Veckans nyord: avradikalisering

Personer som sympatiserar med våldsbejakande ideologier kan utgöra ett hot mot samhället. I synnerhet om de fått stridserfarenhet som frivilliga i exempelvis Syrien eller Ukraina. Därför talas det allt oftare om behovet av avradikalisering.

Avradikalisering är inget dagsfärskt ord i svenskan. Det är belagt sedan 2003. Användningen har ökat det senaste året – och det är en viss typ av avradikalisering som då diskuteras.

Radikalisering är en förutsättning för avradikalisering. En person som radikaliseras sympatiserar med något slags extremideologi. Inte sällan handlar det om våldsbejakande extremism. Radikalisering kan ske till exempel på nätet eller vid sammankomster som syftar till att uppmana deltagarna till handling.

Personer som går från ord till handling kan ansluta sig till krigförande grupper i länder som Syrien och Ukraina. Vissa befarar att stridserfarenheterna ska leda till att personerna planerar och genomför vålds- eller terrordåd efter återkomsten till hemlandet. Därför anser politiker och myndigheter att avradikalisering är något som bör uppmuntras.

Avradikalisering är ofta en längre process där målet är att personen med hjälp av olika samhällsinsatser ska ta avstånd från extremism. Personen ska alltså anamma en ideologi som inte förespråkar våld. Dagens Nyheter berättar om ett franskt projekt som syftar till att avradikalisera personer som befinner sig i extremistiska miljöer:

Ett sextiotal imamer ska rekryteras för att hjälpa till i så kallad avradikalisering av personer som bedöms som farliga. Enligt premiärminister Manuel Valls finns det ett behov av att kunna övervaka runt 3000 personer på nära håll. Enligt franska medier räknar säkerhetstjänsten med att det krävs drygt 20 personer för att effektivt övervaka, skugga och avlyssna en medborgare.

I Sverige finns det ingen politisk enighet om vilka metoder som bäst främjar avradikalisering. I en debattartikel i Svenska Dagbladet går två kristdemokrater till angrepp mot ett förslag som lagts i Stockholms stad:

I dagarna presenterade den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad en strategi för hur vi kan stoppa och motverka våldsbejakande extremism. Strategin landar i slutsatser som att de som återvänder efter terrordåd i utlandet ska mötas av ”anpassade inkluderande insatser” och erbjudas hälsovård, arbete, bostad och utbildning. Det handlar alltså inte om hur vi ska möta ungdomar som allmänt är ”på glid” utan om personer som tillhör terrororganisationer som IS och som kan ha medverkat vid bestialiska övergrepp, halshuggningar och skändningar av människor. Inte ett ord nämns i dokumentet om avradikalisering eller vikten av att införa avhopparprogram.

Men all avradikalisering handlar som sagt inte om en återkomst från våld och terror. Ordet används även när politiska rörelser i samhällsdebattens mittfåra förändras. I en ledare i Smålandsposten diskuteras Socialdemokraternas ideologiska utveckling:

En nostalgisk längtan tillbaka till 70- och 80-talet är därför inte trovärdig vart ifrån den än kommer. Fler bevis pekar alltså på att Sverige är ett friare och bättre land idag än för 30 år sedan, något vi kan tacka Socialdemokraternas avradikalisering och resa högerut.

Anders

Foto: Istockphoto