Å andra sidan kan det störa läsaren

Förväntningar styr ofta hur vi reagerar på språk. Dels handlar det ofta om vad vi betraktar som logiskt. Men det handlar också om vad som får oss att tappa tråden. Språkbruket är å ena sidan inte obegripligt i sig – däremot kan förväntningar som inte infrias störa läsningen.
När det gäller tvåledade uttryck är det många som har förväntningar. I den här textens första stycke var det nog åtskilliga som saknade ett andra dels och att å ena sidan skulle följas av å andra sidan. Den här typen av grusade förväntningar är också en vanlig källa till irritation.

I svenskan används dels traditionellt för att samordna två eller flera led. Ofta används komma mellan leden:
Dels handlar det om vad vi betraktar som logiskt, dels handlar det om vad som får oss att tappa tråden.
Men det går utmärkt att samordna med och:
Dels handlar det om vad vi betraktar som logiskt och dels om vad som får oss att tappa tråden.
Föreställningen om att fler än två dels skulle vara felaktigt avfärdade Svenska språk­nämnden redan i Språkriktighetsboken från 2005: ”Det finns däremot ingen anledning att undvika att dels får korrespondera med fler än ett följande dels.”
Varje nytt led föregås i regel av ett nytt dels. Det finns dock gott om andra uppräkningsled som också är vanliga:
Dels handlar det om vad vi betraktar som logiskt men också om vad som får oss att tappa tråden.
Just men också är ganska etablerat i den här typen av konstruktioner. Ändå är sådana varianter inte helt accepterade. I Erik Wellanders språkvårdsklassiker Riktig svenska från 1973 stämplades dom som ”vanliga, men alltid stötande”. Språkrådet skriver i en rekommendation att dels‚ men också inte uppfattas ”som korrekt i skrift av alla”. Den som är mån om att inte irritera läsaren bör alltså inte använda ett dels utan sällskap av minst ett till och inleda varje led av en uppräkning med ett nytt dels.

Ett annat tvåledat uttryck som är ­förknippat med samma typ av förväntningar är både och. I vårdat skriftspråk är ­rekommendationen att låta både följas av och: vi har både ­ketchup och senap. En vanlig konstruktion som vi har både ketchup men också senap är knappast mindre begriplig. Däremot är det ­åtskilliga som saknar ett och eftersom det är vad många förväntar sig ihop med både. Den som inte vill sticka ut bör alltså skriva enligt mönstret vi har både ketchup och senap.
Flera andra konstruktioner är också tänkbara: vi har inte bara ketchup utan även senap, vi har ketchup men också senap, vi har ketchup såväl som senap.
 
Liknande förväntningar finns på att å ena sidan ska följas av å andra sidan. Skälet är att å ena sidan används som ett led i ett sammanhängande resonemang som signalerar att det å andra sidan kan förhålla sig på ett annat sätt eller finns försvårande omständigheter: å ena sidan vore det trevligt att gå ut och äta, å andra sidan är jag pank.
Inte heller här påverkas ­begripligheten om någon i stället skriver å ena sidan vore det trevligt att gå ut och äta men jag är pank. Däremot rubbas den logik och den struktur som många räknar med när ett resonemang inleds med å ena sidan. Rådet blir därför även här att den som inte vill riskera att stryka någons språkkänsla mothårs parar ihop å ena sidan med å andra sidan.
Å andra sidan kan däremot behandlas lite friare. Från språkvården är det mer ­accepterat att å andra sidan inte alltid föregås av å ena sidan, som i det vore trevligt att gå ut och äta, å andra sidan är jag pank. Här används å andra sidan i ungefär samma betydelse som men, emellertid, dock och fast.
 
I Dumboms lefverne från 1791 ironise­rade Johan Henric Kellgren i en niddikt över hur Dumbom ville leva livet efter devisen ”ju simplare, ju enklare”. Redan då förekom alltså ju–ju som ett i första hand ledigt alter­nativ till ju–desto som alltjämt brukar förordas av språkvården i mer formella sammanhang.
Kanske strävade han efter att göra ­Dumboms språk lite statusfattigt och vardagligt. I annat fall hade han kunnat formulera det tautologiska mottot så här:
Ju simplare, desto enklare.
Dess kan användas på samma sätt som desto men kan uppfattas som mindre formellt:
Ju simplare, dess enklare.
När avståndet mellan leden är kort behövs inget kommatecken:
Ju simplare desto enklare.
Om avståndet växer kan komma underlätta för läsaren:
Ju simplare momsredovisningsreglerna hos Skatteverket blir under nästa år, desto enklare blir det att hinna lämna in deklarationen i tid.
Men det går alltså bra att använda ju–ju. ­Varianten desto–desto, som i desto simplare desto enklare, har inte på samma sätt släppts in i det språkliga finrummet. Möjligen är den ett resultat av hyperkorrektion där skribenten är medveten om att ju–ju ses som informellt medan det formella skriftspråket påbjuder desto. Och så blir det desto–desto i stället för ju–desto.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.