Så håller du språket kort

Förkortningar är till för att spara plats när utrymmet är begränsat. Den som skriver skönlitterärt eller journalistiskt bör så långt som möjligt undvika förkortningar. Skälet är att de kan störa läsningen. I uppräkningar och andra typer av sammanställningar kan förkortningar vara ett utmärkt verktyg för skribenten – inte minst om det rör sig om långa ord som ofta förekommer i texten.

Utgångspunkten är alltså att förkortningar inte ska användas i onödan utan bara när det är motiverat. Alla förkortningar som inte är etablerade ska dessutom förklaras. Men i olika situationer gäller olika tumregler för förkortningar.

Den kanske vanligaste typen av förkortning är avbrytningar. Här används alltid den första bokstaven i ordet och så många av de övriga bokstäverna som behövs för begripligheten. Avbrytningar bör markeras med punkt, som femin. (femininum) och ordf. (ordförande). Vid flerordiga avbrytningar används inte mellanslag: t.ex. (till exempel) och m.fl. (med flera). Undantag är och så vidare och det vill säga. De betraktas som så vanliga att de kan skrivas även utan punkter mellan de förkortade orden. De kan alltså skrivas både o.s.v. och osv. respektive d.v.s. och dvs.

Ibland kan en avbrytning utvecklas till ett kortord. Eftersom förkortningen har blivit ett ”vanligt ord” skrivs det utan punkt: temp (temperatur), korr (korrektur) och mello (Melodifestivalen).

Sammandragningar är en annan vanlig typ av förkortning. Här används alltid första och sista bokstaven i ordet. Även en eller flera andra bokstäver – i regel konsonanter – kan tas med om de behövs. Då sammandragningar inte är avbrutna avslutas de inte med punkt. Skriv alltså Sthlm (Stockholm), jfr (jämför) och Hbg (Helsingborg).

Tidigare användes kolon för att markera de bokstäver som utelämnades i sammandragningar. Denna metod rekommenderas inte längre. Bruket lever dock kvar på sina håll – inte minst när det gäller hur vissa egennamn skrivs. Två exempel är S:t Eriksplan (Sankt) och S:ta Helenas kyrka (Sankta).

Initialförkortningar å sin sida består av de första bokstäverna i de ord eller sammansättningsled som ingår. Ofta fungerar de som egna ord. De skrivs också utan punkt, som cd (compact disc) och it (informationsteknologi).

När initialförkortningar står för ett namn som utläses bokstav för bokstav används stora bokstäver: UNT (Upsala Nya Tidning) och PPM (Premiepensionsmyndigheten). Om en initialförkortning i stället utläses som ett ”vanligt ord” skrivs den med små bokstäver – och om det rör sig om ett namn används stor begynnelsebokstav: hiv och prao respektive Nato och Unicef.

Ett specialfall är de måttenheter där det finns en internationell standard för förkortningarna. De skrivs med liten bokstav och utan punkt: cm (centimeter), g (gram), kg (kilogram), m (meter) och ml (milliliter).

Huvudregeln är alltså att undvika förkortningar i löpande text. Men ibland är förkortningar – även oetablerade sådana – nödvändiga. En förkortning som inte är allmänt känd bör förklaras första gången den förekommer i texten. Därefter går det bra att använda förkortningen helt fristående: Läraren slog upp ordet i Oxford English dictionary (OED). I OED finns över 600 000 ord.

Inte sällan får skribenten från fall till fall avgöra vad som är såväl begripligt som rimligt. Den som till exempel skriver om Peter Weiss drama Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade bör inledningsvis skriva ut hela titeln, men gör därefter klokt i att förkorta den. I just det här fallet används ofta Marat/Sade.

I andra fall kan initialförkortningar vara ett alternativ, som MLWTTKK för det amerikanska rockbandet My life with the thrill kill kult.

Den som i stället enbart lyssnar på Abba och hellre skriver om Stephen Kings roman Det slipper förstås sådana bekymmer.