Veckans nyord: fastlans

Anställningsformer och anställningsskydd är ständigt en het potatis i den politiska debatten. Förslag på att luckra upp arbetsrätten brukar av motståndare kritiseras som ett sätt att minska de anställdas trygghet, medan förespråkare anser att lagstiftningen är för snäv och därför gör att många tvekar inför att rekrytera ny personal.

Ett fenomen som blivit allt vanligare är fastlansare, en frilansande medarbetare som visserligen är egenföretagare men ofta är knuten till en enda arbetsplats. Att knyta till sig en fastlans gör att arbetsgivaren kan fylla de luckor som finns utan att behöva anställa.

Att i stor utsträckning anlita fastlansar har mött fackligt motstånd. Journalistförbundet skriver i ett handlingsprogram att det inte är acceptabelt "att arbetsgivare genom så kallat fastlanseri underminerar kollektivavtalen". I Frilansjournalisten beskrivs fastlansar som "frilansar som arbetar under anställningsliknande villkor – fast utan samma trygghet och samma förmåner".

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth säger till Journalisten att hon inte ser fastlansandet som något problem.

Hittills har diskussionen om fastlansar handlat om anställningsvillkor i mediebranschen. Därför används begreppet också främst i fackpress. Men om fler arbetsgivare får upp ögonen för fastlansare kan ordet liksom företeelsen säkert få större spridning.

I höstas lanserade branschorganisationen Bemanningsföretagen en omdiskuterad kampanj för att få förslag på hur inhyrd personal skulle benämnas. Vinnaren blev konsult, men det som väckte störst uppmärksamhet var hur många förslag som initiativtagarna strök eftersom de inte ansågs ge en positiv bild av villkoren för bemanningsanställda.

Frågan är om fastlans också har en negativ klang. Frilans låter kanske trevligare än fastlans. Om fastlansandet blir mer utbrett återstår det att se om arbetsgivarna accepterar begreppet eller hellre bara vill tala om frilansare.

Anders