget Meja. Kaffet är upphällt, älgen ligger på en vagn några meter därifrån.

– Hirvi, så heter älg på meänkieli, förklarar jaktledaren Harald Snell.

Meänkieli kallades tidigare tornedalsfinska och är ett av Sveriges fem officiella minoritetsspråk.

– Särskilt när man beskriver naturen och geografin är det mycket enklare på vårt eget språk, säger Alpo Wanhainen.

Under älgjakten binder meänkieli samman generationerna. Jägarna runt elden har alla minnen av arbetslöshet och utflyttning.

– Gick man till Arbetsförmedlingen fick man en enkelbiljett söderut, säger Harald Snell, som i slutet av 1960-talet körde buss i Stockholm.

Mats Ylipää är 43 år och yngst i gänget. Hans föräldrar hörde till de många som flyttade över gränsen från Finland i hopp om att hitta jobb. De smög med sin tornedalsfinska och ville att deras barn skulle lära sig svenska.

– Vi var en exportprodukt till Sverige.

Efter skolan började Mats Ylipää jobba i skogen och hamnade i en miljö där meänkielin hölls levande.

– Jag fick höra vissa fraser och tyckte  de var häftiga – lite under bältet. Man kan skoja på svenska men vägen är  mycket kortare med meänkieli, det blir mer mustigt, lite råare, säger Mats Ylipää.  

Han har två söner, elva och tretton år gamla, och talar ofta meänkieli med dem hemma för att de inte ska bli främmande för språket. Samtidigt är han bekymrad över att de miljöer där språket talas är förknippade med typiskt manliga domäner som jakt och fiske.

– Tjejerna är inte där på samma sätt. De får inte samma naturliga koppling till meänkieli.

En stund senare samlas gänget vid en slaktbod i byn Erkheikki, en knapp mil väster om Pajala.

– Sarvi, säger Herbert Kangas och pekar på älgens horn.

Han namnger tungan, halsen och sidan på den 240 kilo tunga djurkroppen, som ska fördelas mellan medlemmarna i jaktlaget.

– Vi har ord för de flesta delar, men inte för filé, det har jag aldrig hört på meän­kieli, säger Herbert Kangas.

Harald Snell börjar stycka köttet. Han pratar högt för att överrösta motorsågen, och jägarna växlar hela tiden mellan språken. Efter ett långt meningsutbyte på meänkieli går Herbert Kangas plötsligt över till svenska:

– Men det gjorde jag ju i går kväll!

– Det var bra gjort! svarar Harald Snell.

Sedan fortsätter de samtalet på meän­kieli.

När motorsågen tystnar står Hjalmar Erkki i dörröppningen. Han bor på gården och fyller 18 i december.

– Jag har hängt med i jakten sen jag var liten och pratar gärna med de äldre, säger han.

Hjalmar Erkki läser till elektriker på gymnasiet i Pajala och hoppas få jobb i kommunen när han är klar med skolan. De senaste åren har nästan 90 procent av alla ungdomar lämnat Pajala efter gymnasiet, men nu har fynden av järnmalm skapat nya förutsättningar. Gruvbrytningen håller just på att starta och kan i bästa fall skapa ett par tusen nya jobb – i gruvan och inom de servicenäringar som får fart tack vare malmfynden.

Hjalmar Erkki har – som andra Pajalaungdomar – möjlighet att ta några lektioner meänkieli i veckan som tillval, men har inte nappat.

– Då lär jag mig nog mer meänkieli när jag är här med gubbarna. Jag tycker att det är ganska lätt att förstå, men svårare att prata, säger han.

När Pajala blev förvaltningskommun för meänkieli gjordes ett försök att införa språket som obligatoriskt ämne i skolan, men det stoppades efter kritik från Skolinspektionen. Målsättningen att 75 procent av eleverna skulle kunna skriva och läsa på meänkieli var för hög, ansåg inspektionen som också pekade på svårigheter att mäta elevernas resultat. När obligatoriet togs bort valde eleverna andra ämnen, men nu märks ett ökat intresse.

Gårdbyskolan i Korpilombolo har 5–6 högstadieelever som 140 minuter i veckan läser meänkieli som språkval. Rektor Barbro Rantatalo tycker att det är bra att obligatoriet togs bort.

– Vi ska inte ha egna ämnen här uppe. Skolan kan stödja språket på andra sätt, till exempel genom att delta i olika projekt.

Att ungdomar börjar få upp ögonen för språket tror hon delvis beror på projekten, där ett handlat om att lära sig ortnamn på meänkieli. Den ökade uppmärksamheten sedan meänkieli blev officiellt minoritetsspråk, tror hon också spelar in.

– Bland de äldre är det ett levande språk. Att man nu även kan skönja ett visst intresse bland de unga är mycket glädjande, säger Barbro Rantatalo.

biblioteket köper in det mesta som ges ut på meänkieli, som i första hand är ett talat språk, framhåller bibliotekschefen Tuula Puranen.

– Men skriftspråket behövs för att alla ska kunna följa samma regler. Status och skriftspråk går hand i hand, säger hon.

Numera hörs språket mycket mer än tidigare, ofta uppblandat med både svenska och finska.

– I dag pratas det också oftare på arbetsplatserna.

När Sverige förde en aggressiv språkpolitik och ville försvenska Tornedalen skämdes många och pratade mest där hemma, förklarar Tuula Puranen.

