Veckans nyord: empatiskt korrekt
Politiskt korrekt – eller kort och gott PK – är en nedsättande benämning på den som anses flyta med strömmen i samhällsdebatten utan att ifrågasätta de rådande åsiktstrenderna. Den som däremot anser sig vara politiskt inkorrekt framför ståndpunkter som kan sägas utmana debattens mittfåra. Nu har syskonuttrycket empatiskt korrekt dykt upp i svenskan.
I svenskan är politiskt korrekt belagt sedan 1992. Den som är politiskt korrekt strävar efter ett inkluderande samhälle och motsätter sig diskriminering av minoriteter. Kritiken kan gå ut på att hänsynen är överdriven eller ängslig och att snäva ramar för vad som är politiskt korrekt sänker takhöjden i debatten.
Att något är empatiskt korrekt innebär att det inte utmanar en persons känslor eller upplevelser på ett sätt som kan leda till negativa reaktioner. Inom beteendevetenskaperna används empatisk korrekthet i betydelsen ’förståelse för en annan persons tankar och känslor’.
Karen Swallow Prior, professor i engelska vid Liberty university i USA, skriver i The Atlantic att empatisk korrekthet i praktiken kan få konsekvensen att litteratur, film och andra kulturyttringar som innehåller exempelvis våld, sexuella övergrepp, fördomar och självmord försvinner från utbildningarna. Eller så kan de innehållsdeklareras och därmed varna studenterna för ett innehåll som skulle kunna uppfattas som obehagligt. Den som läser William Shakespeares Köpmannen i Venedig skulle då kunna hoppa mellan de sidor som inte innehåller antisemitiska föreställningar och bara läsa den del av pjäsen som klassas som empatiskt korrekt.
På nätet finns en del svenska belägg för det som på engelska kallas empathetically correct:
Robert.G.Edwards är pappa till in-vitro-fertilisering och kan numera titulera sig Nobelpristagare. Det är fantastiskt att miljontals barnlösa par har fått hjälp att bli föräldrar. Men. Och nu är jag kanske inte helt politiskt eller empatiskt korrekt. Hade man inte kunnat dela årets pris och ge andra halvan till p-pillrets uppfinnare? Jag menar...Hur överbefolkad är inte världen på sina håll?
Att jobba med psykiskt funktionshindrade människor och inte känna till alternativt förneka problematiken är ju i sig ganska beklämmande, samtidigt som det också kan vara hoppingivande om poängen var den att borderline som tillstånd i sig inte nödvändigtvis måste betraktas som en diagnos utan istället som en slags personlighet vilken man kan lära sig att hantera. Det sistnämnda låter ju onekligen mer respektfullt och empatiskt korrekt, i alla fall ur ett återhämtningsperspektiv.
Problemet för SD är deras kopplingar till nazismen. Politiken och politik - tänket är faktiskt "empatiskt korrekt" i många frågor (om man nu får uttrycka sig så klumpigt). Hade de bara kunnat lugna ner sig lite i främlingsfientliga frågor och tagit avstånd från sitt nazistiska förflutna kan jag faktiskt tänka mig att de skulle kunna bli ett riktigt stort parti.
Anders
