Bild: 
Åhlin/Scanpix
Var det verkligen Kristi födelse som Karl-Bertil  Jonssons familj firade?

Fredriks fynd

Julen

 
av: Fredrik Lindström

Julen är en hednisk  högtid - åtminstone i språket, skriver Fredrik Lindström.

Tage Danielssons fina julsaga om Karl-Bertil Jonsson avslutas med orden: "Karl-Bertils mamma fick något religiöst i blicken, för det här var på den tiden julen firades till minne av Kristi födelse."

Vill man vara lite sträng, så kan man faktiskt hävda att den folkkäre underhållaren inte har riktigt torrt på fötterna här. Det vill säga julen är ursprungligen inte någon kristen högtid. I alla fall inte om vi utgår från ordet jul - det fanns nämligen i vårt språk långt innan vi hade blivit kristna i Skandinavien.

Uppenbarligen fanns här redan en stor fest, sannolikt i samband med midvintersolståndet, som kallades jul. Det berättas att man drack jul, ett kanske oväntat predikat för den nutida svensken, även om också vi rent sakligt dricker en hel del jul (inte minst snaps, julöl, glögg och must).

Vad ordet jul har för etymologi har diskuterats mycket, och kanske är det för gammalt för att kunna härledas. Sannolikt har den urgermanska formen varit jehwla, som då möjligen rätt och slätt betydde 'fest'. Det kan man gissa, eftersom finnarna tidigt lånat in det i den betydelsen, finska juhla. Sedan har finnarna lånat in ordet en gång till, men då från fornsvenskan, i formen joulu, som mycket riktigt betyder just 'jul'.

Att det ligger hedniska högtider bakom de kristna bör inte förvåna. Det var en ytterst utstuderad taktik i kristendomens barndom - man anpassade sina högtider till redan existerande hedniska. Det finns rent sakligt ingenting som tyder på att Jesus skulle ha varit född i slutet av december. Dock firade man i den gamla i romarriket och runt Medelhavet solgudens födelse vid den här tiden. Så passande! En annan stor och folklig högtid - särskilt längre norrut i Europa - var midsommaren. Den lade man lämpligt nog Johannes döparens högtid "ovanpå". Vilket slog igenom i stort sett överallt - utom i Sverige. Vi firar som bekant fortfarande midsommar, medan samma helg i Norge och Danmark heter S:t Hans och i Finland Juhannus. I övriga Europa är den mer eller mindre avsomnad. Ju längre norrut vi kommer, desto mer skiner den förkristna traditionen igenom.

Julfirandets hedniska ingredienser har diskuterats, i allt ifrån pepparkakornas former till själva "klappandet" i julklappen (som kastades in anonymt), men faktum är att vi kan se hur julen har utökats med ännu fler ursprungligen hedniska element senare, under den kristna tiden. Ett praktexempel är jultomten.

Ordet tomte är bildat till vårt vanliga ord tomt, och syftar på ett övernaturligt väsen som man trodde bodde på gården och så att säga rådde över tomten. Denne troddes i regel vara liten och gråklädd och dessutom lite stingslig, rent av argsint. Sin koppling till julen får han först under 1800-talet, förmodligen mycket på grund av seden att man på julnatten skulle sätta ut mat till tomten för att inte förarga honom. Denna figur får sedan allt fler likheter med den internationella S:t Claus, för att i vår tid i princip ha sammansmält med honom - utom då till namnet.

Den engelskspråkiga julen bygger på ett betydligt mer renodlat kristet ordval, och det är  på sätt och vis märkligt hur svenskar - som är  de mest avkristnade av alla - allt oftare använder ordet Christmas, särskilt i kommersiella sammanhang. Inte minst den som studerar namnen på olika julgalor i Sverige kan se detta.

Engelsmännen har för övrigt även ordet yule, särskilt i sammansättningen yuletide, vilket kan ha kommit direkt från det urgermanska begreppet, men sannolikare är det lånat från nordiska språk under vikingatiden. Det var på väg att konkurreras ut nästan helt av Christmas, men har - tillsammans med en mängd andra förslag - diskuterats som ett alternativt ord för den stora midvinterhögtiden, att användas för alla som inte bekänner sig till den kristna tron.

Det tänker vi inte på dagligdags, men språket avslöjar saker och ting. Det visar också hur sådana här processer går till: stora trender sveper fram över världen men sammansmälter hela  tiden med lokala traditioner och omstöps i människornas egna former. I svenskarnas språkbruk gluttar de förkristna traditionerna fram. Det är inte att undra på; vi hörde till de sista som kristnades i Europa. Och i dag är vi de mest sekulariserade. Det ser faktiskt lite ut som "sist in, först ut", när det gäller kristendomen. Kan det verkligen vara så?

Tja, den som vill kan naturligtvis tro det. Men språket ger en fantastisk vittnesbörd om någonting annat. Ordet jul leder oss i en obruten kedja tillbaka till våra avlägsna förfäder. Svenskarna har hållit kontakten med dem på ett sådant sätt att de kanske aldrig riktigt kunde anamma kristendomen så oreserverat som många andra gjorde. Då är den också lättare att förkasta. Titta på engelsmännen, överger man kristendomen riskerar man att stå helt utan midvintertraditioner. Det gör inte svenskarna.

Publicerad i nummer: 
December 2009