– Läser man insändare i Haparandabladet ser man att det fortfarande finns folk som tycker att meänkieli bara är ett svammelspråk, som man inte ska försöka uppliva.

Men upplivning pågår, bland annat i två ordboksprojekt. Det ena skulle ha kommit med sin första upplaga i våras, men har stött på hinder.

– Vi hinner inte i den takt vi hade tänkt och skjuter på utgivningen minst ett år, säger projektledaren Erling Wande.

Ordboken produceras i samråd med Institutet för språk och folkminnen och stöds ekonomiskt av Språkrådet, Statens kulturråd och meänkielis förvaltningskommuner i Norrbottens län.

Det andra projektet är mer livaktigt och drivs av författaren Bengt Pohjanen, som har skrivit ett stort antal romaner, pjäser och operor på meänkieli. En fredag har han samlat sina medarbetare till ett seminarium i Nordkalottens folkhögskola, mitt emot kyrkan i Övertorneå.

Jaktlagen är en guldgruva, framhåller Bengt Pohjanen i en paus och nämner ordet fiulinki, som betyder fjolårskalv.

– Ett helt underbart ord som jag har fått av min farbror. Det kommer från hjärtat hos en jägare som vet hur språket fungerar.

En ännu viktigare källa är de många finska kvinnor som kom till Sverige genom giftermål och hade bagaget fullt med meänkieli från andra sidan älven. Læstadianismens predikanter bjöd på ett rikt ordförråd, likaså meänkieli­radion när den startade sina sändningar i början av 1950-talet.

– Jag vill visa att det här inte bara är ett språk som man kan vara rolig på. Det är inga problem att analysera Platon på meänkieli, säger Bengt Pohjanen.

Ett band av ordboken har redan kommit ut. I vår kommer del två, och när samtliga fem eller sex band är färdiga ska ordboken omfatta 120 000 ord. Arbetet görs ideellt, utan bidrag från staten.

Men hindren är många, och Bengt Pohja­nen håller inte för otroligt att meän­kieli i framtiden kan försvinna.

– Ungdomarna kommer knappast att prata meänkieli sinsemellan och inte heller med finska ungdomar. Det är en del av samhällsutvecklingen.

Han tror inte heller att gruvan i Pajala kommer att påverka meänkieli i positiv­ riktning. Om malmbrytningen går som planerat får befolkningen en helt annan bredd än i dag. Samtidigt visar gruppen­ kring ordboken att entusiasmen för meän­kieli kan brinna långt utanför Sveriges gränser.

– När jag för första gången kom till Tornedalen på våren 2009 var det en  underbar upplevelse att höra språket talas, säger Enikő Molnár Bodrogi,  assisterande professor i finska vid  Babeş-Bolyai-universitetet i staden  Cluj-Napoca­ i Rumänien.

I dag har hon översatt en av Bengt Pohjanens böcker till sitt modersmål ungerska och är i hemstaden lärare på en kurs i meänkieli, med sju av sina studenter i finska som deltagare. Transsylvanien, där Cluj-Napoca tidigare var huvudstad, var fram till första världskrigets slut en del av Ungern. Enikő Molnár Bodrogi vet hur det är att tillhöra en språklig minoritet.

– De erfarenheterna går att upptäcka i alla minoritetsspråk. Även om jag inte förstod alla ord när jag började lära mig meänkieli, speglade det en mentalitet och humor som jag hade lätt att ta till mig. Jag förstod språket genom mitt hjärta, syän.

Tornedalsfinska blev meänkieli

Meänkieli betyder ’vårt språk’ och kalla­des tidigare tornedalsfinska. Namnbytet signalerar att meänkieli inte är en finsk dialekt, utan ett eget språk. Cirka 40 000 personer beräknas tala meänkieli. De flesta finns i Gällivare, Haparanda, Kiruna,­ Pajala och Övertorneå.

Meänkieli är släkt med finskan och räknas till de finsk-ugriska språken. Det är också släkt med estniskan, samiskan och kvänfinskan, som talas vid Ishavet i norra Norge. Några gemensamma skrivregler finns ännu inte – meänkieli är framför allt ett talat språk.

När Sverige förlorade Finland 1809 började Tornedalen försvenskas, och den finska som talades påverkades av svenskan. Ända in på 1950-talet var det för skolelever bara tillåtet att tala svenska på lektioner och raster.

År 2000 utsåg riksdagen meänkieli till ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk. (källa: språkrådet)

Liten jaktparlör på meänkieli

Syän ’hjärta’

Laukki ’ren med vitt band på huvud’

Pälkki ’ren med vitt huvud’

Valkopää ’ren med vitt huvud’

Liiopää ’ren med vitt huvud och vit hals’

Vaaleavasikkanenä ’ren med vitt runt mule’

Hirvas ’älgtjur’

Hirvenjahti ’älgjakt’

Hirvenjahtilaaki ’älgjaktlag’

Hirvenkuoppa ’älgfälla’

Hirvi ’älg’

Hirvikoira ’älghund’

Hirvipyssy ’älgstudsare’

Hirvitorni ’torn för älgjakt’

Hirvenvanhaakarva ’fjolårspäls’

Hirvenvasikka ’älgkalv’

Naarashirvi ’älgko’

Fiulinki ’fjolårskalv’

Pälkki och valkopää betyder alltså båda ’ren med vitt huvud’.

Publicerad i nummer: 
December 2012