Bild: 
Istockphoto
Nytt fenomen. En cool kille håller huvudet kallt. Men i dag behöver han varken ägna sig åt jazz eller ständigt vara lugn och oberörd.

Cool

Coolhet uppstod när vi blivit tuffa

Att vara cool är att inte hetsa upp sig. Och det är en egenskap som inte intresserade svenskarna innan ordet gjorde sitt intåg i språket.

”That is cool”, tillade Abraham­ Lincoln i ett tal år 1860, apropå ett förslag om att splittra unionen. Med det menade han inte alls att förslaget var grymt soft eller fett schyst, utan uttryckte snarare sitt ogillande över dess fräckhet.

Sedan dess har det som bekant hänt mycket. Utöver att USA genomgick ett inbördeskrig har laddningen i ordet cool förändrats drastiskt. I dag går det knappast att använda ordet på ett ogillande sätt; vi använder det för att berömma en beundransvärd tröja. Eller vänta nu, du kanske skulle säga att en tröja är fräsig? Eller ball? Kanske tycker du rent av att den är fet?

Språket formligen dräller av adjektiv med allmänt positiv innebörd. Vi väljer olika ord beroende på vilka vi är, och vilka vi vill framstå som. Viktigast är kanske sammanhanget.

Cool kom in i svenskan på 1950-talet, från engelskan förstås. I svenskan kom det först att betyda ’lugn’ eller­ ’obe­rörd’, och användes exem­pel­vis för att beskriva en av­slappnad person eller en viss typ av jazzmusik. Det kan det fortfarande göra, men numera behöver en cool brud inte bara vara avslappnad.­ Ett par coola skor behöver näppe­ligen vara sådana som man kan slappna av i.

Det är alltså ganska svårt att ringa in vad cool betyder i dag. Oftast fungerar det som ett allmänt positivt och mycket vagt värdeord. Visst går det att hitta synonymer, som tuff, fräsig, häftig, ball och soft. De är lika vaga. Äldst är tuff, som svenskarna har använt åtminstone sedan 1923. Det är inlånat från engelskans tough, ’svår’, ’hård’. Spåren slutar alltså redan på 1920-talet, inte ens hundra år tillbaka. Vilka ord använde man före dess?

Jag ringde min mormor för att reda ut detta. Hon är visser­ligen­ uppvuxen på 1930-talet, men hon kommer från en ort som trender är ytterst tveksamma att närma sig till. Hon berättar att ordet tuff fanns i hennes medvetande redan på 1930-talet, men hon såg det inte som någon åtråvärd beskrivning. Tuff var något som andra var, men själv var hon inte intresserad. Cool och häftig använde hon inte, och ball, berättade hon, fick hon lära sig av Jerry Williams på 1960-talet. Vad sade hon då i stället för det som i dag kan kallas coolt?

Mormor kunde inte ge mig några tillfredsställande svar på den frågan. En tröja hon ville köpa kunde hon exempelvis kalla snygg, modern eller möjligen läcker. En pojke hon gillade kunde i bästa fall kallas för rolig. När hon var lite yngre kunde hon beskriva en syssla som lajbans, men det fick visst något av en töntstämpel när hon kom in i tonåren.

Alla dessa ord finns än i dag, men de betecknar något annat än det vi söker. Några ord för att beteckna coolhet dök inte upp, oavsett hur djupt vi grävde i mormors ungdomsminnen.

Kanske kan det vara på sin plats att fråga sig vad vi egentligen menar med cool. Konkret betyder ju ordet ’sval’ eller ’kylig’. På både svenska och engelska, liksom på flera andra språk, är det vanligt att använda kyla som metafor för något som är förnuftigt eller präglat av frånvaro av känslosamhet. Ett svalt bemötande är motsatsen till ett hjärtligt, ett iskallt brott är genomtänkt och empatilöst, en kylig blick visar långt mindre älskvärdhet än man kanske hade hoppats (se även Språktidningen 2/11).

Ordet cool har i engelskan använts på ett bildligt sätt sedan­ Shakespeares tid, men inte heller som metafor har det alltid betytt samma sak. När Lincoln sade att förslaget var ”cool” menade han snarare­ hjärtlöst. I dagens cool är från­varon av känslosamhet något positivt; det betecknar någon som håller huvudet kallt (!) och som inte hetsar upp sig i onödan. Och sedan­ har denna positiva betydelse blivit något allmängiltigt.

Det är med denna information som grund som jag nu vill dra en hisnande slutsats: coolhet fanns inte i min mormors ungdom! Låt mig genast förklara mig: jag menar inte att det saknades coola människor, men coolhet fanns inte inkapslat i ett ord på samma sätt då som det finns nu. Åtminstone delvis är påståendet rimligt. Coolhet är nog ett värde som kommer av den ungdoms­kultur som vi har haft i västvärlden så länge vi haft råd att låta ungdomar ha en särskild kultur i stället­ för att sätta dem i arbete i trettonårsåldern. Dessutom är det antagligen också knutet till urbaniseringen som började i slutet av 1800-talet. Coolhet är ytligt – det finns knappast någon poäng med att vara cool i Karlsbäck, som med sina 53 invånare är den minsta orten i Sveriges minsta kommun. Kanske är det alltså så att svensktalarna först år 1923 kunde identifiera de olika kulturella värden som sedan tillsammans kunde ligga till grund för skapandet av det nya ordet tuff. Kanske var värdena betydligt flyktigare före dess, och kanske brydde sig svenskarna över huvud taget inte om saker som kunde klassificeras som tuffa. Nej, kanske fanns inte coolhet före tuffs födelse år 1923.

Jag hoppas att någon levnadsvan läsare kan komma med upplysningar på denna punkt. Stämmer det att coolhet är ett relativt nytt påfund, oavsett vad det har kallats?

 

Publicerad i nummer: 
2/2012