Bild: 
Jan Bohman

Catharinas ord

Kille

 
av: Catharina Grünbaum

Kortspelen har friskt lånat uttryck till allmänspråket. Få spelar kille i dag, men desto fler vet att svinhugg går igen.

”Proletären gärna ville?/?dricka punsch och spela kille”, lyder versen för bokstaven P i alfabetet av Falstaff, fakir, från 1894. Med det avses ingalunda att låginkomsttagaren i fråga ville spela grabbig, däremot att han ville leva som en goddagspilt. De är kortspelet kille som avses, och det uttalas med tj-ljud, som i kila och kitt.

I den på många punkter med rätta kritiserade tv-serien Selma får huvudpersonen tala om det forna livet på Mårbacka där man ”spelade kille” – uttalat med k-ljud.

Nu förekommer visserligen k-uttalet i landets allra sydligaste delar. Men Selma Lagerlöf var från Värmland. Och skådespelerskan i Selmas roll använde ett alltigenom rikssvenskt uttal, till prosodi och talhastighet närmast stockholmskt. Funderade hon alls över ordet kille?

Kortspelet kille introducerades under det slutande 1700-talet, blev populärt under det följande och hålls på sina håll vid liv än i dag.

”Till detta spel, som, så vida det ej spelas med en mycket låg point, hör till de förderfligaste hasardspel, begagnas de så kallade Camphiokorten” – så inleds anvisningarna för killespelet i Ny och fullständig Svensk Spelbok, från 1847.

Killeleken har en egen uppsättning om två omgångar med 21 kort, dels nummerkorten med prickar (små franska liljor) från ett till tolv, dels bildkorten med kransen, blompottan, värdshuset, husaren, göken (kucku), ryttaren (kavallen), svinet (husu), Blaren – det groteska narrhuvudet som man kunde skrämma barn med – och så Harlekin, med kortformen Kille, som givit kortspelets dess namn.

Kavaljererna i Gösta Berlings saga spelade kille. Selma Lagerlöf skildrar hur tre av dem uppsöker kavaljeren Acquilons gravplats utanför kyrkogårdsmuren för ett parti med kamraten som tagit sitt liv efter att ha spelat bort sin gård och satt familjen på bar backe. Många slags gravar kan hon se framför sig, skriver hon, ”men aldrig förr såg jag den svart- och vitrutiga Kille och Blaren med bjällran i mössan bjuda en gravens gäst till fägnad”.

Naturligtvis undrar man varför inte uttalet med k, som i harlekin, har blivit det allmänna. Det är sannerligen en gåta. Har harlekin – eller arlekin, som var den vanligare formen förr – kanske haft ett folkligt uttal med tj-ljud, /arletjin/? Det finns dock inga belägg för det.

Ordet kille i betydelsen ’pojke’ kommer hur som helst inte från kortspelet. Trots att det hör hemma i Stockholmsslangen har det sitt upphov i killing. Unga gossar liknas ju ibland vid djur: sprakfålar, ungtuppar, valpar. Killingar hör också till den lite bångstyriga sorten. Det hårda k:et kommer från tilltalet när man lockar på djur: kiss, kiss, kill, kill. Kille, med hårt k, användes dialektalt om både killingar och pojkar.

Men om nu inte kortspelet kille är ansvarigt för killen i betydelsen ’kisen’ har det ändå gett oss andra uttryck. Till killespelet hör att man byter kort med varandra, men inte hur som helst. Sitter ens granne med bildkortet värdshuset hoppar man över och fortsätter till nästa – man går värdshus förbi. I dag används uttrycket om att fara förbi någon eller något utan att stanna och besöka.

Värre blir det om grannen har svinet, för där är det stopp för bytandet. Men inte bara det: svinet ger hugg, som det heter, varvid den som ville byta mister en pinne, och dessutom måste korten bytas tillbaka hela vägen tills det kort som fick hugget har nått sin ursprungliga innehavare: svinhugg går tillbaka, eller, som frasen lyder i allmänspråket, svinhugg går igen.

Där betyder det att man får igen för en begången oförrätt.

Andra uttryck från kortspelandets värld är vara renons på något, som i allmänspråket innebär att vara totalt utan något, utblottad på, läns på, det må vara idéer, begåvning eller pengar. Det ursprungliga renons på avser att man helt saknar kort i en viss färg.

Färg här betyder för övrigt inte ’kulör’ utan är en av de fyra serierna hjärter, ruter, spader och klöver. Tvingas man visa upp vilken sådan färg man sitter inne med gör man det genom att lägga korten på bordet och bekänna färg.

Har man å andra sidan kort av den färg som är trumf, det vill säga tar över de andra färgerna (samma ord som triumf), som i trumf i hjärter, spader är trumf, då sitter man inne med ett trumfkort.

Ett sådant är ännu mer användbart i bildligt bruk, särskilt när det rör sig om förhandlingar eller bevisföring. Både åklagare och försvarsadvokater brukar satsa på att ha trumfkort på hand. Med ett sådant kan man ta hem spelet.

Publicerad i nummer: 
April 2009